Ord med makt

2021-03-02 | Gudrun Schyman padlock

KRÖNIKA/INRIKES

”Det som då döljs under uttrycket ’utmaningen’ är den grundläggande konflikten mellan idén om ständigt ökande materiell produktion och konsumtion och det faktum att detta inte går ihop med hållbar utveckling”, skriver Gudrun Schyman (Fi).

Gudrun Schyman är frilansfeminist, ledamot i Simrishamns kommunfullmäktige för Feministiskt initiativ och återkommande krönikör i Feministiskt perspektiv.

Ordet har ett starkt signalvärde. Det beror på vem som säger det, vad som sägs, när det sägs, vem som lyssnar, och så vidare. Ett av mina hatobjekt när det gäller ord är ”utanförskap”. Det används för att beteckna enskilda människor och ibland hela områden. Det har alltid en tydlig avsändare – du som är innanför – och en tydlig adressat – du som inte har något att säga till om. Ordet används flitigt i den politiska debatten.

Ett annat vanligt sätt i politiken är att utmåla problem i ekonomiska termer. Jag tänker på ordet ”vårdskuld”. Alla förstår vi då att det är något som behöver betalas tillbaka men vi får inget grepp om hur denna skuld uppstått, vem som har tagit lånet, vem som har ansvar, var makten ligger.

Och det är väl just det som ibland är meningen. Orden ska objektifiera, avpersonifiera och avpolitisera. Lösningarna kan då framställas som tekniska.

Det absolut värsta ordet just nu är ”utmaning”. Har ni tänkt på det? Allt är en ”utmaning”. Varje problem, varje svårighet, varje konflikt presenteras som en ”utmaning”. Vad betyder egentligen ordet? Jag slår upp och hittar följande synonymer:

Uppfordran till kamp, inbjudan till strid, utmanande handling, förolämpning, provokation, brandfackla, stridshandske, inspiration, eggelse, sporre, incitament, stimulerande uppgift, sporrande uppgift, och så på slutet, prövning, svår uppgift.

Vad betyder det då att snart sagt alla samhällspolitiska problem beskrivs som en ”utmaning”. Vi tar klimatkrisen som exempel. I en artikel i Svenska dagbladet resonerar Max Jonsson intressant kring begreppet. Han menar att när vi diskuterar klimatkrisen i termer av ”mänsklighetens största utmaning” så signalerar vi att det är teknik och nya innovationer som är lösningen.

När Naturvårdsverkes senaste utvärdering av Sveriges klimatmål visar att vi missar 15 av de 16 miljökvalitetsmålen, som skulle vara uppfyllda 2020, så ursäktas det från ansvarigt håll med att ”omställningen är en stor utmaning”.

I partiledardebatter finns både el-flyg, biobränslen och ny kärnkraft med som lösningar på klimatkrisens konsekvenser. Det som då döljs under uttrycket ”utmaningen” är den grundläggande konflikten mellan idén om ständigt ökande materiell produktion och konsumtion och det faktum att detta inte går ihop med hållbar utveckling.

Utmaningen ligger alltså inte i att uppfinna nya tekniker för hur vi ska kunna fortsätta som vanligt. Utmaningen ligger i att vi måste förstå att backa, omorganisera, skruva ned, minska, upphöra med våra svällande aktiviteter. Vi måste helt enkelt sluta göra en massa saker, menar Jonsson.

Och jag vill tillägga att detta ”vi” betyder i hög grad den rika delen av världen och de rikaste i den rika delen av världen. Sverige är en av världens värstingar om vi räknar globalt, det vill säga räknar in vår produktion/konsumtion i andra delar av världen.

Hållbar utveckling förutsätter alltså en insikt om att vi inte kan fortsätta som förut. Och att ett steg tillbaka, så att det vi gör ryms inom planetens gränser, faktiskt är ett stort steg framåt. Detta, att åstadkomma en förändring i tankemönster i storlek paradigmskifte, är förstås både en svår uppgift och en prövning, det vill säga en riktig utmaning!