#vardeljus är en del av #metoo där anställda, frivilliga, förtroendevalda och församlingsbor kan dela vittnesmål från Svenska kyrkan.

Bild: Wikimedia Commons

#metoo: Varde ljus

2018-01-09 | Anställda kvinnor i Svenska kyrkan padlock

OPINION

Vi har själva känt maktmissbruk och övergrepp, vissa av oss i vår egen kropp. Vi har själva känt hjälplösheten och osynliggörandet, vi har själva känt maktstrukturernas obändighet. En del av oss har varit utsatta. Andra står i solidaritet med dem som utsatts. Vi alla ser att det är nog nu. Tystnaden behöver brytas, skammen behöver placeras där den hör hemma. Den är inte vår att bära.

#vardeljus publicerades först i Kyrkans tidning den 23 november 2017 och är kopplat till blogg med alla berättelser

RELATERAT:

2017-12-13 | #metoo: Nu samlar vi alla upprop

#metoo-upprop:

#inteförhandlingsbart

#inteminskuld, #påvåravillkor

#skiljaagnarnafrånvetet

Saknar du ett upprop i listan? Mejla upprop@feministisktperspektiv.se.

”Jag blev utsatt för övergrepp av en präst (man) jag gick i själavård hos. Efter ett tag började han introducera allt märkligare metoder som gick ut på att fysisk närhet skulle skapa en trygghet hos mig. Det slutade med hans händer under min tröja. Smekningar. Försök till kyssar. Verbala närmanden. När jag efter mycket funderingar bestämde mig för att anmäla pratade jag med en annan präst som då avrådde mig från att anmäla eftersom jag var i antagningsprocess för att bli präst och det kunde äventyra mina chanser att bli godkänd. Det var bättre, för min egen skull, att tiga. Jag lyssnade på rådet och är nu själv präst, men har ångrat det många gånger. Han har gått helt fri och i värsta fall utsatt andra för samma eller liknande övergrepp.”

Vi tror på en Gud som blev människa på det mest utsatta av alla sätt. Vi tror på en Gud som kallar oss att se och hjälpa varandra, när en medsyster är utsatt och bördan för tung. Liksom Jesus rev hierarkierna, så ska vi riva den patriarkala kulturen i kyrkan.

”En man i den församlingen jag arbetade i begick övergrepp mot mig. Jag bad min kyrkoherde om stöd. Den manliga kyrkoherden sade: ”Nej, vi ska inte säga något utåt. Det här får du hantera själv. Tänk på församlingsbon och hans framtid.”

Vi behöver varandra. Vi behöver berätta, vi behöver bekräfta varandras erfarenheter. Det är nog nu. I #metoo-rörelsen vill vi stå i solidaritet med medsystrar i andra branscher, organisationer och arbetsplatser och låta även våra berättelser höras.

”Jag presenteras av min manlige chef för en äldre man, aktiv i kyrkan, som direkt vänder sig till min chef och höhö:ar att denne tydligen har väldigt bra smak. Min chef tog tydligt avstånd efteråt men tyvärr kommer kommentarerna från män ibland. Jag får känslan att de känner sig lite naughty och häftiga genom att säga så till en kvinna som är präst. Problemet är inte enbart de enskilda kommentarerna, utan att det är en del i ett mönster som skapar ett obehag för att till exempel åka ensam för att möta änkemän eller inför vissa själavårdssituationer.”

Också inom kyrkan har förövare skyddats, brottsutsatta bestraffats och övergrepp tystats ned. Också inom kyrkan har män uppmuntrats, befordrats och tagit plats på icke-mäns bekostnad. Det är nog nu.

Det hände för många år sedan och skulle hämta en bok ur ett arkiv i källaren, prosten som gjorde en visitation hade följt efter mig och väl där på stegen när jag började klättra ner så sticker han in sin hand och tar tag i mitt underliv med sin hand. Han håller fast och säger det där är väl skönt. Jag reagerar och slår till handen. Sedan vid juletid kommer prosten med en mistel och vill att vi ska kyssas under den. Jag var vid det tillfället ensam på expeditionen och han sa att det var Guds vilja att vi skulle vänslas lite. Berättade för min kyrkoherde hon sa att sånt måste vi kvinnor tåla att män är sådana.

Som människor som själva sett makt missbrukas, vill vi ta det här tillfället att säga att vi alla behöver granska oss själva, varandra och vårt samhälle så att vi inte ytterligare bidrar till en skammens och tystnadens kultur. Vi vill sträcka ut våra händer i bön för ett samhälle som behöver bäras av tro, hopp och kärlek.