Kvinnor vid vatten

2020-09-04 | Paulina Sokolow padlock

KULTUR

”I Hammars svarta linjer döljer sig ingen skam eller ängslan, bara kärlek.” Paulina Sokolow recenserar Edith Hammars bokdebut Homo line och finner en kraft och självsäkerhet som gör gnistrande uppror mot en kanonisk patriarkal konsthistoria.

Homo line

av Edith Hammar

Förlaget (2020)

Svartkalla djup, dävna hytter, urinklibbig asfalt i dunkla gränder, hela landsändor som smältande brieostar över Östersjön, och först som sist – underbara kvinnor vid vatten. Med Homo line öppnas dörren in till konstnären Edith Hammars drivna och rasande bildvärld för en bredare publik och en berättelse om längtan och minnen vecklas ut i en lika odokumenterad som allmängiltig poetisk historia.

Pablo Picasso älskade att teckna sysslolösa nakna kvinnor, så kallade ”modell i vila”, en särskilt ymnig genre inom konsten främst från mitten av 1800-talet. Picasso förnyade motivet genom att utsätta kropparna för ett expressivt våld och avkläda dem deras klassicerande gudomliga skyddspansar och förvandla dem till de utsatta och förtvivlade varelser de antagligen var. I sin nyutkomna bok Homo line, tar sig Edith Hammar an samma motiv med en kraft och självsäkerhet som visserligen för tankarna till den spanske mästaren, men som samtidigt utgör ett gnistrande uppror mot en kanonisk patriarkal konsthistoria.

Edith Hammars gestalter befinner sig ofta vid vatten, ett annat favoritmotiv bland manliga konstnärer. Tänk bara på Sandro Botticellis Venus födelse (1480) eller John Everett Millais Ophelia från 1852, den sistnämnda som skildrar den döda Ofelia ur Hamlet, när hon flutit upp ur floden, ett av de mest utlånade och omtyckta verken i Tate Britains samling. Hammars Venus-Ofelia varken föds eller dör i havet. Istället utgör den salta vattenmassa som förenar hamnen i Helsingfors med Stadsgårdsleden ett osmotiskt safe place, en flytande plats av svällande och skummande löften och riktning mot något – hem? Där någonstans bland vågorna, tur eller retur, kan det finnas en plats för en resenär i hennes sökande.

Konstnären Edith Hammar är 29 år och uppvuxen i Helsingfors. Den som hittade till hennes Instagramkonto eller följt henne under tiden på Konsthögskolan i Stockholm, har kunnat ta del av hennes säregna, stilla värld av kraftfulla kvinnogestalter i sluten och olympisk upphöjd gemenskap. Med svarta, tvärsäkra konturlinjer utan skuggor framträder ett eget folk i omfamningar i par eller lättjefullt vilande i grupp vid en poolkant eller i bastun. Deras enda artfrämmande sällskap utgörs av okynnigt leende teserviser. Det är inte utan att Tove Janssons förkärlek för starka karaktärer även bland bifigurer gör sig glädjande påminda här. Detaljer som hårt spända livremmar, pikétröjor och kedjor gläntar på dörren till en av de mest förtryckta och osynliggjorda subkulturer genom tiderna, den lesbiska gemenskapen. I Hammars svarta linjer döljer sig ingen skam eller ängslan, bara kärlek.

Ur Homo Line av Edith Hammar.

Med en sekelskiftesflanörs självsäkerhet och ur en allseende position, passerar hon kyssugna spårvagnar, besjälade nattöppna macdonaldsrestauranger och pensionärer. Välkända stadsvyer som genom hennes ögon välsignas med ett nytt filter, det hemliga homosexuella Helsingfors och Stockholm. I en särskilt rolig och ömsint passage möter huvudpersonen upp med den erotiske konstnären Tom of Finlands vilt hånglande karlakarlar, livs levande i keps och skinnpaj: ”Jag tycker om tanken på att 40-talets Helsingfors, mörklagt under flygbombningarna, var fullt av män som hade hetsigt rövsex med varandra vid svenska teatern. Varför var inte det med i filmen om Tom of Finland?”, frågar hon sig.

Om Homo line hade varit en sång hade ordet ”hemlängtan” varit med i refrängen. Hon, den triumfatoriska, segrande som tycks äga världen och med muskulösa ben och armar, plågas av längtan tillbaka i Finland. Trots att skilsmässan från födelselandet torde varit en inre nödvändighet (en grov misshandel skildras bland annat), blev inte det nya landet Sverige någon förlösning. Tvärtom födde den en ny dimension där det hon övergett ändå var mindre fel, en känsla som är farligt besläktad med sorg: Kan det bli bättre än så här, vems fel är det då? Här anas också ett eko från alla sorgsna finska migranthistorier bakåt i tiden.

I början av boken skriver Edith Hammar. ”Att sitta fast i en dimension där jag alltid kommer ha längtan”. Den dimensionen, där den osynliga osynliggjordheten, den viskande intoleransen och bedövande tystnaden blir synlig och uttalar alla ord med hög röst, kanske har ett namn: Homo line?