Extrem klimatkris vid Tchadsjön – urfolk tvingas på flykt

2021-02-23 | Christin Sandberg padlock

UTRIKES

60 procent av människorna i Tchadregionen är på flykt för att överleva. Klimatförändringarna är grogrund för väpnad konflikt och förvärrar en pågående hälsokris. Christin Sandberg har intervjuat prisbelönta klimataktivisten Hindou Oumarou Ibrahim som tillhör mbororo-folket om urfolkens situation och viktiga roll för framtiden.

FAKTA/Tchad

Tchad ligger i norra Centralafrika och saknar kust. En rad militära kuppregimer har genom åren avlöst varandra vid makten och stått under ständigt tryck från väpnade upprorsrörelser. Hundratusentals människor lever i flyktingläger. Sedan 2010-talet plågas landet även av islamiströrelsen Boko Haram. I Tchad finns olja och goda förekomster av andra mineraler.

Källa: Landguiden, Utrikespolitiska institutet

Tchadsjön är livsådra för miljontals människor i Sahara i Centralafrika. Sjön befinner sig dock mitt i klimatstormens öga när öknen breder ut sig och frågan är hur länge den klarar att stå emot. Klimatförändringarnas kast mellan torka och översvämningar har lett till kaos i området kring den för Afrika så viktiga våtmarken.

I takt med att sjöns yta har blivit mindre – 90 procent sedan 1960-talet fram till i dag – har antalet människor som tvingats på flykt för att överleva konstant ökat. Andra har fallit offer för svält och våld. Det har i sin tur skapat en gynnsam grogrund för den beväpnade gruppen Boko Haram.

De extremt kännbara klimatförändringarna i landet har inneburit att det ständigt har blivit svårare att hitta mat, både för folket och till boskapen. Särskilt utsatta är nomadfolken. Hindou Oumarou Ibrahim, prisbelönt klimatkämpe, tillhör mbororo-folket som är boskapsnomader urfolk och ingår i Fulanifolket i Tchad.

– Mitt folk finns i fem länder: Tchad, Kamerun, Niger, Nigeria och Centralafrikanska republiken. Eftersom vi är nomader så har inte landgränserna någon betydelse för oss och vårt sätt att leva, säger hon.

Men i praktiken ställer det till stora bekymmer för mbororo-folket. Barnen som föds till föräldrar på flykt eller i ständig rörelse saknar födelsebevis.

– Utan födelsebevis är det som att vi inte existerar i regeringens ögon, säger Hindou Ibrahim.

Och eftersom de inte finns, eller mer korrekt väldigt få av mbororo-folket finns med i något myndighetsregister, så får de inte heller tillgång till skolor, sjukhus, rent vatten och annan grundläggande samhällsservice.

Nya rutter och konflikter

Många från mbororo-folket är 100 procent nomader och förflyttar sig ständigt från en plats till en annan. Andra är halvnomader och förflyttar sig från byarna under torrperioderna. Då de framför allt söker sig till Tchadsjön.

– Vårt liv, och försörjning, styrs av vattnet. Jag brukar säga att vi kommer från regnet, och det är också därför vi följer regnet så att vi har tillräckligt med vatten till oss och till vår boskap, säger hon.

– Vi är helt beroende av naturen och regnet. Utan dem är vi ingenting.

– När naturresurserna minskar, såsom Tchadsjön krymper, försvinner även växtligheten som den bidrar till och allt det som miljontals av människor, både urfolk och icke urfolk, är beroende av, säger Hindou Ibrahim.

Hon fortsätter:

– Det har lett till att det uppstått konflikter, särskilt mellan småbönder och nomadfolk som mitt urfolk.

Nomaderna har tvingats leta nya rutter för att förse boskapen med tillräckligt att äta under hela året.

– När mbororo-folket lämnar en plats för en annan, har boskapen bidragit till att göra marken bördig genom naturligt gödsel på den platsen. Det gör att människor söker sig dit för att odla och därmed slår sig ner där. När vi sedan kommer tillbaka till samma plats för att vår boskap ska beta, så är den upptagen.

– Och vi är helt beroende av farvägarna fram till Tchadsjön – en vattenkälla som alla behöver. Det här leder till allvarliga konflikter och sammandrabbningar, fortsätter hon.

Det är också svårt för nomadfolket att få rätt i förhållande till bönderna, menar Ibrahim, eftersom regeringen oftast tenderar att ge rätt till bönderna, som de lättare kan kontrollera än nomadfolket. Konflikterna är ett växande problem, och leder ibland till dödligt våld.

Majoritet på flykt

I slutet av november förra året dödades ett 20-tal människor när boskapsdrivande nomader drabbade samman med bönder i södra Tchad, rapporterar Utrikespolitiska institutet. Boskap som stulits och det faktum att nomadernas boskapshjordar trampat sönder böndernas odlingar uppges ligga bakom den dödliga konflikten.

En annan stor säkerhetsrisk är Boko Harams våldsamma framfart i området.

– Boko Haram och andra väpnade grupper utnyttjar fattigdomen och människornas utsatta position för att etablera sig i vårt område, säger Hindou Ibrahim.

Framtiden ser inte ljus ut.

– Krisen vid Tchadsjön är resultatet av tre faktorer som samverkar: en säkerhetskris, som tvingat 300 000 människor på flykt och orsakat våld, väpnad konflikt och stora skyddsbehov; en miljökris, där översvämningar är den extrema motpolen till den ökenutbredning som pågår, vilket orsakar matosäkerheten; och en hälsokris, vilken beror på den begränsade tillgången till grundläggande hälso- och sjukvård. Ingen av dessa tre faktorer har förutsättningar att förbättras, säger Papy Kabwe som är ansvarig för den humanitära hjälporganisationen Intersos arbete vid Tchadsjön i ett uttalande för organisationen.

I Tchadregionen är flykt numera en förutsättning för att leva och i många fall det enda sättet att överleva. Enligt Intersos har över 60 procent av alla människor tvingats överge sina hem för ett liv på flykt. De flesta är män och av det totala antalet är 60 procent minderåriga. Många har tvingats bryta upp och förflytta sig flera gånger. Det gäller att hitta en plats som är tillräckligt säker för att kunna överleva en period.

Bär på lösningarna

För Hindou Ibrahim var det erfarenheter under de första skolåren som gjorde att hon blev den unika röst för mbororo-folkets rättigheter och inte minst för klimatkampen som hon är i dag. Redan som 15-åring grundade hon en förening som kämpar för urfolksrättigheter och miljöfrågor. Men det började långt tidigare.

– När jag började skolan blev jag retad för att jag tillhör nomadfolket och luktade mjölk. Jag var så liten att jag inte förstod varför de inte ville leka med mig, men jag bestämde mig för att anstränga mig än mer för att bevisa vem jag var, säger hon.

Det gjorde hon tillsammans med en annan flicka, som inte heller hon blev accepterad av de andra barnen. Tillsammans stod de upp för sig själva – en kamp som i Hindou Ibrahims fall snart övergick till en kamp för mbororo-folket och naturen.

Till alla unga som tillhör urfolk och som växer upp i dag, vill hon säga:

– Acceptera och var stolta över vem ni är och det folk ni är en del av. Det är inget fel på er, ni är inte ett problem, tvärtom, ni bär på lösningarna till de mest brådskande utmaningarna mänskligheten står inför – hur man lever i harmoni med naturen.