Privilegium att slippa typecastas som skurk

2020-06-10 | Maria Fredriksson padlock

OPINION

”Att ha ett utseende som ständigt kopplas samman med skurkaktigt beteende och andra negativa företeelser är inte till gagn för någon”, skriver Maria Fredriksson och lyfter fram två exempel på naivitet inför privilegiet att slippa påtvingas en skev representation.

Maria Fredriksson är lärare, adopterad och driver Instagramkontot Stulen identitet – problematisering av adoption

@svt: Det är väl ändå höjden av vitt privilegium att glädjas över att svenska (läs vita) skådisar i framtiden kan komma få spela just svenska skurkar istället för att castas som östeuropéer?

Det är inte charmigt och småputtrigt att i egenskap av sin rasifiering typecastas som skurk.

Det är ett uttryck för rasstereotypa föreställningar och reproducering av de normer som leder till att människor utsätts för rasism.

Är det Sveriges nya ”skurkroll” något att fira, Cecilia Tiberg?

En morgon med vithetsprivilegier till frukost.

En länk landar i min inbox. Länken leder till en krönika i tidningen Sjukhusläkaren. Björn Ekman skriver hur något mikroskopiskt litet avslöjar fel och brister som får gigantiska konsekvenser. Han skriver ur ett eurocentriskt perspektiv där förvåningen över att det inte var ett ”nytt krig i Mellanöstern som blev den utlösande faktorn. Inte heller en liten nordkoreansk missil eller ännu en latinamerikansk skuldkris”. Istället blev det ”hälso- och sjukvårdens kapacitetstak som blev den utlösande faktorn. [...] När sen väl det asiatiska virushotet stod och bankade på Europas portar någonstans i Tyrolentrakten, fallerades det också å det grövsta”.

Den privilegietunga texten doftar västerländsk arrogans, där skribenten jämför den danska statsministern med en sockerstinn sexåring som tog i från tårna och där han framställer krig, skuldkriser och missiler som relevanta endast när de utgör hot mot fästning Europa. Bildspråket är tydligt. Det dödliga viruset, som skördar tusentals av jordens mest utsatta, rankar Björn Ekman med viss förvåning som ett lite oväntat nummer ett på listan över alla utomeuropeiska hot mot det politiska väst.

Denna tondövhet är förvisso inte helt ovanlig men det är sorgligt när den förs fram i en branschtidning med Sveriges läkarkår som målgrupp. Att denna geografiska koppling lett till en ökad utsatthet för människor med östasiatiskt ursprung väger lätt i förhållande till vikten av att, av retoriska skäl, få benämna en pandemis eventuella hemvist. Att östasiater världen över kränkts, misshandlats och att en tvååring till och med utsatts för mordförsök är av mindre betydelse.

Tidningen Sjukhusläkaren fick kritik för publiceringen av formuleringarna och denna möttes först med arrogans, sedan tystnad. När tidningen fick offentlig kritik ändrades formuleringarna i artikeln, dock utan kommentar från tidningen, vilket i sig är illustrativt för hur motståndet ser ut för den som vill lyfta problematik med skev representation. De kritiska rösterna avfärdades med påpekanden om att det endast handlar om en geografisk benämning och enligt uppgift en total oförståelse inför faran i att förknippa folkgrupper med negativa företeelser.

Emellertid har representation betydelse. Om en viss grupp kopplas till en viss företeelse råkar individer ur den gruppen illa ut i form av diskriminering och annan negativ särbehandling. Mellanöstern kopplas till krig, Latinamerika till korruption och Ostasien till sjukdomar. Geografiska områden kopplas till ett visst utseende och det som sker i dessa områden klistras sedan fast på människornas hud. Det är inte färgen utan skeenden i den förmodade ursprungsregionen som formar bilden av individen och detta är något som flitigt utnyttjas i populärkulturen.

I dag ser vi en något bättre mångfald i reklamen men i tv och film frodas de gamla stereotyperna där endimensionella skurkar kommer söder eller österifrån. I den mån en skurk är vit måste hen bära ett namn som skvallrar om ursprung i någon gammal kommuniststat. Det är få som förnekar detta, däremot är det inte lika populärt att påpeka att detta får konsekvenser utanför filmduken. Då är det identitetspolitik.

I en segregerad värld formas våra bilder av den Andre inte genom naturliga möten. Vår bild av den Andre blir den som erbjuds och om den bilden skevar blir vår egen bild skev. Om den dominerande bilden av östasiater är virusbärande, känslokalla, beräknande tekniska snillen med munskydd och dolda agendor är det inte underligt att enskilda östasiater råkar illa ut. Varifrån ska en vit svensk uppvuxen i ett medelklassområde få sin bild av icke-vita personer? Hur kommer hens bild påverka hur hen bemöter icke-vita i sitt yrke?

Jag lyfter blicken från min inbox på datorn till Morgonstudion på SVT där kulturjournalisten Cecilia Tiberg konstaterar att den svenska hanteringen av covid-19 har gjort Sverige till paria runt om i världen. Tiberg menar att detta kan vara lite glädjande för svenska skådespelare som hädanefter kan tänkas få roller i internationella produktioner som svenska skurkar istället för att som brukligt är behöva träna in en generisk östeuropeisk eller tyskklingande accent.

Att detta skulle vara glädjande för svenska skådespelare som nu kanske kan se fram emot att få spela skurkar i egenskap av sin svenskhet är ett typiskt färgblint uttalande som utgår ifrån att svenskhet är vithet. Icke-vita svenska skådespelare som ständigt castas som skurkar i svenska produktioner i kraft av sitt ”etniska” yttre lär knappast få spela svenska skurkar i utländska produktioner. Det är inte jättemånga asiatiska eller svarta svenska skådisar som får spela radhussvenssons utan en lite exotisk krydda av annat geografiskt ursprung, oavsett de har det eller ej. Koreaadopterade Sandra Yi Sencindiver får exempelvis spela den thailändska Jaidee Johnson i kriminalserien Bäckström.

Det värsta med Cecilia Tibergs utläggning är dock påståendet att det skulle vara glädjande att Sverige nu kanske får skurkstatus i populärkulturella sammanhang. Att ha ett utseende som ständigt kopplas samman med skurkaktigt beteende och andra negativa företeelser är inte till gagn för någon. Att snälle Stellan nu kan få spela svensk skurk istället för att behöva innebär inte att vitsvenskar behöver frukta diskriminering eller hatbrott.

När världen brinner av raseri över århundraden av rasistiskt förtryck, när människor i världens mest fattigaste områden dör i en virussjukdom som bidragit till ökad rasism mot alla som förmodas ha sitt ursprung i Wuhan raljerar en svensk läkartidning över hur det utomeuropeiska mörka hotet knackar på Europas dörr och SVT gläds åt att vita svenska skådespelare nu kan få spela skurkar.