På mindre än två dygn har över 250 berättelser kommit in om övergrepp och trakasserier begångna av den yttersta makten – Sveriges politikerelit. Riksdagsledamöter, ministrar och EU-parlamentariker och ungdomsförbundstoppar har omnämnts i vittnesmålen som beskrivit både olämplig beröring, ovälkomna kyssar och våldtäkter.

Precis som alla andra upprop den senaste tiden kom detta till genom att det började bubbla underifrån. På åtta minuter hade Facebook-gruppen I maktens korridorer över 200 medlemmar. I dag, mindre än två dygn efter att den startades, är vi fler än 5000. Det vittnar om vilket stort systerskap som finns inom politiken. Över 1300 kvinnliga politiker skriver under uppropet och det är både partisekreterare, riksdagsledamöter, samt tidigare partiledare och ministrar. Trots att vi är från olika partier och tycker olika om mycket så är vi alla djupt överens om en sak: det måste bli en förändring.

Här är några av berättelserna som våra medsystrar inom politiken berättar om:

Jag var femton år och blev våldtagen av en kille som satt i förbundsstyrelsen i ungdomsförbundet. Han skickade blommor som ursäkt. När jag skrev att det han gjort var olagligt och funderade på att anmäla honom gick han till förbundsstyrelsen och berättade. De förklarade att de hade fullt förtroende för honom.

Jag var sjutton år och blev våldtagen av en Stockholmspolitiker som nu är toppkandidat i valet 2018.

Jag var tjugo år och en dubbelt så gammal politiker hörde av sig till mig och frågade om jag ville följa med på efterfest i ett av de häftigare politiska högkvarteren. När jag kom dit var det bara han och jag där. Efter ett tag började han gå på mig fysiskt, kramas och hångla. Jag sa nej, knuffade bort honom och sprang vidare runt i huset. Försökte hålla glad stämning trots att jag kände att jag var rädd. Vi var helt själva där med undantag för vakterna som patrullerade.

Jag var en obetydlig tjänsteman, han en tjugo år äldre mäktig minister. Jag hade råkat illa ut, en annan manlig chef hade behandlat mig oerhört illa. Jag och flera andra kolleger var på ministerns hotellrum på kvällen. Ministern lyssnade väldigt vänligt på min långa känslomässiga berättelse, kom med kloka ord. Jag kände mig lugn och trygg och bekräftad. Då kom det, såklart: ”Kom och sitt här, närmre!” Då kom det, såklart: händerna på min kropp.

Smekningar. Inte som när man stryker en ledsen vän på ryggen, utan som när man med ett menande leende smeker nån man vill ligga med. Ett finger långsamt och mjukt upp- och nerför min ryggrad. Andra handen sakta över min nakna överarm. Han flyttar sig ännu närmre - samtidigt som jag reser mig och snabbt får ur mig att det är sent, jag måste gå. Hinner precis möta mina två kollegers chockade blickar. Vi går tysta därifrån tillsammans.

När jag var tjugofem år jobbade jag som politisk handläggare på riksdagsgruppen. En nyinvald riksdagsledamot i trettioårsåldern brukade stanna i korridoren utanför mitt rum för att titta på mig, uppifrån och ner, hur jag såg ut och vad hade på mig just den dagen. En dag hade han med sig en grupp som han stolt visade upp riksdagshuset för. De stannade utanför mitt kontor och han pekade på mig och sa:

Ja, här ser ni det bästa vi har att titta på. Här kan jag titta in och bli upprymd hela dagen. Som om jag vore ett prydnadsföremål att ställa ut och inte hans underlydande medarbetare.

Efter att jag själv slutat i ungdomsförbundet fick jag reda på att en man i ledande ställning använde sin ställning för att få ligga med unga, kvinnliga medlemmar. Jag slog larm till partisekreteraren. Ett halvår senare fick mannen jobb för partiet i samma distrikt som tjejerna han utsatt var aktiva i. De slutade. Han kandiderar till riksdagen.

Partikollegan var en mycket högt uppsatt politiker med många års erfarenhet och stort inflytande. Klart jag skulle hänga på och berätta om mina idéer!

Det som sen ska hända är det värsta jag upplevt i hela mitt liv. Jag blev sexuellt ofredad. Jag blev våldtagen. Jag frös till is, kunde inte röra mig, kunde inte prata. Det kändes som att jag inte kunde andas. Tid och rum stannade upp. Drömde jag? Smög ut någon timme senare och grät och spydde om vartannat.

Hände verkligen detta? Var det mitt fel? Hade jag inte sagt nej? Var jag inte tydlig? Skulle jag någonsin kunna berätta för någon? Skulle någon tro mig? Vad skulle jag säga?

Efter en tid vågade jag berätta, anmäla och stå upp för mig själv. Det kommer jag alltid vara stolt över.

Fortfarande har jag bekanta inom partiet och ungdomsförbundet som pratar om ”flickan som ljög och ville ha uppmärksamhet” eller ”hon som ljög för att ta sig uppåt, hon ville åt hans plats helt enkelt”. Vill krypa ihop i en hög och gråta varje gång.

När jag kandiderade till studentkårsordförande var det en man i årskullen innan mig som försökte styra mig genom maktspel jag inte förstod. Den kväll det blev klart att jag skulle bli vald skämtade han först om ett blåmärke jag hade genom att insinuera att min pojkvän hade slagit mig. Senare satt han i säkert en timme och försökte manipulera mig genom förolämpningar och hotelser. Han avslutade samtalet genom att säga ”jag respekterar verkligen dig” och daskade till mig på rumpan när jag skulle gå därifrån. Han är politisk tjänsteman på utbildningsdepartementet nu.

Sen blev jag vald till ordförande, som ensam kvinna med fyra män i min ledningsgrupp. Men jag var ju en hård vänsterfeminist och dessutom högsta chefen, så det var ju en feministisk ledning. Det var det värsta året i mitt liv. Det räckte inte med hot och kvinnohat utifrån; en av männen manipulerade mig och utnyttjade mig, en annan våldtog mig och misshandlade mig psykiskt. De andra två lät det pågå och lade allt ansvar och hela skulden på mig. När året var slut var jag trasig psykiskt, känslomässigt och fysiskt. Mina manliga kolleger gick vidare i studentpolitiken, en blev fackligt anställd och en blev anställd på universitetet. Jag blev sjukskriven och självmordsbenägen.

Han var ordförande för en stor fackklubb och stod på riksdagslistan inför valet 2014. Vi hade en relation som varade i 1,5 år. Under den tiden krossade han mig totalt, både psykiskt och fysiskt.

Han misshandlade mig grovt, han skickade bilder på min kropp till min dotters pappa och tillika ex-sambo. Han hotade med att förstöra min ”karriär” om jag någonsin pratade om eller anmälde övergreppen han utsatte mig för genom att publicera/sprida bilder.

Han gjorde en användare på en sida för sexuella kontakter, en användare med bilder på mig, med alla min mått exakt utskrivna, ögonfärg, län och till och med bröststorlek och skrev bland annat att 'jag' sökte ”xxl-kuk” och om någon kunde ”knulla mig på hotell”.Sedan skickade han skärmdumpar från samma sida där han kallade mig för alla förnedrande saker en kan tänka sig.

Jag anmälde honom för snart ett år sedan.

Jag avsade mig alla mina ’tyngre’ uppdrag i samband med anmälan och skyllde på utmattningssyndrom medan jag i själva verket var livrädd.

Förra veckan meddelade förundersökningsledaren att åtal ska väckas. För första gången på ett år så känner jag hopp, mod och styrka.

Jag har varit aktiv i politiken sedan jag var sexton år, i dag är jag tjugotre. Jag hade i början kampanjledarrollen i mitt ungdomsförbund och skulle få medlemmar till skolorna och ringer därför honom. Han var ju karismatisk, trevlig, manipulativ nog att få alla att bli medlemmar. Han kunde inte kampanja men vi började prata i telefon mer och mer. Vi började ses, utanför politiken. Där fokus låg på att jag skulle drickas full och ha sex med hans vänner, men jag vägrade. Så kom mellandagarna och hans morfar dör. Han vill komma hem till mig som tröst och efter mycket tjat gick jag med på det.

Morgonen efter tvingade han sig på mig efter att jag låtsats sova hela natten. Därefter följde det värsta halvåret i mitt liv. Polisanmälan, få bort geotaggen i min telefon, de synkade kalendrarna. Det som gjorde mig mest besviken var avsaknaden av stöd för mig. Från min styrelse, från förbundsstyrelsen, från partiet... Det hände aldrig någonting. Det blev aldrig något uteslutningsärende, polisutredningen lades ned och han bytte parti - som inte heller vill ta i frågan. Nu arbetar han för Svenska kyrkan.

Jag vet att han har ofredat, våldtagit och sexuellt utnyttjat så många i förbundet, partiet och i andra sammanhang. Jag orkar inte vara tyst längre. Jag tänker vara obekväm, jag tänker skrika och höras. Det är nog nu.

En äldre riksdagsledamot för annat parti som jag inte känner eller träffat personligen tidigare. Han stoppar mig mitt på gatan i Almedalen, och från det blå frågar han om jag inte är med på ett gratis testknull. Han, liksom under åren cirka halvdussinet andra, inom och utom mitt eget parti, har alla velat veta om det är lika bra och skönt med plastfitta som riktig fitta. Jag är alltså transitionerad och har offentligt drivit transrelaterad politik. En annan riksdagsledamot, man, som jag vet varit på framförallt unga män i partiet. Han har även skickat meddelanden till mig, med anspelningar och förfrågningar, sexuella förslag och beskrivningar. Han gillar tydligen sin kuk och att få ”tränga in med den där det är extra trångt”.

Detta är några av de saker jag varit med om. Jag har försökt anmäla till partisekreterare, högt uppsatta inom partiet som jag trott mig känna, såväl i riksdag som partistyrelse och mer lokalt på olika nivåer. Jag har bland annat fått ultimatum som att de vägrar lyssna eller alls ta ett samtal med mig om jag inte lovar att hålla käften för all framtid och snällt sluter upp aktivt bakom partiet igen. De flesta reaktioner har dock varit total utfrysning och vägran att överhuvudtaget ha med mig att göra efter det. Samt en hel del ryktesspridning, lögner och skitsnack som gjorde min politiska fortsättning omöjlig. En enda person i ansvarsposition som jag berättat för om delar av detta har tagit det på allvar och varit beredd gå hela vägen med anmälan och allt. Den personen var min dåvarande lokala ungdomsförbundsordförande.

Vi åkte på resa med Finlandsbåten. Stort gäng av inflytelserika personer på väg upp inom partiet. Flera kladdade, gjorde grova närmande och tafsade. Han var värst. Och alla visste det. Han blev likadan varje gång han drack. Han kom upp på dansgolvet och tryckte sig mot mig. Tafsade ohämmat. Försökte kyssa mig öppet där vi stod och dansade. Till slut gick två killar emellan och fick dra bort honom. Han försökte senare ta sig in i hytten. Jag var livrädd. Morgonen efter var det som att händelsen blev en rolig anekdot. Alla visste och såg. Han fick fortsatt förtroende och fina uppdrag inom partiet.

Som nämndeman i tingsrätten, där man skipar rättvisa, blev jag utsatt för det obehagligaste tafsandet för tjugo år sedan. Den person som var som en mentor, en 30 år äldre respekterad M-politiker, men med rykte om sig att vara ”sliskig och tafsande” utsatte mig för en obehaglig upplevelse. Han var alltid pratsam, social, och var i mångas ögon en respekterad politiker med inflytande. Även jag tyckte han var kul, precis som en klok äldre politiker ska vara mot yngre och oerfarna politiker. På väg upp i hissen till tingssalen var vi ensamma. När dörren stängts tryckte han upp mig mot väggen i ett hårt grepp, tryckte sig hårt mig och började tafsa och kyssa mig på halsen, medan jag försökte slingra mig ut hans grepp. Hur ska jag ta mig ur det här, utan att det blir pinsamt, var min första tanke. Hur kan han ha tolkat vänlighet och skratt som en invit? Jag var absolut inte intresserad av honom, men tänk om det var mitt fel att han gjorde så här?

Hissen stannade och jag slank snabbt ut och tyckte han var oerhört äcklig. Sedan satt vi där i samma nämndemannagrupp, i samma sal i flera år. Jag aktade mig sedan för att hamna i hans närhet och var på min vakt. Så var det då, och så är det nu, att det är vi kvinnor som får skulden och skammen.

Jag har många gånger fått veta att mina åsikter bara beror på vem jag legat med. Jag reduceras av dem från egen tänkande politisk varelse till ett sexobjekt som kan manipuleras. En gång blev jag tom uppringd av en partikamrat som bad mig dra tillbaka min kandidatur, jag ställde enligt honom nämligen bara upp eftersom jag tidigare haft en relation med en man som inte gillade en annan kandidat till posten.

Jag var ung och fackligt aktiv. Han var sextio år. Vi var på studiebesök och ordförande låste in mig på ett hotellrum på kvällen. Han hade bjudit in mig för att förbereda morgondagen. Trodde jag. Han bjöd på alkohol som jag tackade nej till. Han accepterade inte ett nej, så plötsligt satt jag där med ett glas i handen. Jag började känna mig hotad, ville lämna rummet. Han tog tag i mig, höll fast mig. Tryckte fast min kropp mot en vägg, tryckte sitt kön mot mig, höll fast mitt huvud, försökte kyssa mig. Han försökte knuffa ner mig på sängen. Jag minns hans trutande mun. Hans händer. Ögon. Jag minns varje sekund.

Jag lyckades ta mig ut och låg med jacka och skor på mig hela natten. Vi hade rum jämte varandra, på bottenvåningen, och jag var rädd att han skulle ta sig in till mig genom fönstret. Bilresan, ensam med honom i bilen, kändes som en hemsk evighet. ”Nu säger du inget. Inget har hänt. Du är tyst.” Väl hemma avslutade jag alla mina fackliga uppdrag som jag hade älskat att engagera mig i.

Det finns en människa i regionen som alla som mött känner till. I åratal har han gått och kramat och spridit olämpliga skämt och smått obehag omkring sig. Vad jag vet, så stannar det på den nivån, men överallt ser jag miner på ovilliga kramade i hans väg. Men vi låter honom hållas. Det är ju bara xxx och han är sådär, säger vi och himlar med ögonen. Som alla andra före oss.

När jag var nitton år och var på en politisk resa vaknade jag av att min distriktsordförande som var äldre och starkare hade tagit av sig byxorna och låg på mig. Blev iskall och rädd. Han tog på hela min kropp, låren, mellan benen överallt. Lät det pågå en stund och sa ifrån efter en stund. Då svarade han: håll käften. Och fortsatte. Han viskade även hora åt mig. Blev bara så rädd och chockad. Han struntade helt i mig och var bara målinriktad. Till slut fick jag ut: dra åt helvete. Då körde han upp en hand hårt rakt upp mellan benen och greppade tag i mitt underliv. Blev livrädd. Jag sprang upp och ifrån. Skämdes, skrattade men kroppen skakade. En tjej som vaknat tog hand om mig. Jag fick lägga mig bredvid henne. Efteråt anmälde jag händelsen. Blev stöttad av distriktsledning och förbund, han fick gå ur förbundet. En då femtonårig tjej hörde av sig och berättade att han förgripit sig på henne också. Hon hade skämts och inte vågat berätta för någon då hon inte trodde att någon skulle tro henne.

Jag var sexton år och hade just börjat uppmärksammas i mer vida kretsar i ungdomsförbundet och partiet. Någonstans där lär jag känna en man, tio år äldre än jag är, som gjort en snabb karriär i partiet.Vi är på samma konferenser och stämmor - men aldrig i sammanhang där vi är själva. Varje gång slutar det ändå med att han drar mig till sig, smeker mig och bjuder hem mig att sova hos honom. När jag tackar nej är jag tråkig och han förklarar hur viktigt det är att jag håller mig god med honom. ”En guldbiljett för framtiden.” Det är sent på kvällen och jag ska gå ut från en hiss på ett hotell när han möter mig. Han säger godnatt och ska krama mig. Tror jag. I realiteten pressar sin mun mot min, börjar dra upp min klänningsfåll och ber mig följa honom till hans rum. Jag sliter mig och springer nedför trapporna. Ännu en gång får jag höra - han är någon man ska hålla sig god med. Under tiden detta pågår håller jag tyst. Samtidigt är det jobbigt att se sig själv i spegeln. Som liberal är jag övertygad om att en förändring bara kan ske underifrån - att allt börjar hos individer. Vad är jag för del i detta, som inte berättar för någon?Till slut upphör det hela. Men inte på grund av att jag sagt ifrån, utan jag har skaffat pojkvän, även han aktiv i partiet och förbundet. Med en annan kille vid min sida har jag tydligen vunnit rätten till visad respekt. Jag är än idag aktiv i ungdomsförbundet och partiet. Han jobbar än idag för partiet och kommer vara ett toppnamn i valet 2018. De är inga valaffischer jag ser fram emot att se runt om i stan.

Jag hade nyss fyllt arton, han var minst femton år äldre än mig och ett toppnamn inom partiet. Han som skrev till mig under gemensamma möten. ”Dina tighta bröst, ”din rumpa”. Han som alltid objektifierade mig. Han som var så mycket äldre än mig och som än idag är ett toppnamn.

En manlig politiker från annat parti i kommunen delade en bild på en naken, sexualiserad och mycket ung flicka på Facebook. En man i mitt parti skrev gillande kommentarer. Jag skrev till båda var för sig i Messenger om hur olämpligt jag tyckte att det var. Den ena sa att mina väljare kommer våldta min dotter. Den andra förlöjligade och hånade mig, gjorde antaganden om min sexualitet och berättade detaljerat om sin samt skickade en stor bild på en avsugning.

Jag hade hamnat högt upp på listan för min kommun inför valet 2014. Under ett event för hela länet kom en manlig partikollega, från en annan kommun, fram till mig och blev förvånad av mina röstsiffror. Han sa att jag var värdelös och att den enda anledningen till att medlemmarna röstade på mig var för att jag är snygg. Han fortsatte med ”Med den där skönheten kan vem som helst ta sig till toppen” och att det nämligen är så det funkar för oss kvinnor. Det här sa han högt inför flera äldre manliga medlemmar. Alla skrattade. Jag var då 18 år och hade inte varit aktiv i partiet särskilt länge, men kände mig väldigt förödmjukad och började undvika liknande sammanhang. Jag skämdes alltid extremt mycket när jag fick beröm för mitt politiska engagemang efter den händelsen. Senare har jag under åren ett flertal gånger fått höra av folk i partiet att jag borde tona ned mitt smink, att bära pärlor runt halsen inte är något som passar in i partiets ”image” och att jag annars inte kommer bli tagen på allvar för att jag anses vara för snygg för att passa in i politiken.

– Jag vet inte om detta passar här för det är inte en politiker som utsatte mig men det hade däremot aldrig hänt om jag inte varit politiskt aktiv. Jag hade precis börjat jobba nationellt för ett ungdomsförbund och den då största politiska bloggen med välkänd journalist bakom tangentbordet skrev om mitt nya jobb men hela artikeln handlade om hur jag såg ut och bestod mest av en recension av mitt utseende. Ingenting om min kompetens. Min motsvarande manlige kollega på ett annat ungdomsförbund fick ett blogginlägg baserat på hans prestationer. Kanske är futtigt men det satte sina spår att som 19-åring och helt ny inom politiken bli introducerad utifrån mitt utseende endast.

Sedan dess har jag av otaliga manliga journalister blivit kontaktad med skamliga förslag i utbyte mot att få nyhetsplats. Jag har givetvis alltid sagt nej och nu har jag tröttnat på att jag måste fortsätta vara trevlig och professionell mot dessa män bara för att JAG inte ska få dåligt rykte i branschen. Bara för att jag inte vill ligga med dem för ett scoop. Bara för att jag istället vill göra mitt jobb som jag är jäkligt bra på. Det handlar om välkända journalister på stora tidningar och nationell tv som ofta besöker politiska mötesplatser och jag är säkerligen inte den enda de går på.

Nytt inlägg, från samma person:

Igår fick jag sms från den politiske journalist jag skrev om i mitt tidigare inlägg. Säkert fler av er som fått sms:et då det syftade till att hitta case som han kunde göra ett scoop på kring #imaktenskorridorer. Skrämmande att han nog inte ens tänkt tanken att han är en av ”dem”... Jag lekte med tanken att berätta för honom vad han gjort. Men jag vågar inte.”

Oavsett hur mycket man vrider och vänder på det så blir slutsatsen av att läsa alla berättelser denna: maktens män använder sexuella överträdelser för att tysta och skrämma politiskt engagerade kvinnor. Kvinnor som skäms är inte svåra att förhandla med, kvinnor som skuldbeläggs är inte svåra att vinna en debatt mot och kvinnor som får rykten om sig är inte svåra att konkurrera ut till en eftertraktad post. Det handlar om makt.

Oroväckande många av vittnesmålen har gemensamt att så många vetat om övergreppen. Vissa av männen har fått en klapp på axeln och ett ”det var ett misstag, du är bara människa” eller ”du har ju gjort så mycket bra saker för samhället under din karriär”. De får en tillsägelse av partiet och sen hamnar de överst på listan igen i nästa val. Vissa män hinner inte ens få en tillsägelse, de förstår själva snabbt att de gjort fel. De hör då av sig till kvinnorna efteråt och skickar blommor eller bjuder på lunch. Men var är männen som gör avsteg från makten när de passerat en allvarlig gräns? Var är partikollegorna som vet och som höjer rösten?

Nu har våra partier bättre chans än någonsin att göra skillnad. Nu sätts listorna inför valet. Vi politiker väljs av folket. Men innan folket går till valurnorna har partierna förberett vilka som med högsta sannolikhet blir landets topp-politiker de kommande fyra åren. Det är inte försent för partierna att välja bort olämpliga kandidater som gått över gränsen.

Framförallt är det ni män som nu måste ta ert ansvar. Titta omkring er. Av alla de manliga politiker ni omger er med, är det troligtvis flera som gått över gränsen till olika grad. Lär er se tecknen, lär er säga ifrån och lär er lyfta och lyssna på era kvinnliga kollegor.

Alltför många av de som gått vid vår sida en gång i tiden slutade alldeles för tidigt med politik på grund av dessa män. Så ska det inte vara. Till alla flickor och kvinnor därute som vill engagera er i politiken - kom med. Vi finns. Vi är många. Och vi kommer alltid stå upp för alla flickors och kvinnors rätt att kunna nå samma maktposition som en man. Hon ska inte bli våldtagen av någon i ungdomsförbundet. Hon ska inte bli smekt av en minister. Hon ska inte bli antastad av en riksdagsledamot. Hon ska vara med och bygga det här samhället. Hon ska förändra världen.

Till alla mäktiga män som skrämt, tystat och förgripit sig på våra politiska medsystrar: vi är färdiga med att se oss över axeln. Nu är det er tur.

Åsa Regnér, barn- äldre- och jämställdhetsminister (S)

Amanda Lind, partisekreterare (MP)

Lena Rådström Baastad, partisekreterare (S)

Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot (L)

Gudrun Schyman, (F!)

Esabelle Dingizian, Riksdagens tredje vice talman (MP)

Maria Leissner, före detta partiledare (L)

Maj-Lis Lööw, Före detta statsråd (S)

Agneta Karlsson, Statssekreterare hos socialminister Annika Strandhäll (S)

Rossana Dinamarca, riksdagsledamot (V)

Sanna Fransson , planeringschef i regeringskansliet (S)

Anna Carlstedt, regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism

Linnéa Engström, EU-parlamentariker( MP)

Carina Ohlsson, S-kvinnors förbundsordförande och Riksdagsledamot (S)

Ida Drougge, riksdagsledamot (M)

Åsa Coenraads, riksdagsledamot (S)

Moa Berglöf, fd M, fd talskrivare för Fredrik Reinfeldt

Lawen Redar, riksdagsledamot (S)

Annika Hirvonen Falk, riksdagsledamot (MP)

Christina Örnebjär, riksdagsledamot (L)

Christina Höj Larsen, riksdagsledamot (V)

Ulrika Carlsson, riksdagsledamot (C)

Penilla Gunther (KD) Riksdagsledamot

Anna Wallén, riksdagsledamot (S)

Annika Qarlsson (C) riksdagsledamot

Roza Güclü Hedin, riksdagsledamot (S)

Stina Bergström, riksdagsledamot (MP)

Petra Ekerum (S) riksdagsledamot

Gunilla Carlsson , riksdagsledamot (S)

Maria Stockhaus, riksdagsledamot (M)

Åsa Eriksson, riksdagsledamot (S)

Alexandra Völker, riksdagsledamot (S)

Lise Nordin, riksdagsledamot (MP)

Linda Snecker, riksdagsledamot (V)

Veronica Lindholm, riksdagsledamot (S)

Christina Örnebjär, riksdagsledamot (L)

Pernilla Stålhammar, riksdagsledmot (MP)

Emilia Töyrä, riksdagsledamot (S)

Ulrika Carlsson, riksdagsledamot (C)

Emma Hult, riksdagsledamot (MP)

Teresa Carvalho, riksdagsledamot (S)

Gunilla Carlsson (s) Riksdagsledamot

Teresa Carvalho, riksdagsledamot (S)

Sultan Kayhan, riksdagsledamot (S)

Paula Holmqvist, Riksdagsledamot (S)

Penilla Gunther (KD) Riksdagsledamot

Åsa Westlund, riksdagsledamot (S)

Karin Juhlin, Chef valsamordning och organisationsstöd, Moderaterna

Irene Svenonius, Finanslandstingsråd Stockholms län, M

Karin Carlesten, internationell sekreterare, Centerpartiet

Marie Nordén(s) fd riksdagsledamot

Magdalena Streijffert, fd riksdagsledamot (S)

Anna Kläppe, generalsekreterare för Centerkvinnorna

Aida Badeli Rohani, initiativtagare till uppropet #imaktenskorridorer (MP)

Sandra Fogelberg, initiativtagare till uppropet #imaktenskorridorer (MP)

Och 1300 kvinnliga politiker till.