Paulina Sokolow, kritiker och konstvetare.

Åt helvete med den vita färgen

2021-02-21 | Paulina Sokolow padlock

KRÖNIKA/KULTUR

”Färgen vit är allt annat än oskuldsfull i konsthistorien och det är närmast obegripligt att Brown islands tilltag inte också betraktas som ett konstverk i den här för mig uppenbara kontexten”, skriver Paulina Sokolow apropå Konstfack-gate.

Allt är dåligt med Konstfack-gate. Det började härom veckan som en numera igenkännlig signalsufflé i Dagens nyheter med professor Sara Kristofferssons indignerade vittnesbörd om en pågående angelägenhet på en av Sveriges mer prestigefyllda konstutbildningar.

Den stora salen, brukad för viktiga utställningar och examensprojekt kallas av tradition för Vita havet. Konstnärskollektivet Brown island, ett löst sammansatt nätverk av studenter och alumni som med olika interventioner sätter ljuset på strukturer för snedrekrytering och traditionell stelbenthet, har pekat ut namnet på det här institutionella hjärterummet som en del av problemet.

Kristoffersson skriver: ”Men färgen i sig eller ordet som sådant är knappast rasistiskt eller normbejakande.” och vidare: ”I identitetspolitiken har känslor företräde. Vi lever i ett samhälle där ”kränkt” blivit ett mantra och ängsligheten för att kränka banar väg för orimliga eftergifter.” Hon har fått en hel del beröm från reaktionärt håll. Synd bara att hon varit så ordentlig med att inte avslöja sina kunskaper i konst. (Kristoffersson är professor i designhistoria).


White on white, Kazimir Malevitj (1918).


Färgen vit är allt annat än oskuldsfull i konsthistorien och det är närmast obegripligt att Brown islands tilltag inte också betraktas som ett konstverk i den här för mig uppenbara kontexten. Med sin serie Vit fyrsiding på vitt, pekade den ryske avantgardkonstnären Kazimir Malevitj redan 1916 mot omvälvande samhällsförändringar. Allt ska bort: gud, tsaren, klassamhället. Scenen står tom för att fyllas av något bättre.

I USA efter andra världskriget reinkarnerar Robert Ryman den vita färgens laddning i sin serie White on white. Amerika som det yttersta hoppet, det oskrivna bladet, den orörda jorden till skillnad från det sönderbombade Europa. Min personliga favorit i den vita färgens egen konsthistoria är konstnären Katarina Pirak Sikkus vita markduk som hon la ut framför långtradarna vid gruvprotesterna i Girjas.

Det vita är fläckat av spåren från exploatering och biologiska övergrepp. Brown island har med sitt tilltag gått ytterligare ett steg i sitt ikonografiska grepp. Det pekar bara ut smärtpunkten på ett närmast övertydligt sätt: Mörkrets hjärta är vitt.


Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: