Jag var arton år och hade akut äggledarinflammation. Skolsköterskan fixade en akuttid hos ”drottningens gynekolog”. Han tyckte att han skulle passa på att kolla mina bröst efter cancerknölar. Det gjorde han genom att ställa sig bakom mig och känna på mina bröst. Jag hade så ont – och blev så paff – att jag inte bad honom dra åt fanders. När han sen satt vid sitt receptblock sa han: ”Som du förstår kan det inte blir tal om några samlag på ett tag. men du kan väl köpa några porrtidningar till din pojkvän.De är riktigt bra nu för tiden”. Det var länge sen det hände, men under åren har jag berättat det här i olika sammanhang och minst två av mina vänner blev utsatta av samme man.

Under besöket uppförde sig läkaren aningen märkligt och flirtigt vilket jag kommer ihåg att jag reagerade på. När jag frågade frågor angående min tå kunde han svara med ”men lilla gumman” osv vilket jag tog illa upp vid. Han fick mig att känna mig liten.

Han bad mig sätta mig på britsen och jag kommer ihåg att det var en fin vårdag och jag var barbent. Han satte sig på en stol framför mig, särade på mina ben, med sina håriga händer, och placerade sina ben mellan mina. Under tiden smekte han mina ben med båda sina händer upprepade gånger och mitt hjärta stannade till av panik. Jag visste inte vad jag skulle göra. Från ingenstans ville han sedan helt plötsligt lyssna på mitt hjärta. Han bad mig lägga mig på britsen. Jag gjorde som han sa och tänkte att han förmodligen vet vad han sysslar med, eftersom att han är doktor men frågade också mig själv vad detta hade med min spruckna tå att göra. Han förde sedan ena handen under min tröja, under min bh, underifrån och den andra handen under tröjan och min bh fast uppifrån – alltså båda sina händer under min bh från olika håll. Han kommenterade sedan hur fort mitt hjärta slog (i panik) och han verkade tycka om det. I slutet av besöket hade jag inte fått några som helst svar på mina frågor kring min tå, utan fick istället svara på personliga frågor som – om jag hade pojkvän och om jag bodde ensam etc. Besöket var ca 50 minuter och han bokade in en ny tid till mig. Jag gick direkt till receptionen och sa bokstavligen ”jag kände mig inte bekväm under detta möte och jag kommer inte boka in en ny tid” och gav kvinnan lappen med den nya tiden. Receptionisten kollade på mig med en frågande blick och sa okej utan att fråga varför.

Jag gick till en sjukgymnast eller om det var naprapat när jag var cirka 20 år för att jag hade muskelvärk i sätesmuskulaturen och låren. Den manlige sjukgymnasten sa att det var viktigt att komma åt muskelfästena som fäster på insidan nära könsdelarna. Han masserade och tryckte på muskelfästena närmare och närmare de intima delarna. I början tänkte jag inte på det för mina muskler var ju väldigt ömma där och jag var ung och hade fullt förtroende för en legitimerad vårdpersonal. Men när han gick närmare och närmare och jag till slut insåg att han hade fingrarna precis inne i slidan så kändes det i alla fall fel. Jag hade fortfarande förtroende för honom då men informerade honom om att det var alltför nära de intima delarna för att det skulle kännas bekvämt för mig. Men när jag kom hem bröt jag ihop och bara grät och grät och var helt skakig. Då kände jag hur gränsen för min integritet hade brutits, dvs sexuell kränkning av mina gränser. För det kan knappast vara någon rimlig orsak för en man att ta fingrarna i en ung kvinnas slida under en idrottsmassage.

Jag sökte läkarhjälp mot feber och halsfluss. Läkaren ville undersöka hela min kropp sa han och bad mig ligga ner på britsen. Han kände noga över magen och så knäppte han upp mina byxor och kände vidare invid troskanterna. Han drog av mina byxor och bad mig vända mig om. Jag vågade inte göra annat. Han påstod att min kropp skulle må bra av massage och att han var utbildad massör. Han ställde sig bakom mig, mellan mina ben och masserade min bak intensivt. Jag trodde inte det var sant, men vågade inte protestera. Jag var febrig och ensam därinne med honom. Efteråt sa han att han gärna skulle träffa mig igen, för ett återbesök. Trots att det inte borde behövas efter den penicillinkur jag skulle få. Jag sa nej.

För min familjs skull vill jag vara anonym men vill ändå bidra med min historia: Jag var 17, och träffade regelbundet en läkare som var specialist på öron, näsa, hals eftersom jag har problem med näsgångarna. En gång när jag skulle dit sa min mamma att jag skulle be om en undersökning av brösten eftersom jag hade haft cellförändringar tidigare. Jag var van vid att läkare undersökte mina bröst, jag hade regelbundet varit och kollat dem i flera år, så det var inga konstigheter att be om en sådan sak – men denna gång var det inte som vanligt. När jag frågade om det gick att få en undersökning i och med besöket så blev han tagen på något vis. Han fick något märkligt i ögonen och jag blev genast osäker. Han bad mig ta av mig allt utom trosorna. Jag tänkte att han kanske skulle kolla lymfkörtlarna i ljumskarna, det var ändå en logisk förklaring (så logisk jag kunde komma på), och jag tog av mig. Han tittade på hela tiden. Han började sedan känna på mina bröst, men det var ingen normal kontroll. Han rörde inte händerna som de andra, som man ska göra. Det var regelrätta smekningar/massage. Han vred runt på mina bröstvårtor och andades tungt. Sedan tog han mig på underlivet, över trosorna, inte i ljumsken utan rakt över. Han sa något om att jag hade fina bröst, men jag minns inte något mer, jag var för chockad. Jag minns bara hur snabbt jag fick på mig kläderna efteråt och att jag mådde illa, resten är helt snurrigt i minnet. Nästan tio år senare har jag fortfarande problem eftersom jag inte vill återuppta vård igen.

När jag var 23 gick jag hos en välrenommerad högt aktad läkare i staden jag bodde. Han var drygt 50 då tror jag. Jag upplevde att han flirtade och han sa märkliga kommentarer, men tänkte att det bara var jag som missförstod när jag var på besök för min nackskada. I dag är jag bestört att jag tog på mig skulden då han sa saker som ”jag tänkte på dig på konferensen och drömde att du låg jämte mig i sängen” och ”jag såg en så fin päls som jag ville köpa till dig” samt ”vi hade kunnat ha det härligt i bubbelbadet”.

Men han var den enda läkaren som var ortoped i staden, och alla sa till mig att han var så proffsig. Så jag fortsatte gå dit. Men så en gång när han skulle undersöka min nacke bad han mig ta av mig allt på överkroppen. Jag behöll min behå på, men då sa han:

– Skulle du ha ditt intyg? Då får du ta av allt.

Han tog av min bh och smekte mina bröstet och bröstvårtor, men han varvade det med läkarsnack och undersökning av nacken, så jag visste inte vad som var vad. Så lutade han sig fram och sniffade på min hals och kysste mig i nacken. Jag vred på mig och försökte komma loss, men då bad han mig ställa mig mot väggen och uppförde sig plötsligt proffsigt och fortsatte undersökningen. Jag stod med ansiktet mot väggen när han plötsligt körde in ett knä mellan mina ben och drog ned mina byxor. Jag kände hans stånd när han tryckte min nakna rumpa mot sitt kön. När jag sedan hörde honom öppna bältet och dra ned gylfen slet jag mig loss och fick upp byxorna. Jag slet tag i min tröja och sprang ut.

Sen kom jag på att jag behövde mitt intyg, så jag gick tillbaka och bad om det. Han satte sig bakom skrivbordet och skrev långsamt ut det med ett hån leende på läpparna. Sen kom han runt skrivbordet till mig med intyget i handen, men så fort jag sträckte mig efter intyget skrattade han och höll det så jag inte nådde. Han kom fram till mig och kysste mig igen. Jag vände bort huvudet. Fick intyget och sprang.

Efter några dagar kom det första brevet. Det var anonymt, men skrivet med hans handstil (det var då läkare skrev intyg och recept för hand). Sen fortsatte det komma anonyma brev där han skrev vad han ville göra med mig, hur vacker jag var osv.

Jag vågade inte gå ut, vågade ingenting och började hata mitt utseende som han beundrade. Han visste uppenbarligen var jag bodde och jag vågade knappt sova eller röra mig i lägenheten. Jag var livrädd för när nästa brev skulle komma. Några år senare gick jag hos psykolog, och fick då hjälp att anmäla till socialstyrelsen. I hans svar på anklagelsen mot honom smutskastade han mig och skrev de vidrigaste saker. Det blev också artiklar i tidningen där jag smutskastades och han ansågs vara oskyldigt anklagad av en missnöjd patient. Flera år senare fick jag höra att fler tjejer varit utsatta av honom. Men nu när jag googlade på honom såg jag att han fortfarande är yrkesverksam.

Tack för att ni tog emot min berättelse.

Det var när jag ganska nyligen flyttat som jag blev undersökt på ett närgånget och konstigt vis av en privatpraktiserande läkare. Jag har inte berättat om detta, ville lägga det bakom mig. Sökte egentligen för något annat, men fick ta av mig byxor och trosor. Han undersökte – utan att jag låg i gynstol – blygdläppar och vagina, var där med fingrarna. Talade om att jag hade vaskulit. Det var väldigt obehagligt. Jag funderade på om jag skulle göra en anmälan men valde att låta bli. Slutade att gå dit. Det kändes bra när jag hörde att mottagningen flyttat.

Jag var 18 år och serverade på en restaurang och bar för mycket tungt porslin så ett revben hoppade ur led i ryggen och jag hade väldigt ont på grund av det. Jag var in till mitt lokala sjukhus och fick träffa en manlig AT-läkare som var cirka 25 år. Efter att han undersökt ryggen så bad han mig att ta av mig behån och masserade därefter på båda mina bröst med ursäkten om att ”det kan även sätta sig där”. Jag tyckte det lät konstigt och det var väldigt obehagligt och jag kände mig fruktansvärt utsatt, men han var ju LÄKARE, så han vet väl bäst? Efter ett tag sa han att han ska ta dit en kollega så att han får kolla och in kommer en lika ung kille och de liksom fnissar ihop. Jag sitter där halvnaken medan den andra läkaren nu även masserar mina bröst. Till slut säger dom fnissande att jag kan klä på mig och jag får gå hem.

Det här är inget grovt övergrepp, men jag har ändå länge tänkt att jag borde ha anmält, för kom de undan med det här så vad är det som säger att de inte gjorde nått värre nästa gång. Det är så länge sen det hände, men jag tänker att det borde finnas i mina journaler om vem som behandlade mig. Och det borde gå att kolla vem den andra läkaren var. Det var ett litet sjukhus. Jag minns att jag i åratal efteråt kände mig såå dum som gick på det. Att jag lät dem göra så med mig bara för att jag hade sån respekt för läkare och tänkte att de vet nog bättre än jag, att man kanske faktiskt känner något i brösten...

Hade det skett i dag hade jag anmält direkt.

Jag var i nedre tjugoårsåldern och inlagd i omgångar på en psykiatrisk avledning. Jag led av svåra depressioner efter barndomstrauman på grund av sexuella övergrepp. Jag var suicid och självskadlig bland annat med ätstörningar och destruktiva relationer med män. Detta var en mycket svår och mörk period i mitt liv. Jag åt stark ångestdämpande medicin och hade svårt att orientera mig tidsmässigt och känslomässigt på grund av medicinering och biverkningarna av elchockerna. Jag fick komma till en psykolog för att få behandling för mina psykiska åkommor. Psykologen började redan efter några möten fråga mig och vi kunde ses på stan. Nästa gång sågs vi på stan igen och då ville han att vi skulle hem till mig. Jag var i en beroendeställning där jag inte vågade ens ifrågasätta detta, inte ens när han ville komma hem till mig. Inte ens när han började massera mig och klä av mig. Eller när han penetrerade mig analt och vaginalt. Jag var så likgiltig inför mitt liv och förvirrad av det som hände att jag var apatisk. Min integritet och gränser om vad som är sexuellt normalt hade redan som barn suddats ut och jag sa därför aldrig nej till honom. Jag visste att det var fel men hade normaliserat övergrepp i mitt liv att jag istället stängde av som jag gjort alla andra gånger. Psykologen började även prata om andra läkare, terapeuter som hade behandlat mig, han sa saker om deras privatliv. Psykologen köpte presenter till mig och ringde mig flera gånger om dagen. Psykologen pratade om sitt barn och sin fru som han hade. Han sa att han var kär i mig och att jag hade förändrat hans liv, han kände sig ung igen. Jag tyckte allt var så skevt innerst inne. Jag visste inte vad jag skulle göra, ville att han skulle sluta men förmådde inte att stå upp för mig själv. Jag ville bara säga nej men kunde inte på grund av min historia och svaga självkänsla. Till slut flyttade jag från stan på grund av honom och avslutade all kontakt på psykiatrin. Jag var inte i skick att avsluta mina vårdkontakter men såg ingen annan utväg. Jag hade kommit kontakt med psykiatrin på grund av trauman, fick istället nya trauman. Jag har i flera år känt skuld och skam över detta, att det var mitt fel. Att jag gav någon indikation på att det är ok att förgripa sig på mig. Att jag inte var värd mer. Såg några nyhetsnotiser för något år sedan att en psykolog hade blivit anmäld av några kvinnliga patienter för sexuella trakasserier. Han hade förgripit sig på dem efter mig, han fick sluta på sitt jobb. Jag tänkte att det måste vara han. Fick reda för någon månad sedan att det VAR han. Fick då modet att berätta, tio år senare. Jag var inte ensam. Fick veta långt senare att han diagnostiserade mig utan min vetskap, med bla schizoid personlighetsstörning och borderline.

Under 2015 blev jag inlagd för min anorexi. Överträning och svält ledde till att jag lades in med dropp och överlämnad till psykiatrin. Vid intagning blir jag visiterad av en manlig mentalskötare i ett undersökningsrum. Jag var medtagen och trött. Skötaren gör direkt närmanden och säger: ”Du är så fin, är du säker på att du inte har en pojkvän? Du är väl inte rädd för mig? Är du rädd för mig?”. Han bad mig även lämna ut mitt telefonnummer så att han kunde ringa och ”hjälpa mig” utanför sjukhuset. När jag skulle lämna undersökningsrummet och bege mig till ett läkarsamtal så tar skötaren tag i mina axlar, vänder min kropp mot honom och ger mig plötsligt en hård spark på rumpan med sitt knä. Jag var väldigt underviktig och smal. Hans knä landade därför inte bara på rumpan. Han körde upp sitt ben rakt upp i mitt underliv och det gjorde ont mellan mina ben. ”Lyckospark” sa han. ”Lycka till på mötet”, sa han. Jag var i chock. Ger man patienter lyckosparkar i vården? Vem gav honom rätten att överhuvudtaget vidröra mig? Min kropp? Och dessutom föra sitt ben mellan mina lår? Jag var redan trasig när jag kom in och blev nu både psykiskt och fysiskt ärrad. Jag sprang in till mitt läkarsamtal och berättade för övrig personal vad som hade hänt. Händelsen dokumenterades i journalerna och han fick en tillrättavisning av enhetschefen. Mentalskötaren fick jobba kvar.

Jag sökte läkarhjälp mot feber och halsfluss. Läkaren ville undersöka hela min kropp sa han och bad mig ligga ner på britsen. Han kände noga över magen och så knäppte han upp mina byxor och kände vidare invid troskanterna. Han drog av mina byxor och bad mig vända mig om. Jag vågade inte göra annat. Han påstod att min kropp skulle må bra av massage och att han var utbildad massör. Han ställde sig bakom mig, mellan mina ben och masserade min bak intensivt. Jag trodde inte det var sant, men vågade inte protestera. Jag var febrig och ensam därinne med honom. Efteråt sa han att han gärna skulle träffa mig igen, för ett återbesök. Trots att det inte borde behövas efter den penicillinkur jag skulle få. Jag sa nej.

Jag var inlagd på en slutenvårdsavdelning och hade många utbrott som krävde överfallslarm. Blev till slut bältad (bältessäng). När man ligger där är man helt blottad och oförmögen att försvara sig själv mot andra. I detta fall en manlig skötare. Han flinade åt mig och höll ena handen på mig och med den andra handen smekte han sig själv i skrevet.

Jag var fjorton år, hade kontakt med BUP på grund av ett självskadebeteende. Jag minns speciellt ett tillfälle då jag sitter i samtal med en manlig psykolog som frågar om jag brukar onanera. Jag blir chockad och generad. Han förklarar vidare att det kan kännas skönt och att det kan göra en glad att ”ta på sig själv”. Som att detta skulle vara botemedlet på min depression.

Han, överläkare som påtalade att, när jag hade kjol på mig, jag hade en tatuering på benet. Mitt svar var ”jag det har jag”. ”Ska vi dra upp kjolen och se om det finns fler längre upp?” Blev hans nästa kommentar. Detta skrattades bort av andra vårdpersonal som sade att han var gammalmodig.