”Nu när jag fortfarande lever”

2020-03-24 | Jenny Rönngren padlock

FEMINISM

– När jag kände att varje dag kan bli min sista, kunde jag inte ens drömma. Den överväldigande rädslan tog över varje annan aspekt av mitt liv, säger Supriti Dhar, feminist från Bangladesh som kom till Sverige 2018 som fristadsskribent och kommer att medverka med artiklar i Feministiskt perspektiv genom ett samarbete med PEN/Opp och Norrköpings kommun.

FAKTA/Supriti Dhar

Journalist, kvinnorättsaktivist och feminist från Bangladesh, samt grundare av online-plattformen Women Chapter.

FAKTA/Fristadsnätverket Icorn

International parliament of writers (IPW) och Network of cities of asylum (INCA) etablerades i mitten av 1990-talet i syfte att hitta fristäder till förföljda författare, poeter och journalister efter fatwan mot Salman Rushdie 1989.

2005 efterträddes de av The international cities of refugee network (Icorn), som i nära samarbete med Internationella pen-klubben skapat ett nätverk av över 70 städer runtom i världen.

Genom avtalet med Icorn åtar sig staden eller kommunen att ta emot en förföljd skribent under två år, stå för bostad, ett tvåårigt stipendium att leva på och bistå författaren i praktiska frågor.

Berätta lite om dig själv, vad du gör och var du bor?

– Jag är Supriti Dhar, senior journalist och aktivist från Bangladesh. Just nu bor jag i Norrköping i Sverige som gästskribent genom fristadsnätverket Icorn. Jag är grundare och redaktör för Women chapter, den första plattformen för online-skrivande för kvinnor i Bangladesh, som skapades 2013.

– Medan våra medbloggare, fritänkare, dissidenter och hbtq-ledare mördades, blev jag rutinmässigt hotad och övervakad av olika grupper i Bangladesh. Så jag bestämde mig för att lämna mitt land. Som ett resultat av det är jag här nu och för första gången i mitt liv känner jag mig trygg, som människa och särskilt som kvinna.

– Jag kommer ihåg den dagen då jag anlände till Norrköping. Under mina sista dagar i Bangladesh förberedde jag mig för att flytta, för jag var tvungen att flytta utan min son. Det är svårt att förklara känslan jag var tvungen att gå igenom den gången, som ensamstående mamma, när jag lämnade min 21-åriga son bakom mig, på egen hand. Det var en traumatisk känsla. Samtidigt var min son också i en oväntad situation. Då visste han att han skulle återförenas med mig snart, vilket inte hände förrän nu. Av säkerhetsskäl flyttade han också till Indien för att studera. Nyligen fick jag möjlighet att träffa honom igen, efter två år.

– När jag kom hit, till en början, var jag helt vilse. Det var ett nytt land, en ny miljö, annat väder och viktigast, jag var helt ensam. En ensamstående mamma borta från båda sina barn. Sedan viskade jag till mig själv: ”Supriti, kom igen, allt kommer att bli bra. Ingen förföljer dig här, och viktigast av allt är att du lever! Så länge du lever kommer dina barn också att leva och kan sammanstråla med dig i framtiden.” Jag inledde min nya resa i ett nytt land, jag vaknar varenda morgon med ett nytt hopp, nu när jag fortfarande lever.

Du har drivit plattformen Women chapter i sju år nu. Vad var syftet med att skapa plattformen och vilka är de största utmaningar du behövt hantera?

– Jag har aktivt deltagit i många sociala rörelser och protester sedan 2011, och på grund av min aktivism förlorade jag mitt jobb på tv-kanalen, för jag var mer frispråkig än andra i min position. Men det hindrade mig inte.

– 2013, när vi startade Shahbag-rörelsen mot krigsförbrytarna som var huvudspelaren bakom kriget 1971, växte också den extrema fundamentalismen ur askorna för att stoppa den här rörelsen och de listade våra namn på dödslistan. Intressant nog kände jag behovet av en plattform för skrivande online där vi kvinnor kunde uttrycka oss mot fundamentalismen. Dessvärre hade kvinnor ingenstans att skriva på den tiden. Mainstream-medierna tillät det inte eftersom de inte var etablerade kolumnister så när jag startade Women chapter blev den populär på väldigt kort tid.

– Så började min resa. Jag tänkte inte ens på pengar, hur kan jag betala för webbplatsen, vem ska hantera allt. Det var den tid 2013, då vi slogs mot fanatiker som var benhårt emot jämställdhet och kvinnors rättigheter. Sedan dess driver jag sajten på egen hand och betalar alla kostnader ur egen ficka. Jag ser den som min skapelse, så precis som en mamma kan jag inte lämna den. Och när den fick två internationella och nationella priser, kan jag inte luta mig tillbaka och göra inget, utom att fortsätta se till att den fortsätter framåt.

– De största utmaningarna är: 1. Pengar, jag har ingen finansiär. 2. Nu har jag så många konkurrenter som är mer organiserade och har alla faciliteter. 3. Jag drömmer om att göra den mer globaliserad och multikulturell, vilket betyder att jag vill publicera Women chapter på flera språk och göra den till ett rörelseverktyg för förändringarna i kvinnors liv.

Hur skulle du karaktärisera feministrörelsen i Bangladesh och de viktigaste striderna för närvarande?

– Feministrörelsen i Bangladesh går igenom olika faser. Nuförtiden har ordet ”feminist”, ”feminism” blivit snacket på staden. Och ändå möter vi många hinder, mycket kritik, men på samma gång finns det så många fönster som också har öppnats för att förstå ordet. Kvinnor skriver mer och mer, uttrycker sig själva, bryter tabun, vilket är positivt.

– Tyvärr händer allt inom online-sfären och inom den övre medelklassen. Vi kunde inte nå de marginaliserade människor som inte har tillgång till internet. Vi måste bege oss till de avlägsna områdena om vi vill föra reell förändring till livet på landsbygden. Här är det skillnad mellan kvinnorättsaktivister och religiösa aktivister. Religiösa aktivister är mer organiserade, och de rör sig framåt på ett mycket genomtänkt sätt. Här har vi blivit besegrade, anser jag.

– Och med regeringen som direkta medbrottslingar till fundamentalisterna, i ett försök att behålla makten, har det blivit omöjligt att kämpa för kvinnors grundläggande rättigheter som att förhindra våld i hemmet, barnäktenskap, sexuellt våld mot kvinnor och garantera deras säkerhet i den offentliga sfären. Den enda vägen framåt är att slåss mot fundamentalisternas organiserade makt och en stat som aktivt stöder deras agenda.

Om du ser framåt – vilka är dina förhoppningar och förväntningar?

– Jag har en stor dröm, som håller mig vaken nuförtiden. Om jag är här i Sverige, vet jag att min dröm en dag kan förverkligas. Det är inte i Bangladesh där jag känner mig otrygg varje stund. När jag kände att varje dag kan bli min sista, kunde jag inte ens drömma. Den överväldigande rädslan tog över varje annan aspekt av mitt liv.

– Jag vill verkligen fortsätta att arbeta för kvinnor, inte bara bangladeshiska kvinnor, utan kvinnor överallt. Kvinnor som är förtryckta, misshandlade, som behöver människor som slåss vid deras sida. Nyligen läste jag en bok av nigerianska feministen och författaren Chimamanda Ngozi Adichie, och jag hade känslan att hon pratar om mig och mina omgivningar. Det finns inga gränser för våld mot kvinnor och kvinnors liv.

– Eftersom jag inte kan åka tillbaka till mitt land, kan jag bidra härifrån. Jag drömmer om att skapa en organisation som kommer att arbeta för kvinnors framsteg, inte bara i Bangladesh, den ska arbeta överallt där det finns kvinnor som behöver det. Och jag vill skapa ett stödcentrum inom organisationen som kan ge mentalt och juridiskt stöd till den som behöver det. Särskilt kvinnor, som går igenom mentalt och fysiskt trauma ska min organisation förse med hjälp och vägen till ett vanligt liv.

– Och som journalist skulle jag verkligen vilja fortsätta mitt arbete med att rapportera och skriva. Min enda förväntan är att ha en säker plats där jag kan känna mig hemma, så att jag kan använda min fulla potential och ge tillbaka till samhället allt jag har och fortsätta arbeta för jämställdhet och kvinnors framsteg överallt.