Maria-Pilar Reyes.

Chiles kvinnor ger inte upp

2019-11-04 | Maria-Pilar Reyes padlock

FEMINISM

Upproret i Chile är inne på sin tredje vecka och repressionen fortsätter. De flesta fall av sexuellt våld begångna av polis och militär rapporteras aldrig och förövarna vet det. Maria-Pilar Reyes om de torterade, döda och försvunna. Och om kvinnornas fortsatta kamp.

Maria-Pilar Reyes är feminist och människorättsaktivist med rötter i Latinamerika, aktiv i Feministas migrantes latinoamericanas, samt ledamot i Feministiskt perspektivs styrelse.

Ännu än gång passar män med vapen utbildade till att utöva våld och avtrubbade av patriarkal indoktrinering på att våldföra sig på kvinnor och flickor. Seriösa källor uppger 12 registrerade fall av kvinnor, varav flera under 18 år, som har våldtagits av chilensk polis och militär i deras fordon och kaserner samt i tunnelbanetunnlar under de senaste dagars folkliga uppror.

Flera som tagits i förvar har tvingats klä av sig nakna inför manliga poliser och soldater som har tafsat på deras bröst och underliv med händerna och med sina vapen. Många har hotats med våldtäkt och även med att mördas efteråt. 13 är nu försvunna.

Mim-artisten Daniela Carrasco, som utmärkte sig med sitt kreativa, konstnärliga sätt att delta i protesterna den 26 oktober, hittades hängd i ett staket morgonen därpå. Alla som kände henne uppger att det fanns ingenting i hennes liv eller personlighet som kan peka på självmord.

På de dödas dag den 1 november marscherade cirka tusen svartklädda kvinnor långsamt och i tystnad genom huvudstadens centrum för att hedra de som dödats under protestdagarna. Polisen attackerade demonstrationståget med vattenkanoner och tårgas.

Protesterna i Chile startades av studenter från kommunala skolor när regeringen annonserade en höjning av biljettpriset i kollektivtrafiken. Åtgärden blev droppen som fick bägaren att rinna över för de cirka 80 procent av landets invånare som fått nog av konsekvenserna av flera års djupa socioekonomiska klyftor, korruptionsskandaler inom de väpnade styrkorna, statsapparaten och den politiska klassen, nog av privatiseringen och nedmonteringen av välfärdssystemet samt storföretagens rovdrift på naturresurser och oåterkallig förstörelse av miljön.

Upproret är nu inne på sin tredje vecka. Det har blivit en lavin som drar med sig allt fler och som brett ut sig över hela landet. De massiva demonstrationerna fortsätter dock att vara fredliga trots att regeringens första omedelbara åtgärd för att hantera folkets uppror blev att besluta om nationellt undantagstillstånd och släppa loss tungt beväpnade soldater och kravallpolis.

Dessa har fått härja fritt och skjuter urskillningslöst mot demonstranter, journalister, sjukvårdare, invånare i bostadsområden med lägre inkomst och även förbipasserande. En 12-årig flicka i en socialt utsatt förort sköts bakifrån av polisen och är nu förlamad från midjan och neråt. Över tusen personer har skadats av polisens och militärens tårgas och gummiklädda kulor. Flera av dem har förlorat synen på ena ögat. Till och med en människorättsobservatör blev skjuten.

Detta har fått ännu fler att protestera. Ursinnet mot förtrycket och övergreppen får några att skada fast egendom med högt symbolvärde, som till exempel bankkontor, livsmedels- och varuhuskedjor som håller miljoner chilenare fast i skuldfällor, tunnelbanestationer där det nu har uppdagats att hundratals demonstranter, som sedan den 18 oktober tagits i förvar av polis och militär, har utsatts för tortyr.

Kvinnor och flickor fortsätter att utsättas för sexuellt våld av beväpnade män i uniform i alla konflikter i världen. Men de flesta fall av sexuellt våld begångna av polis och militär rapporteras aldrig. Och förövarna vet det. De vet också att de har överordnades tysta bifall och rättssystemets skydd om deras brott uppdagas.

De vet att uniformen försvårar identifieringen. De vet att det finns allt för många vittnen till dessa brott som är angelägna om att mörka händelserna för att inte anklagas för att vara medskyldiga vilket de faktiskt är eftersom de lät det ske. Och de vet att det finns allt för många män såväl i Chile som i övriga världen som innerst inne fördömer att kvinnorna tar plats som politiska varelser i det offentliga rummet.

Allt för många män är ursinniga och skrämda när de ser att de börjar förlora kontrollen och greppet över kvinnornas liv och misstycker egentligen inte till att kvinnorna får en åthutning och till och med straffas för sin uppkäftighet.

Trots det så är det faktiskt framförallt kvinnor som sedan länge leder kampen för fred, frihet och rättvisa i Chile. Deras arenor är bostadsområden, intresseorganisationer, yrkesgrupper, arbetsplatser, med mera. De organiserar, folkbildar, bygger nätverk, skapar nya sätt att uttrycka sig, kommunicera, praktisera direktdemokrati. Kvinnorna ser till att hålla hoppet och ångan uppe, men huvudet kallt.

Fastän de är medvetna om riskerna och är rädda tar kvinnorna mod till sig och engagerar sig i arbetet för en bättre, mer rättvis och mindre våldsam värld. De kräver att kvinnors röster, agenda och specifika önskemål beaktas och tas på allvar i alla förslag som så småningom utvecklas för att hantera förtroendekrisen och förhoppningsvis lösa den. Och de tänker inte ge upp.