Ur dokumentärserien Manufactured orphans från 2018. I mitten med blicken mot kameran: Jyohti Svahn.

Sverige borde också stoppa internationella adoptioner

2021-02-09 | Jyothi Svahn padlock

OPINION

Efter en utredning som visat på omfattande oegentligheter stoppar nu Nederländernas regering alla utlandsadoptioner och ber de drabbade om ursäkt. Sverige borde stå först i kö att ta över stafettpinnen och se adoptioner för vad de verkligen är, anser Jyothi Svahn.

Jyothi Svahns sökande efter sina rötter skildras i dokumentärserien Manufactured ophans, som belönades med kanadensiska Rockie award i kategorin bästa digital non-fiction series 2018.

RELATERADE ARTIKLAR:

2019-08-27 | Lillasyster – en osynlig minoritet

2019-08-15 | Indiens försvunna flickor är också enormt saknade

2018-06-12 | Adoptionskritisk dokumentär prisas i Kanada

2015-08-28 | ”Förväxla inte längtan och sorg med rättigheter”

2016-11-11 | Bruna och svarta barn kostar men inte vita

2016-10-06 | Adoption pratas alltid över adopterades huvuden

2018 tillsatte den nederländska regeringen en statlig utredning för att granska tusentals illegala och korrupta utlandsadoptioner till Nederländerna från Bangladesh, Brasilien, Colombia, Indonesien och Sri Lanka åren 1967-1997.

Utredningen rekommenderar att landet stoppar alla utlandsadoptioner. Detta i ljuset av den människohandel och korruption som pågått, samt för att riskerna är överhängande även när det gäller nutida utlandsadoptioner. På måndagen offentliggjorde den nederländska regeringen att rekommendationen kommer att följas, och bad i ett uttalande om ursäkt till de drabbade, det vill säga de som adopterats illegalt.

Tobias Hübinette, som länge forskat i ämnet, rapporterar via sina sociala medier att Nederländerna sammanlagt har adopterat omkring 40 000 barn från andra länder varav många från landets gamla kolonier. Det kan jämföras med att svenskarna adopterat 60 000 utrikes födda barn, betydligt fler alltså trots att Nederländernas folkmängd är större än Sveriges.

Vidare konstaterar han att två kvinnor i Sverige som är adopterade från Thailand på 2000-talet försökte få juridisk upprättelse genom att polisanmäla de ansvariga för illegala adoptioner. En före detta anställd vid Adoptionscentrum, en före detta UD-anställd vid svenska ambassaden i Bangkok och en före detta anställd vid den statliga svenska adoptionsmyndigheten polisanmäldes. Dessa hade ansvarat för att de båda kvinnorna och tusentals andra adopterats från Thailand till Sverige på korrupta grunder.

Tyvärr föll kvinnornas anmälan på att preskriptionstiden gått ut. Detsamma hände Dilani Butink, vars fall uppmärksammades stort i Nederländerna.

Även om alla fall inte går till juridisk prövning eller blir föremål för en statlig utredning pekar mycket på att internationellt adopterade och de första föräldrarna strukturellt sett är brottsoffer. Utredningen är inte unik i sitt slag. Schweiz har gjort en liknande utredning och Sveriges inblandning i stölder av barn utreds i detta nu av det chilenska rättsväsendet.

Därför är det viktigt att prata om att adopterade blivit drabbade av sekundär traumatisering och viktimisering på grund av en världsbild som aldrig velat se den adopterades behov och framför allt rätt till en identitet. Att gruppen – alldeles för sent – får den här typen av erkännande visar att den minoritetsstress gruppen drabbats av kunde ha förebyggts och, i bästa fall, aldrig behövt uppstå.

Beskedet från Nederländerna är inte bara betydelsefullt för de berörda som fortfarande lever utan innebär även en upprättelse för de som dött. Det kan och får inte glömmas att gruppen internationellt adopterade tar sitt liv eller dör i en alltför tidig och onaturlig död i det nya landet på en alarmerande hög nivå.

Mellan jul och nyår 2020 tog sex adopterade till Belgien och Nederländerna sina liv. Om det beror på adoptionen kan ingen egentligen veta. Vad vi vet är att holländska och belgiska aktivister gått ut med att flertalet var i processen att söka sina familjer i första landet. En del var precis i skedet att få ta del av de första föräldrarnas verkliga identiteter.

Internationell adoption bör verkligen ses i ljuset av dess rötter, som en kolonial praktik som alltför länge fått leva kvar och stå oemotsagd. Förutom ett erkännande behöver vi ett korrekt språk för vad det faktiskt handlar om, människohandel. 2016 började fenomenet kallas ”child laundering”, alltså ”barntvätt”, i akademiska sammanhang. Barn med föräldrar/släktingar görs redo att adopteras bort. För att möta efterfrågan på barn från västerlänningar konstrueras lagliga adoptioner på ett icke lagligt sätt. Nu i covidtider är det framför allt medelklasspar och singelkvinnor i sändarländerna som skapar efterfrågan.

Att därför ställa gruppen utanför kampen mot människohandel kommer begränsa möjligheterna att förstå krafterna bakom. Om vi förstår och gör upp med dessa krafter kommer gruppen också kunnas rehabiliteras på sikt. Det är hög tid att fler länder gör som Nederländerna (och många länder i syd) redan gjort och stoppar barnhandeln.

Med 60 000 internationellt adopterade som skulle behöva få veta vad som egentligen hände med deras identiteter och första familjer, borde Sverige stå först i kö att ta över stafettpinnen från Nederländerna. Just nu är det ett lotteri vem som får veta och inte.