Vårt upprop handlar om upprättelse. Vi ger er några av våra berättelser som har hänt och fortsätter att hända inom dansvärlden. Strax efter att skådespelarnas #tystnadtagning blev offentlig startades en hemlig facebookgrupp under namnet #tystdansa, för att skapa ett utrymme för berättelser från dansare. Gensvaret var lavinartat. På tre dagar hade gruppen 1 200 medlemmar där kvinnor, icke-binära och transpersoner i alla åldrar, från olika delar av dansvärlden, samlats för att få berätta sina historier och få säga namnet på sina förövare.

När #tystdansa-gruppen sattes igång blev vi kontaktade av olika ledningar som ville ha berättelser från sina institutioner. Till er vill vi säga – ni har haft er chans. Som ”lösning” har ni i bästa fall gett förövaren tillfälligt ledigt, samtalsterapi, möjlighet till vidareutbildning, för att sedan låta hen återgå till sitt uppdrag i er verksamhet. Åtgärder i form av avstängning har ibland vidtagits, men förövaren har då fått fortsatt anställning i en motsvarande verksamhet. Det vi har sett är dock att det mest förekommande är att ärenden läggs ner och att det inte startas en utredning.

”Jag hängde ofta med honom tillsammans med hans danskompisar (20-25 år) och ingen verkade ha något problem med att en 19-20-åring har en grej tillsammans med ett barn. Många av hans vänner var danslärare, och det är även han i dag. Första gången vi hade sex skedde det helt utan samtyckte och när jag skrek för det gjorde så ont sa han bara ”om du skriker sådär kommer jag bara komma snabbare”. Hela vår kontakt präglades av att han var väldigt kontrollerade, elaka kommentarer om mitt utseende, och manipulation...Efter några månader försökte jag säga upp kontakten helt med honom, vilket resulterade i stalking och att han hotade med att ta sitt liv Jag försökte berätta till danskompisar men majoriteten av de jag försökte berätta till verkade inte bry sig. Efter ett tag slutade jag helt med dansen även fast det var mitt favoritintresse, eftersom jag förstod att danskulturen är så präglad av detta.”

”En vacker sommardag i slutet av vår utbildning på folkhögskolan såg jag killarna åka iväg med huvudläraren i bilarna. Jag hade frågat vart de skulle men bara fått svaret ”hemligt!”. När de kom tillbaks frågade jag ut en av killarna som berättade att dom hade varit och grillat och snackat. När jag frågade vad dom hade snackat om och varför vi tjejer inte fick följa med berättade han att dom bland annat hade snackat om vem som legat med vem.”

”Hade en flört med en dansare som jag skulle få sova över hos då jag behövde övernatta i staden han bodde i. Var tydlig med att jag bara ville sova där men vaknade på morgonen av att han påbörjat ett samlag med mig. Det fanns ingen villighet i min kropp men han fortsatte och när han var klar lämnade han mig i lägenheten. Jag mådde fruktansvärt dåligt. Jag var ung och oerfaren och han var mycket äldre med kontakter i branschen och många bra jobb bakom sig. Flera år senare konfronterade jag honom med att han utsatt mig för ett övergrepp men han förklarade bara bort det. Nu är han anställd på en av Stockholms stora scener.”

”Han tryckte upp mig mot väggen och sa ’var inte rädd, vill inte knulla dig, låt mig bara få ta på dig’ och tog i mitt underliv med sina äckliga händer. Det hela gick på några sekunder men kändes som en evighet och jag var livrädd i stunden. Minns tydligt att han lämnade mig och rummet med ett hånleende.”

”Problemen har varit kända länge och blivit en del av kulturen. Jag försökte höja rösten, berätta om att jag och andra blivit utnyttjade och nedbrutna. Men männen var för dyrbara och skyddades. Vissa påstod att jag ljög. Frustrationen och skammen blev för stor och till slut dog kärleken till dansen. Jag lämnade.“

”Äldre "erfarna" sjukgymnaster som flertalet gånger kom alldeles för nära mitt underliv i skadebehandlingar och massage. En gång klev han upp och skulle massera min rygg ’ovanifrån’ och tänkte inte på att han under hela massagen körde in sitt knä mellan mina ben. Han svettades över min rygg. Försökte fokusera på massagen och på att han ’ville hjälpa mig’. Även vid behandling av ljumsken med ultraljud har maskinen kommit lite väl nära mitt underliv medan läkaren sitter och tittar rakt på instrumentet. Lite svårt att ’missa’ då. Båda gångerna kände jag mig så obekväm och vågade inte säga ifrån. De var ju proffs och erfarna inom sitt yrke.”

”Om två olika danslärare. Berättelse 1: Vi var på en klubb i Stockholm och dansade. Alla från dansklassen på skolan var där eftersom det var efterfesten för ett dansevent, och även våra dåvarande danslärare på skolan. Han – en lärare som ena stunden var glad och peppande, andra stunden hotfull och aggressiv. Jag, på väg från toaletterna när jag möter honom i den lilla korridoren innan man kommer ut till det stora rummet med dansgolv och bar. Han trycker våldsamt upp mig mot väggen så jag slår i den och flinar. ’Du ska följa med in och suga min kuk, annars slår jag in ditt ansikte’. Han slår till hårt med ena handflatan i väggen bredvid mitt öra. Vi hör hur det kommer ut någon från toaletten bredvid. Han skrattar och drar till mig på axeln, ’Jag skojar bara haha, blev du rädd?’. Flinar och går därifrån. Resten av kvällen skrattar och skojar han med alla och låtsas som inget hänt. Jag är rädd för honom flera år framöver. Berättelse 2: På natten ligger jag i mitt rum under täcket när jag hör någon öppna dörren. Han kommer in och går fram till min säng. Jag är nyvaken och lite chockad över varför han är i mitt rum mitt i natten, men inte rädd. Jag känner ju honom, han är ju min lärare. Han måste vilja något. Han sätter sej på sängkanten och säger ’Hej. Jag vill ligga bredvid dig lite’. Jag vet inte hur jag ska reagera men får fram att jag skulle vilja sova, att jag är trött. Han skrattar lite, tar av sig sina shorts och t-shirt, drar undan täcket. ’Bara lite’ säger han snällt och lägger sig bredvid. Mitt huvud snurrar. Tankarna dundrar. ’Jag borde låta dig vara, men jag kan inte’ viskar han och drar handen över min nakna kropp. Jag mår illa. Skakar och säger ’Nej, vänta’, och försöker trycka mej själv mot väggen med tårarna brinnande innanför ögonen. Situationen känns overklig. Han drar mej intill. ’Nej vänta, jag vill inte’ piper jag i blandning av panik och ångest. Men han lägger sej med sin tyngd över mej och får isär mina ben. ’Bara lite’ säger han och tränger in i mej medan jag ber honom igen att vänta. Jag försvinner till en annan värld. Säger ingenting längre. Ber till Gud att det ska ta slut. Jag gör vad som helst om du får det att sluta. Berättar inte för någon på flera år. Börjar hata mig själv.”

Att vara dansande kulturarbetare är ofta förknippat med osäkra arbetsvillkor och få jobbtillfällen. Inom dansen är kroppen det viktigaste verktyget. Samtidigt vet vi att det inom dansen såsom andra kulturyttringar, och samhället i stort såsom #metoo tydligt visar, finns problem med sexuella trakasserier och sexuellt våld från personer i maktpositioner. För en dansare att få sin kroppsliga integritet kränkt är en skada i dubbel bemärkelse då även ens uttrycksmedel och konstnärliga arbetsverktyg tar skada. Detta är en fråga som är tabubelagd och ofta bemöts som ett icke-problem eller något som berör ett fåtal individer.

”- Koreografen vill att man ska berätta om sitt sexliv. Om man inte delade med sig tyckte han att man var tråkig, att man då inte tog sitt ansvar och bidrog med lite snuskiga detaljer, det blev ju så mycket härligare då.”

”Vid ett tillfälle under turnén behövde jag dela boende med den betydligt äldre gifta koreografen. På natten kröp han ner i min säng och började ta på mig. Jag blev rädd, chockad, osäker och stel som en pinne, kunde inte ens förmå mig att säga till honom att gå därifrån. När jag inte gav någon respons på hans smekningar gick han tack och lov tillbaka till sin säng. Jag var nyutexaminerad och det var mitt första riktiga kontrakt. Efteråt kände jag mig skamsen och tvungen att bagatellisera det inför honom och mig själv. Jag ville ju så gärna ha jobb igen.”

”Det finns en manlig koreograf som alla avgudar. Ett stort namn som bråkar med institutioner, provocerar, trakasserar och är helt oberäknelig. Men det spelar ingen roll vad han gör för han får ändå göra vad han vill. Dansvärlden älskar honom och tar emot honom med öppna armar. Han var huvudlärare på den skolan jag gick på. Och han spelade verkligen med sin maktposition. Än i dag tog det lång tid att komma på vad som var fel, för inuti tänkte jag att ’det inte är så farligt’. Men det var ju egentligen åt helvete. Jag har aldrig berättat för någon om hans sms till mig, hur sexig han tyckte jag var. Hur han spelade med min osäkerhet över danslivet. Jag var en 22 år gammal student som bara ville bli något och tyckte det var fantastiskt att han ville lära mig och ta mig under hans vingar. Han gav mig dansuppgifter som jag utförde. Han sa hur bra han tyckte att jag var. Sen kom en kyss och fler kommentarer som han ville linda mig runt lillfingret med. Jag sa ifrån vilket resulterade i att han i fortsättningen ignorerade mig. Personer som han är farliga. De som alltid kommer undan, som får bidrag efter bidrag, som dansarna står i kö efter att få jobba med för att han är ett sånt jävla... geni. Han kan göra vad fan han vill, men blir hyllad ändå. Min historia är inte alls den värsta men den är illa nog.”

”När det var min tur höll han hela tiden på att kommentera mitt utseende, min sexiga klädsel, kallade mig Brigitte Bardot i stället för mitt namn, det var uppenbart att ha inte alls tog mig seriöst som en artist.”

”Jag satt i publiken och vittnade hur koreografen missbrukade sin maktposition. Han var påtagligt alkoholpåverkad och om-dirigerade dansarna öppet, avbröt dem och tog då tillfälligt ifrån dem deras ansvar och inverkan i verket. Han stormade in på scenen flera gånger för att ändra kompositionen av rekvisitan på scenen, påpekade hur dansarna var felplacerade i rummet och borde förflytta sig. Dansarna fick göra allt de kunde för att upprätthålla situationen då han passerade gräns på gräns. Han valde att delta i vissa moment. En av tillfällena, en akrobatisk sekvens då dansarna lyfte varandra över och under varandra, då väljer han att delta. Den alkoholpåverkade koreografen faller handlöst över de andra i hopp om att de andra ska ta emot honom. Jag minns hur jag och de bredvid mig kippar efter andan då vi vittnar den höga skaderisk som pågår. Efter applåderna kramar han om en av dansarna så hårt och våldsamt att hon måste bryta sig loss för ta sig ur greppet. Jag satt och väntade och hoppades på att den konstnärliga ledaren, som också åskådade, skulle avbryta föreställningen. Inget hände. Där satt vi, publiken, och vittnade då en man med inflytande och status agerar kränkande och våldsamt. Inget hände. Maktmissbruk och vårdslöst beteende - inga konsekvenser. Han visar stycket kvällen efter igen.”

”En manlig kollega berättade för mig en gång om en balettlärare han hade under högstadiet som även undervisade en tjejgrupp i gymnasiet. En dag satt läraren och pratade öppet och berättade om hur snygga han tyckte tjejerna i gymnasiegruppen var. Han nämnde dem vid namn och pratade lite extra speciellt om en tjej. Samma lärare hade även uppmanat samma killgrupp att tänka på sex vid en fotografering och även gratulerat min kollega för att vara en sådan kvinnokarl som gav ’knowing smiles’ som kan kallade det för enbart för att min kollega var god vän med en del av sina kvinnliga skolkamrater. De var mellan 13-15 år och vågade inte säga emot sin lärare.”

Vi vill eliminera den normaliserade tystnadskulturen och skapa nya inkluderande och intersektionella normer. Vi kräver att styrelserna inom institutioner och utbildningar tillsammans med sin anställda i maktpositioner börjar ta sitt ansvar. Vi vill inte att våra utbildningar och dansscener ska representeras av dessa förövare i framtiden. Därför kräver vi nu förändring med ansvarsfulla och antirasistiska förslag från våra politiker. Vi vill se våra arbetsgivare, Sveriges danschefer och de yrken där dansare är i beroendeställning ta ansvar omedelbart. Vi med andra yrkesgrupper har tagit ansvaret att bryta tystnaden där det sexistiska och rasistiska våldet mot kvinno-, icke-binära- och transkroppar existerar, nu är det er tur.

Detta är ett upprop som ser till att ni som manliga dansare och koreografer också kliver ur tystnaden för att vara del av den sociala förändringen och använda er röst, att säga ifrån när ni ser era klasskamrater, studenter och kollegor fara illa. För att bryta tystnaden krävs ett gemensamt ansvar och pågående samtal där vi förhoppningsvis till slut kommer att kunna gå samman med våra manliga kollegor för en jämställd och rättvisare värld. Detta är ett arbetstillfälle för organisationer som jobbar med jämställdhetsfrågor, likabehandlingsplaner och policys för åtgärder vid sexuella trakasserier – ni har mycket att arbeta med i dansvärlden, låt detta bli ytterligare ett av era arbetsfält.

Mandella Bjerking

Maria Pihl