Ett steg i solidarisk riktning

2019-10-17 | Annika Hirvonen Falk padlock

KRÖNIKA/OPINION

”Vi har nu lagat ett obegripligt hål i assistanslagstiftningen som inneburit att hjälp med andning inte har ansetts som ett grundläggande behov som ger rätt till assistans”, skriver Annika Hirvonen Falk och reflekterar över den politiska innebörden av begreppet människors lika värde.

Annika Hirvonen Falk är riksdagsledamot samt skolpolitisk- och jämställdhetspolitisk talesperson för Miljöpartiet, och återkommande inrikespolitisk krönikör i Feministiskt perspektiv tillsammans med Carina Ohlsson (S), Farida Al-Abani (Fi) och Nooshi Dadgostar (V).

Varje människas lika värde är ett begrepp som vi ofta använder. Det uttalas som en självklarhet. Det är grundpelaren som alla mänskliga rättigheter vilar på, hela vårt demokratiska styrelseskick är uppbyggt kring föreställningen om alla människors lika värde. Men trots att begreppet människovärde har en central plats i debatten undrar jag ändå hur många som verkligen menar vad de säger när de uttalar orden i dag.

I svensk politik tror jag inte att det går att hitta en enda politiker som inte säger sig skriva under på att alla människor är lika mycket värda. Samtidigt bedriver flera partier i dag en allt mindre solidarisk politik. Moderaterna slaktar biståndet, Sverigedemokraterna halar ner Prideflaggan. Socialdemokraterna, senast genom statsminister Löfvens uttalande i Sydsvenskan, har anslutit sig till dem som angriper flyktingpolitiken med utgångspunkt från våra behov och förmågor istället för människans rätt till skydd.

Ett användbart sätt att konkretisera och tillämpa ”alla människors lika värde” är att föreställa sig hur man skulle vilja att saker såg ut om det rörde en själv, eller kanske ännu hellre, om det gällde den man älskar mest.

”Den gyllene regeln” är en grundläggande etisk princip som återfinns inom många religioner samt filosofiska och etiska läror. Om ditt barn flydde bomberna, skulle det kännas rätt med familjeåterförening? Om det var din artonåriga bror som satt på flygplanet till Kabul, skulle du då önska att planet lyfte? Om det var ditt barn som fötts med en svår funktionsnedsättning, hur skulle du vilja att samhället hade organiserat sig?

Vi är ett rikt land och jag är så oändligt tacksam att vara en del av det. En del av att samla ihop till skattefinansierad vård i världsklass för människor oavsett plånbok, en förskola med ambition att varje barn ska få utvecklas och en ordning där vi som samhälle tar hand om varandra när åldern tar ut sin rätt. Har vi råd med 25 miljarder mer till försvaret har vi råd att ta hand om dem som har det allra tuffast.

Igår tog vi ett steg i en mer solidarisk riktning. Vi har nu lagat ett obegripligt hål i assistanslagstiftningen som inneburit att hjälp med andning inte har ansetts som ett grundläggande behov som ger rätt till assistans. Detta innebär att några av de allra mest utsatta familjerna får andrum i sin vardag. Någon som kan avlasta så att föräldrarna får sova ut och ägna tid åt mer än det mest livsnödvändiga.

Turerna kring LSS-lagstiftningen belyser att fina ord och antagna konventioner inte är någon garanti i sig. Tio år har passerat sedan Sverige antog FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det innebär att den svenska staten har ett folkrättsligt åtagande att säkerställa dessa rättigheter och en rad skyldigheter att inte begränsa eller försvaga redan givna rättigheter, som insatser enligt LSS.

Vi får aldrig mer hamna i ett läge där det krävs en utdragen politisk process för att komma fram till att luft och näring är grundläggande behov. När de byråkratiska kvarnarna maler, när värdigheten offras i kamerala utläggningar och grupper ställs mot varandra så måste vi alla orka göra den empatiska tankefiguren: om det vore mitt barn, min syster, min mamma – vad skulle jag vilja då?