Hej. Det är vi. Vi som kallas horor, orrar och slampor. Vi som är knullbara, eller inte knullbara. Som trycks upp mot skåpen och känner händer överallt. Vi som är rädda att gå framför killarna i korridoren. Vi som inte bara får betyg på våra uppsatser, utan även på våra kroppar.

Först var det skådespelerskorna. Sedan juristerna, operasångerskorna, musikerna, politikerna och journalisterna. Uppropen rullar ut på löpande band. Alla är förvånade, förskräckta, upprörda och berörda. Men inte vi. För oss är det här vardagsmat.

Det är i skolan framtidens Sverige formas. Vi som går där är de som ska ta över – som kommer att sitta i riksdagen, ta hand om de sjuka, driva företagen.

Skolan ska vara en plats där vi lär oss allt från kemi till det sociala spelets regler. Inte en plats där vi lär oss att sexuella trakasserier, ofredanden och övergrepp är okej.

Skolan måste sluta uppfostra förövare och sluta tysta deras offer. Det är inte rättvist mot någon. Unga pojkar ser hur äldre killar håller på. Hur de jagar oss, håller fast oss och gör saker vi inte går med på. Alla dessa så kallade lekar går i arv, och vi upplever inte att skolan gör tillräckligt åt saken. Istället blir ansvaret vårt. Vi borde bli smickrade över uppmärksamheten, eller kaxigare eller bara inte göra en så stor sak av det.

Det finns ingen plats för våra röster. Vi fostras till tystnad. Till att sätta pojkars behov framför våra egna.

Det börjar i skolan. Det börjar med oss.

”Det började i mellanstadiet. Helt plötsligt kunde en av killarna gå fram och trycka sitt stånd mot en. Jag minns att jag såg det hända andra tjejer. Jag minns att det skedde öppet och ingen vågade säga emot. Jag minns skammen som sköljde över en, trots att jag inte förstod varför jag skämdes. Jag minns att jag trodde att det är sådär killar gör med tjejer och det kommer jag få leva resten av livet med.”

”I 9:an var jag tillsammans med en kille i hemlighet och i vår relation var han sjukt abusive. Han begick sexuella övergrepp mot mig i flera månader men det höll han inte med om för att ’du var aldrig påverkad och jag har aldrig tvingat dig till något’. När jag tillslut vågade berätta för mina nära vänner var responsen ’Jag visste att ni var mer än vänner’. Inget fokus på övergreppen.

En person sa att det bara är så killar är, sedan spred hon det vidare och jag kände mig smutsig. Jag och mina bästa vänner blev utfrysta av hela högstadiet. Folk spottade mot oss i korridoren och trakasserade oss i tre månaders tid tills vi gick ut skolan. Killen lyckades vända alla nior mot oss och inte ens lärarna backade upp oss. Han brukade stå utanför mitt klassrum och stirra på mig tills jag kände mig så obekväm att jag gick. Jag vågade inte gå hem själv och är fortfarande rädd för det, för han har stått utanför mitt hus eller på andra sidan gatan flera gånger sedan dess. Jag går sista året i gymnasiet nu. Hörde min mattelärare prata med honom när han polisanmälts för det här och en annan grej. Läraren uppmanade honom att anmäla oss för förtal och gav honom en tröstande klapp på axeln. En annan lärare, min mentor, sa att hon inte kunde göra något åt trakasserierna för att det inte var hennes sak att blanda sig i.

Jag var 13-14 och rädd för att gå i skolans korridorer. Jag var rädd för att killarna i klassen skulle omringa mig och försöka knäppa upp min bh. De gjorde det ofta. När de gjorde det skrattade alla och jag skämdes. Jag sa ifrån. Många gånger. Vi fick inte ha för mycket smink för då var vi horor, men hade vi för lite blev vi kallade fula.

”När jag gick i nian filmade en kille under min kjol när han gick bakom mig i en trappa i skolan och spred sedan filmen i hela skolan så att killar kunde bedöma min rumpa. Efter tre veckor fick min bästa vän nys om videon och vi gick till kuratorn som avrådde mig från att polisanmäla: ’låt oss inte göra det till en större grej än vad det är’. Hon pratade om att vi i stället skulle konfrontera killarna själva och försöka vara mer ’kaxiga’.”

”Skolavslutningen i åttan firades med ett krök med ett gäng från årskursen. Jag blev plakatfull och vinglade när vi gick mot huset där alla skulle sova. På väg mot huset började jag och en kille från min årskurs prata och sen hångla. När vi kom in i huset ledde han in mig till sovrummet. ’Vi har bokat sviten’ sa han. Vi fortsatte att hångla, men jag somnade flera gånger och han gav mig en örfil och sa att jag måste hålla mig vaken. Men jag somnade ändå och vaknade av att han försökte ha sex med mig. Jag försökte ropa på dem utanför rummet, och rädslan och utsattheten jag kände var så stark att jag blev paralyserad. Jag gjorde ett sista försök att få honom att sluta ha sex med mig genom att låtsas snarka (för vem fan vill ha sex med någon som sover?) men han ignorerade det totalt. Jag räddades av att en vän sparkade upp dörren och slängde ut honom. Men det värsta var inte själva våldtäkten utan att hela sista året i grundskolan behöva se honom varje dag.”

em> ”I mellanstadiet. Ett stånd upptryckt mot ryggen i samband med en kram bakifrån, en hand på min rumpa, lår, midja. Det var inte ovanligt, tvärtom. Aldrig togs det upp av lärare, föräldrar eller skolledning. Detta i en skola som säger sig vara stolt över sitt arbete med allas lika värde och att alla ska känna sig trygga. Att prata om det hade räckt. Att få oss att inse att det som skedde var fel. Men inte på sex år yppades ett enda ord. Det här får inte fortsätta.”

Det började väl med att jag fick bröst. Helt plötsligt försvann min rätt att vara ett barn jag var nu deras att ta på eller skrika efter. Jag var inte ens tonåring när jag fick frågan ”Får jag knulla dig?”. Han som sa det började senare att mobba mig för att jag tackat nej. Jag kallades ”hora” och ”slampa” och samtidigt spreds det rykten av mina före detta vänner och en kille jag precis gjort slut med om att jag varit delaktig i gruppsex. I sex år gick jag till skolan med en klump i magen. Sex jävla år. På mitt mentorssamtal i högstadiet berättade jag om alla trakasserier. ”Jag hade ingen aning, när hände det här?” De skrek ju det över halva klassrummet varenda lektion.

Jag fick en ny lärare och mentor i sjuan. Trots att han var över trettio, hade egna barn och var gift, kändes han lite som oss barn i klassen. På lektionerna gjorde vi annat än bara skoljobb och mycket av tiden gick ut på att han visade Youtubeklipp som vi skulle tycka var roliga. Trettonåriga jag litade på och tyckte om honom. Han såg mig och gav mig den uppmärksamhet jag sökte. Vi höll därför kontakten när jag hade fyllt fjorton och han hade bytt jobb till en annan skola. Efter en promenad då han kysste mig, tog allt dock en obehaglig vändning. Hans meddelanden började bli av sexuell karaktär och varje gång vi sågs tog han på och kysste mig, utanpå och innanför mina kläder, lite mer varje gång. I hans chattmeddelanden skrev han saker som att han älskade mig samt beskrivningar om drömmar han haft där jag tar honom i munnen och han tränger in i mig. Hans beteende eskalerade. Jag, som knappt visste vad sex innebar, gick med på mycket av vad han ville när vi sågs på grund av rädsla för att inte längre bli sedd. Efter tillräckligt många övertramp, bland annat ett tillfälle då han tagit min hand runt sitt kön och börjat onanera åt honom, samt ett annat när han stoppat handen innanför mina trosor, tog jag modet till mig och sa upp kontakten med honom. Det var först då som jag insåg hur otroligt dåligt jag mådde över allt som hade hänt. Jag bar på så otroligt mycket skuld och skam, klandrade mig själv för allt som hade hänt.

När jag efter ett år fick veta att han försökt närma sig en av mina kompisar på liknande sätt, kom det hela upp till ytan igen. Det dröjde dock ytterligare ett år innan jag vågade berätta allt för en vuxen och gjorde en anmälan. Under förundersökningen dök flera andra tjejer upp och berättade om liknande erfarenheter av denne lärare, vilket gav stödbevisning i mitt fall. Ett år efter det att anmälan gjordes, stod jag upp emot honom i tingsrätten och han dömdes för sexuellt övergrepp mot barn och sexuellt ofredande.”

När man hela tiden hör killar skryta om hur många de har legat med och hur fulla tjejerna var som de låg med. Kommentarer som ’Jag tog en 04:as oskuld i helgen!!’ och ’X är fan inte snygg. Det enda bra med henne är hennes pattar’.”

En dag ringde min mamma och grät. Hon bad mig komma hem med detsamma för att vi behövde prata. Vi satte oss vid köksbordet och hon visade screenshots på något som skulle föreställa mig ha sex. Jag blev helt chockad, förstod ingenting. Sexfilmen hade lagts ut på Instagram från någon på Det stora gymnasiet och därifrån spridits. Min syster sa att alla pratade om den skolan och att alla ’visste’ att det är jag. Jag förklarade att det inte stämde, men inte ens min egen mamma trodde mig.

När jag kom tillbaka till skolan fick jag blickar och det var folk som viskade om videon och hur äcklig jag var. Jag gick hem och grät och grät. Folk skrev ’vill höra dig stöna som i videon’ till mig på Instagram och jag kommer inte ihåg på hur många fester och krök folk sa saker som ’Är det du som är X:s hora’ eller ’Är det inte dags för en ny sexfilm?”. Jag vågade knappt haffa en kille eftersom jag redan hade ett orrerykte och inte ville råka förvärra något. Det har nu gått snart tio månader och det kommer fortfarande på tal. Jag har skrattat bort det, drivit med det själv och låtsats att jag inte bryr mig, men det har fan varit riktigt jobbigt. Även om det hade varit jag i videon, vem fan förtjänar att bli behandlad så här på grund av det?”

Jag var 11 år när killarna i klassen började rangordna tjejerna 1-10 i snygghet. Jag var ful, men hade börjat få bröst så jag fick en 5:a.

När jag gick i åttan startade en kille ett hemligt konto som bara killarna följde. På kontot skickade killar från hela skolan in nakenbilder de hade fått av tjejer. Det var fyllt av bröst, rumpor och fittor. När detta kom ut blev han varken avstängd eller fick någon skit för det han hade gjort. Många av mina kompisar hängdes ut och mådde så jävla skitigt. Lärarna gjorde inget.

En dag på gympan i lågstadiet när vi samlats i en ring på golvet och väntade på några som fortfarande bytte om så ställde sig killen jag satt bredvid upp, drog ner sina byxor och tryckte upp sin kuk i mitt ansikte. Jag minns hur jag ryggade bak, vänder mig bort och höll upp armarna. Hur känslor av rädsla, äckel, skam sköljde över mig och gör det än i dag. Jag gick i tvåan, skulle ha idrott och den enda reaktionen på detta var skratt. Läraren gjorde ingenting.

Jag hatar att mina bästa killkompisar på högstadiet förklarade att jag fick skylla mig själv när en killkompis som jag då var kär i spred mina nakenbilder. Jag hatar att han tog min oskuld, och tre dagar senare förklarade att han tyckte att jag var en jobbig orre som han inte ville ha något med att göra. Jag hatar att han senare blev arg när jag sa att jag inte ville sova över hos honom.

I femman brukade några killar som gick i klassen över mig ta min telefon ifrån mig när jag pratade med min mamma på fritids och skrika ’din dotter är en kuksugare’. Samma killar tvingade mig på dagis att leka ’pusskull", där de jagade mig för att ta ner mig på marken, höll fast mig så länge de kunde och pussade mig. Ibland var de fyra mot en.

På dagis hade vi en hemlig lek på rasten där pojkarna jagade flickorna och de som blev fångade drogs in i skjulet på andra sidan gården medan alla andra höll vakt. Jag stretade emot och blev dragen i armarna och fick rivsår men jag kom inte undan. Jag vill inte gå in på detaljer för att det var förjävla hemskt. När jag kom hem var jag helt tyst och min mamma trodde jag blivit mobbad så hon hotade med att prata med lärarna om jag inte sa vad som hänt. Jag fick panik och grät och minns att det var den första gången jag verkligen ljög för henne, vilket ledde till massa fler lögner och skuldkänslor som ett barn aldrig ska behöva bära på.”

I fyran stod jag i matsalskön med mina vänner. En snubbe i kanske sexan gick förbi oss och sa ’färska strippor, redo att knullas’. Sen slog han mig på rumpan. Jag, chockad och oförstående, sa ingenting, men kände hur rädd och ledsen jag blev. Vet inte, det kanske är en liten grej men den har etsat sig fast i mig.

På mellanstadiet spreds det en Instagram-bild som förklarade att kommande dag var ’nationella ta-på-rumpan-dagen’. Under dagen var stämningen i skolan obehaglig med killar i grupp som jagade en tjej för att slå henne på rumpan och liknande händelser. När jag sa att jag skulle gå till vår lärare fick jag höra av killarna i klassen att det var för att inte lika många tog mig på rumpan, att jag gjorde det av bitterhet. Jag gick i alla fall till läraren och fick av denne höra att jag inte borde springa runt ute i korridoren eller gå förbi killarna om jag inte ville bli slagen på rumpan. ’Dagen är ändå slut om någon timme.’

När jag gick i sexan tafsade killarna i klassen på oss så mycket att vi tjejer inte längre gick rakt i korridoren utan med kroppen vänd mot väggen så att de inte skulle komma åt våra rumpor.