Om adopterade som antirasistiskt alibi

2021-01-17 | Maria Fredriksson padlock

OPINION

”När nu SD är ett av våra största partier kan man konstatera att många köper vad som helst så länge det förpackats rätt.” Maria Fredriksson om hur den av rasism villkorade svenskheten blir särskilt påtaglig för transrasialt adopterade.

Maria Fredriksson är lärare, adopterad och driver Instagramkontot Stulen identitet – problematisering av adoption

Det har skrivits en del om Marcus Oscarssons beundrande kommentar om SD-toppen Mattias Karlsson. 2019 medverkade Mattias Karlsson i en lång intevju i Expressen i vilken han ondgör sig över den rasism som riktats mot hans flickvän. I samband med SVT:s intervjuprogram Min Sanning repriserar Expressen artikeln med tillägget att Karlsson nu uppger att han och flickvännen planerar giftemål inom kort.

Flickvännen är svenskfödd med indienadopterad mamma. Denna indienadopterade kommer snart få SD-toppen Mattias Karlsson som svärson. En del menar att detta torde bevisa att Mattias Karlsson inte är rasist. Karlsson själv kan inte förstå varför flickvännen drabbas av detta och kan inte heller se sambandet mellan sin egen ideologi och de reaktioner hans val av partner väcker i de egna leden. Det är anmärkningsvärt att chefsideologen för ett av Sveriges största partier brister så i sin konsekvensanalys.

Vad gäller Sverigedemokraternas rasism är det viktigt att titta på hur flitigt deras principprogram redigerats genom åren. Jag vet inte om något annat partis åsiktsdokument genomgått så drastisk och frekvent redigering under så kort tid som Sverigedemokraternas. Mycket av det som kommer snyggt förpackat i designad påse har tidigare legat i en mindre tilltalande säck och det är så Sverigedemokraternas politik kan betraktas.

När nu SD är ett av våra största partier kan man konstatera att många köper vad som helst så länge det förpackats rätt. Sverigedemokraterna har inte övergett sin grundideologi – tvärtom. Att sälja in en politik som baseras på föreställningar om essentiella olikheter är en del av strategin för att uppnå målet – ett Sverige åt dem som betraktas som de ”riktiga” svenskarna.

Välgörenhetsprojektet ”Vid din sida” ser jag som ett exempel på hur denna agenda säljs in med subtila språkliga medel; ordvalet ”våra äldre” är ett exempel. I denna marknadsföring får just adopterade en särställning då vi har gått från att vara ”onaturliga element” till att vara goda exempel på lyckad integration.

Icke-vitas tillvaro i Sverige är starkt villkorad och dessa villkor blir kanske extra påtagliga för just adopterade. I sammanhang där folk vädrar sina rasistiska fördomar brukar inte sällan adopterade lyftas fram som goda exempel på icke-vita människoexemplar. I samma andetag som folk hävdar att det inte handlar om hudfärg och att ras inte existerar dras just adopterade upp som lyckade integrationsprojekt som därför inte ska behöva utstå rasism.

Med andra ord hade det alltså varit mer okej att utsätta mig för rasism om jag inte hade varit adopterad, eller? Rimligt. Om jag som adopterad skulle protestera mot det jag menar är rasism blir det genast kalla handen och plötsligt är jag inte längre så välintegrerad utan istället en otacksam illojal gökunge. Om nu ras inte existerar kan man fråga vad det är som ska integreras.

Det är så tydligt hur icke-vita adopterade genom tiderna haft funktionen av antirasistiskt verktyg. Detta i sig synliggör den vithetsnorm som ligger till grund för den rasism som antar konkret form i samma stund som en icke-vit bryter mot kontraktet och dristar sig att kritisera det system som sägs göda dem.