Mattias Irving.

Vi angår alla varandra – om funkiskroppar och sexualitet

2021-02-22 | Mattias Irving padlock

OPINION

”Vi funkisar har försökt i decennier, men är inte röststarka nog för att vinna den kampen själva. Jag vill övertyga er normater om att ni själva tjänar på att luckra upp dessa kroppsideal. De skadar er också”, skriver Mattias Irving i en uppgörelse med den kroppsnormativa dejtingscenen.

Mattias Irving är ordförande i Föreningen hjärta – Troende socialdemokrater i Stockholm.

Jag har verkat som opinionsbildare och journalist i strax över 11 år, men på denna tid har jag knappt skrivit något alls om hur det är att ha eller söka kärleksrelationer om man som jag har ett normbrytande utseende och flera funktionsnedsättningar. Den tystnaden har inte berott på att jag är asexuell, utan för att det är en diskussion som väcker många oönskade reaktioner och ärligt talat inte alltid är helt lätt för mig själv att navigera.

Det är ingen hemlighet att vi som kultur har ett ganska skevt förhållande till sex och kroppar i allmänhet. Den skevheten kvadreras när diskussionen rör sig till kroppar som bryter på ett mer radikalt sätt mot funktions- och utseendenormerna. Frågan väcker som regel två olika emotionella gensvar, båda lika nedbrytande för att föra diskussionen framåt: ömkan och beundran.

”Du är så modig som försöker!”, ”Åh vad jag unnar dig att hitta den rätta!”, det är tillrop som trots all sin välvilja inte riktas mot en annan människa som står i ögonhöjd. Det är en uppmuntran som riktas neråt, mot någon vars deltagande i kärlekslivet inte uppfattas som självklar. Det är oundvikligt att framstå som överkänslig eller direkt otrevlig när jag avvisar eller tillrättavisar någon som bara vill berätta hur ”inspirerande” jag är för dem. Någon som bara menar väl, och inte inser att hen utgår från en grundhållning om mig som mindre kompetent att hantera mitt liv.

Visst är funkisar (vardagsuttryck för människor med normbrytande funktionsvariationer eller funktionsnedsättningar) som regel ”underdogs” på dejtingscenen, det tror jag att alla inser. Dels bygger det på de normer om kropp som cirkulerar i samhället, men de samverkar inte minst med de populära dejtingapparnas algoritmer för att försvåra letandet efter en partner.

Många dejtingappar bygger i mångt och mycket på samma principer som ELO-systemet som rankar schackspelare inom ett ”nollsummesystem”, där det finns antingen vinnare eller förlorare. Den som ”vinner” ofta, det vill säga den som ofta får likes, får en högre rankning, och matchas då i sin tur oftare mot andra som också har högre rankning.

Det innebär att den som ofta swipeas bort på grund av kroppsnormer i mycket större utsträckning matchas mot grupper som exempelvis har en ofärdig profil eller sexistiskt, trolligt eller på annat sätt problematiskt innehåll. Det bör även ställas bredvid insikten att inte minst kvinnor som har funktionsnedsättningar är betydligt mer våldsutsatta i sina relationer. Många upplever att alternativen till den aktuella, skadliga relationen är få, och dejtingappar bidrar dåligt till att lösa det problemet.

Jag tror att alla kan relatera till att det är lite sårbart att försöka dejta. Det hör till. Men ta den sårbarheten och tänk dig att du lanserar dig i ett sammanhang där det råder en nästan kompakt, om än något obekväm, tystnad i offentligheten om att du ens skulle ha en sexualitet till att börja med.

Där tystnaden redan råder är det svårt att vara den första att höja rösten, men jag är en av rätt få funkisar som har en någorlunda etablerad plattform i svensk debatt, och det gör att jag också har ett visst ansvar att höja rösten för hela gruppen. Det innebär förstås inte att jag tror mig kunna tala för alla i en så oerhört spretig grupp, med extremt många olika livssituationer.

Å ena sidan försvårar samhällets normer mina egna försök att skapa en kärleksrelation, å andra sidan upphöjer normerna mig för att jag ”kämpar på ändå”. Problemet är att fokus hamnar på mig och vad jag som individ gör och är. Fokus borde istället ligga på de normer som behöver förändras.

Vi funkisar har försökt i decennier, men är inte röststarka nog för att vinna den kampen själva. Jag vill övertyga er normater om att ni själva tjänar på att luckra upp dessa kroppsideal. De skadar er också. Nästan alla kommer i något skede av livet känna att kroppen hamnar utanför normerna, blir ”oälskbar” i normernas ögon – till följd av oförutsedda livshändelser, genetik, sjukdom eller till och med bara ålder. Från kroppshån på skolgården till likgiltighet på ålderdomshemmet – dessa normer bidrar till en mer fientlig tillvaro för oss alla.

Samtidigt finns det en del erfarenheter som kanske är mer specifika för många funkisar, och jag är en av dem. Du möter din egen kropp så som den ser ut i spegeln, men samtidigt existerar du inte i ett vakuum. Din förståelse för vad en kropp är byggs upp av det större sammanhanget du befinner dig i. Du speglar dig i andras kroppar, i dina vänners och i mediernas kroppar, i kropparna hos de personer som ingår i de historier som av olika skäl är viktiga för dig. På det sättet angår vi alla varandra.

Här behöver vi tala om något som jag vill kalla en ”funkisdysfori”. Det är upplevelsen av att kroppen du ser i spegeln på ett radikalt sätt skiljer sig från i princip alla de kroppar som finns tillgängliga för dig i samhället att spegla dig i. Det är känslan av att du känner igen andras kroppar, såsom kropp, mer än vad du känner igen din egen. De andras kroppar är omgivna av en slags självklarhet som gör att de känns solida. Din egen kropp framträder inte bara som ett undantag, utan känns vid en jämförelse som direkt overklig.

Det djävulska med alla normer är hur de letar sig in i bakhuvudet. Hur man internaliserar dem och börjar betrakta sig själv med en kärlekslös blick, byggd på en rigid och nedärvd föreställningsvärld som aldrig förmår att på något rättvist eller meningsfullt sätt sammanfatta den överväldigande komplexitet som utgör vår mänsklighet.

Därför har jag några avslutande förslag, några enkla saker du som normat kan göra för att inte din egen röst ska råka leta sig in i någons bakhuvud:

Pröva att skippa skämten om andras kroppsliga avvikande. Det är fortfarande populärt i den antirasistiska vänster som jag själv räknar mig till att skämta om meningsmotståndare, exempelvis om de är kortvuxna. ”Miffo” (det vill säga ”missfoster”) och ”efterbliven” är ännu skällsord som ofta förekommer inom vänstern. Det finns många människor med kognitiva funktionsnedsättningar som är konsekventa antirasister. Deras medverkan i kampen för en lite mer rättvis värld är precis lika värdefull som din egen.
Visa solidaritet när vi försöker föra kampen. Du måste inte föra den själv om du har många andra frågor som tar din energi, men det kostar dig ingenting att boosta vår signal genom att sprida den vidare i dina egna kanaler. Det är fortfarande extremt svårt att få genomslag för funkisfrågor i debatten.
Pröva kanske till och med att inte genast swipea bort oss om vi uppammar orken att utmana normerna och tystnaden, och leta efter kärleken i samma forum som du själv deltar i. Se om det kanske gör något med din egen syn på vad som är en kropp som är värd att älska.