Optimistiskt om antirasism

2021-02-12 | Anna Remmets padlock

KULTUR

Som amerikanska bästsäljare är Robin DiAngelos Vit skörhet och Ibram X Kendis Så blir du en antirasist relativt radikala, skarpa och intressanta, anser Anna Remmets. Samtidigt är hon tveksam till att det finns grund för deras optimism gällande förändring inom ramen för rådande samhällssystem.

Vit skörhet: Därför är det så svårt för vita att prata om rasism

Robin DiAngelo

Översättning: Peter Staffansson

Så blir du en antirasist

Ibram X Kendi

Översättning: Erik MacQueen

Natur och kultur (2021)

De flesta, även företrädare för partier med rötterna stadigt i nazism, säger nu förtiden att rasism är dåligt, att de inte är rasister även (eller just när) de uttrycker rasistiska åsikter eller bedriver rasistisk politik. Men också de som inte aktivt utöver rasism är oftare ”inte rasister” än faktiska antirasister. Och de vita som kallar sig antirasister använder ofta det som en identitet snarare än en praktik, en identitet som friskriver dem från de rasistiska uppfattningar de faktiskt uttrycker eller rasistiska handlingar de faktiskt begår.

Om en ska tro många vita människor verkar det varken i Europa eller USA finnas några rasister eller grupper av människor som faktiskt gynnas av rasismen trots rasistiska rörelsers starka frammarsch på båda kontinenterna.

  I detta klimat tar två nya amerikanska böcker avstamp: Robin DiAngelos Vit skörhet: Därför är det så svårt för vita att prata om rasism och Ibram X Kendis Så blir du en antirasist, utgivna 2018 respektive 2019 och nu översatta på förlaget Natur och kultur.

Både DiAngelo och Kendi är akademiker, hon forskare vid University of Washington och han professor vid Boston university, men båda böckerna är skrivna med ett lättillgängligt tilltal. Det är tydligt att det inte handlar om postkolonial och antirasistisk teoribildning, utan att författarna faktiskt avser att människor utan omfattande förkunskaper ska kunna ta del av texterna och förändra sina praktiker i vardagen.

Att tilltalet är tillgängligt innebär dock inte att författarna, i synnerhet inte DiAngelo, daltar med sina läsare eller försöker stryka de vita bland dem medhårs. Det på omslaget stora och i vitt lysande ordet ”vit” i titeln Vit skörhet understryker DiAngelos ärende att adressera det som sällan adresseras, och som enligt henne har varit så svårt att prata om, nämligen oss som gynnas av en rasistisk samhällsordning: vi som är vita.  

Defensivt beteende

Varför och på vilka sätt frågar hon sig, reagerar även så många vita som betraktar sig själva som progressiva defensivt när det uppstår diskussioner om hur de som grupp inte bara gynnas av, utan också genom tusen små handlingar i vardagen reproducerar, rasism? Hon resonerar kring rasismens patologi och hur den genomsyrar alla delar av samhället och ger exempel från sitt eget arbete som föreläsare om rasism på hur ”välmenande” vita människor totalt har sparkat bakut när olika beteenden hos dem själva påpekats.

Hon konstaterar att eftersom ”rasist” liksom ”antirasist” har blivit en identitet som vi lärt oss ta avstånd från, går vitas energi i samtal om rasism ofta till att med näbbar och klor försvara sig mot anklagelsen att de skulle vara rasister istället för att analysera hur deras handlingar reproducerar rasism. Detta kan tyckas vara en ganska uppenbar slutsats, men uppenbarligen behöver det fortfarande sägas med tanke på hur debatten ofta förs.

  DiAngelo gör också intressanta spaningar om kopplingen mellan västerländsk individualism och rasism, som är motsatsen till det vi ofta hör från liberaler om att individualism i den gamla upplysningsandan är den enda sanna vägen bort från den kollektivism som enligt dem föder rasism (som de dock ofta inte vill se som strukturell). Individualism och meritokrati, skriver hon, ”låter oss gratulera oss själva till våra framgångar inom samhällets institutioner och klandra andra för deras brist på framgång”.

 Både DiAngelo och Kendi kopplar dessutom samman rasism med kapitalism på ett sätt som förvisso inte heller är så nytt men välbehövligt att påminnas om.  Välbehövligt är också att DiAngelo använder ett starkt och tydligt begrepp som ”vit överhöghet”. De orden, som är vanligare på engelska än på svenska, visar bättre och obarmhärtigare än (förvisso också användbara) ord som ”strukturell rasism” vad det handlar om och vem som vinner på att strukturen upprätthålls.

Säkert är det delvis därför begreppet inte riktigt slagit igenom brett i vita majoritetssamhällen. Hon visar även förtjänstfullt att den vita ”skörheten”, som uttrycks i diverse mikroaggressioner, defensivt beteende och en tendens att sätta den egna smärtan i centrum, handlar om medvetna eller omedvetna försök till dominans och inget annat.  

Egna erfarenheter

Vit skörhet har alltså flera ganska radikala ansatser. Men vad som däremot är mindre radikalt är faktiskt själva premissen. För enligt DiAngelo är den kanske främsta anledningen till att vita behöver sluta vara rasister att det är de som sitter på makten och sålunda måste övertygas om att dela med sig av denna, precis som det var männen i maktpositioner som till sist ”gav” rösträtt till kvinnor.

Antingen har hon inte hört talas om någon av historiens revolutioner där förtryckta faktiskt tog, eller försökte ta, makten, alternativt strejkade, eller så är ett sådant scenario alltför skrämmande till och med för en vit antirasist som hon.  En annan märklighet som inte direkt har någon bäring på resonemanget men inte blir mindre märklig i en bok om antirasism för det är att översättningen använder i-ordet om den amerikanska ursprungsbefolkningen. Om DiAngelo själv gör det är det ganska anmärkningsvärt, och är det ett val av översättaren är det tondövt.  

Robin DiAngelo använder sig av egna erfarenheter för att driva hem sina poänger, men Ibram X Kendis Så blir du en antirasist handlar i ännu högre grad om honom själv. Faktum är att den trots den handboksklingande titeln lika mycket är en självbiografi om en ung svart man i USA. Det är en (kanske lite i överkant) pedagogisk utvecklings- och bildningsberättelse om hur Kendi, som föddes 1982 och växte upp i ett medelklasshem, gradvis kommer till insikt om rasism, colorism, homofobi, klass och sexism och till sist uppnår en intersektionell medvetenhet om hur dessa maktordningar samverkar.

I kapitel som ”Kropp”, ”Kultur”, ”Vit” och ”Svart” presenteras läsaren för de slutsatser som Kendi kommit till under sitt liv och sin utbildning. Han skräder inte orden i sin skildring av hur det är att växa upp som svart i ett samhälle där även barn kan ses som så hotfulla enbart i egenskap av att vara svarta att de riskerar att skjutas till döds. Men han kallar också sådant som ofta går under beteckningen mikroaggressioner, som när en lärare ständigt ger ordet till de vita eleverna, för rasistiska övergrepp i egen rätt.

Individ och struktur

Ändå så finns här något som liknar optimism. Kendi verkar anse att alla kan bli sanna antirasister och inte bara i bästa fall ”göra” antirasism. Denna optimism drar ibland, trots hans tydliga antikapitalism, åt en slags liberalism som vill framhålla individens handlingsutrymme framför strukturens makt. Till exempel anser han att det kan ha en passiviserande effekt att tala om ”institutionell” rasism eftersom det döljer det handlingsutrymme som individer, även de svarta som förtrycks av systemet, har.

Jag är också tveksam till relevansen i det kapitel som ägnas den period i Kendis tonår när han blev antivit ”rasist” och började tillägna sig diverse konspirationsteorier om att vita är en framavlad ras av demoner eller utomjordingar. Kapitlet avslutas, liksom de andra, med att Kendi lär sig något, i detta fall att all rasism är av ondo. Som självbiografiskt stoff är det småfascinerande, men som antirasistiskt resonemang är det mindre intressant. För jag känner inte till att vita lever i fattigdom och diskrimineras på arbetsmarknaden på grund av att vi betraktas som utomjordingar, och jag har inte hört talas om att någon vit skjutits till döds av en polis som trott att hen var en demon.

Att Kendi inte menar att ”rasism” mot vita går att likställa med rasism mot svarta är förvisso tydligt på andra sätt, men jag undrar ändå över valet att ha med just detta kapitel.   Bland annat på grund av sådant kan Kendis budskap tänkas vara mer lättsmält än DiAngelos för vita läsare. Samtidigt ska en inte underskatta den rasistiska lins som gör att allt en svart man gör ses mycket mer aggressivt än det som en vit kvinna gör eller säger.

  Och trots att Kendi gärna framhåller individens agens så understryker han ändå vikten av att tala om rasistisk politik, för att på så vis avmystifiera begreppet rasism och synliggöra de beslut som cementerar och förstärker rasistiskt förtryck. Sådana politiska beslut är till exempel de som under paroller om krig mot droger och kriminalitet ledde till att mängder av svarta män fängslades i USA under slutet av 1900-talet. Denna rasistiska politik har sedan följts upp med restriktioner som hindrat tidigare fängslade från att rösta. På så vis har den vita makten efter slaveriets avskaffande i USA effektivt kunnat hindra svarta medborgare från att vara medborgare fullt ut.

Komma till insikt

  Under sommarens Black lives matter-demonstrationer var det en del som undrade vad de hade för relevans för oss i Sverige. Men förutom de ständiga polistrakasserier som personer i Sverige som rasifieras vittnar om, ser vi nu mycket av den politiska diskurs som Kendi beskriver. Det är en diskurs som mer eller mindre subtilt kriminaliserar icke-vit arbetarklass genom att beskriva vissa områden som farliga och tala om ”parallellsamhällen”. De ”brutala subkulturen i ghettona” som det pratades om i USA på 80-talet har i 2020-talets Sverige blivit förorternas ”klansamhällen”.

  När en läser både Kendi och DiAngelo är det lätt att bli deprimerad över att förståelsen av rasism uppenbarligen inte har kommit längre varken i USA eller Sverige. Kanske kommer deras lättillgängliga prosa öka förståelsen hos några även om det är tveksamt om det finns grund för Kendis och DiAngelos i grunden ändå ganska optimistiska tro på att rasistiska, kapitalistiska och misogyna samhällen kan förändras grundligt inom ramen för de befintliga systemen bara de som gynnas i dem kommer till insikt.

Vit skörhet och Så blir du en antirasist är dock amerikanska bästsäljare och bör läsas som sådana. Och som sådana är de både relativt radikala, skarpa och intressanta.  Och för den som tycker att det är identitetspolitiskt flum utan bäring på konkreta villkor att tala om intersektionalitet kan nämnas att svarta transkvinnors medellivslängd enligt Kendi är 35 år. 35 år.