Fanna Ndow och Amie Bramme Sey, Raserietpodden.

Därför slutar Raseriet prata med vita journalister om rasism

2021-02-12 | Jenny Rönngren padlock

KULTUR

Amie Bramme Sey och Fanna Ndow firar fem år med Raserietpodden och gick i jubileumsavsnittet på torsdagen ut med varför de endast kommer att tacka ja till intervjuer om rasism med journalister som också har erfarenhet av att utsättas för rasism.

När Fanna Ndow och Amie Bramme Sey intervjuas om rasism är journalisten oftast en vit person och frågorna kring personliga erfarenheter och känslor kring rasism snarare än fakta om rasistiska strukturer som diskriminering och segregation. Sedan tidigare har de därför börjat göra klart de inte kommer ge personliga exempel. För den som vill förkovra sig finns redan mycket att hämta, inte minst i Raserietpodden och Ndows uppmärksammade bok Svart kvinna.

Efter den nya våg av intresse som Black lives matter-rörelsen väckt i medierna tar de alltså ytterligare ett steg. Den redaktion som vill intervjua Raseriet om rasism får skicka en journalist som redan vet vad det handlar om. Förhoppningen är att kunna lyfta samtalet om diskriminering, segregation och andra uttryck för rasistiska strukturer till en högre nivå.

– Alla mediehus säger sig vara väldigt måna om frågor som rör mångfald, inkludering, representation. Ändå är det så att i 99 procent av fallen när vi blir inbjudna att prata någonstans eller bli intervjuade kommer det aldrig en icke-vit person, säger Fanna Ndow i avsnitt #178 av Raserietpodden.

– Vi vill testa, kan vi som utövare, vi kunde ha varit artister, författare, konstnärer, vi är poddare, som låter oss intervjuas, och delar med oss av vår tid, av vår expertis, och – ofta påtvunget – upplevelser, har vi någon makt, kan vi sätta någon form av press? säger Amie Bramme Sey

De refererar även till Sveriges radio som efter uppropet #VemsSR, där just avsaknaden av representation och perspektiv kritiserades, hindrar medarbetare som undertecknat från att bevaka frågor som rör rasism.

– Om man är en arbetsplats som anställer bortom en homogen vit grupp så är det bara att låta de personerna intervjua oss.

– Ja och om man har en tilltro och ett hopp om att världen kan bli mindre rasistisk och vill spegla hur rasism kan se ut och hur rasism påverkar människor, så kan vi som har den här erfarenheten lyfta det här samtalet på en ännu högre nivå. När det inte längre är intressant att bara prata om hur saker och ting känns och vem som blir kallad för vad på vilken gata – vart kan det här samtalet leda då? För mig är det jätteintressant. Annars är det nästan så att man blir fast i en loop.

Ndow och Bramme Sey poängterar att det handlar om ett första steg och ser gärna att fler gör samma sak, men att de har förståelse för att inte alla kan eller vill. I en livesändning på @raserietpoddens Instagramkonto utvecklar de sina tankar och svarar på frågor om initiativet.

Få redaktioner har hittills uppmärksammat aktionen. Sociala plattformen Baams redaktör Sofia Börjesson kallar den genial och beskriver sin reaktion i tre steg – skam, panik och insikt:

”Plötsligt är det de vita journalisterna som inte får samma möjligheter som de svarta – och då är det jävligt bråttom att hitta en lösning. Men viljan att lösa rasismen och den bristande mångfalden på de vita redaktionerna har varit allt annat än brinnande genom åren. Där står minsann ingen ko på isen.”