Maria Fredriksson.

Mina frågor förblir obesvarade

2019-10-16 | Maria Fredriksson padlock

OPINION

”Adoptionscentrum har förmedlat barn till Sverige under snart ett halvt sekel och det är en naturlig följd av en sådan verksamhet att det adoptionsrelaterade behoven förändras allteftersom de adopterade blir fler och äldre”, skriver Maria Fredriksson i sin slutreplik.

RELATERADE ARTIKLAR:

2019-10-14 | Adoptionscentrum svarar Maria Fredriksson

2019-10-11 | Är du rädd för ditt eget barn, Adoptionscentrum?

Adoptionscentrums replik innehåller några punkter jag vill bemöta.

För det första stämmer det inte att Adoptionscentrum endast vid ett tillfälle föreslagit fysiskt möte och/eller telefonsamtal. Jag har två mejlkonversationer och en messengerkonversation där en kommunikationsansvarig Malin Åkerlöf och en landansvarig Charlotte Hedqvist upprepade gånger insisterat på fysiska möten och telefonsamtal även efter att jag avböjt med hänvisning till att jag föredrar svar i skrift och även motiverat varför jag gör det. Vidare har de besvarat två av mina kommentarer på sin Facebooksida med uppmaning om att boka studiebesök. Senaste gången Adoptionscentrum upprepade gånger föreslog möte och telefonsamtal var i samband med att de bekände misstaget att blockera mig från att skriva på sagda Facebooksida.

Dessutom stämmer det inte riktigt att Adoptionscentrum kontinuerligt svarat på mina frågor även om många har besvarats. I mejlväxlingen med Malin Åkerlöf stämmer det inte heller att hon fortsatte att svara i skrift efter att jag avböjt möte. Den mejlväxlingen handlade om medlemskapskrav för röttersöksstöd och den avslutades den 2 juni 2017 med följande ord:

”Vi hör dina frågor och förstår vikten av dem. Vi upplever att frågorna är av politisk karaktär. Om du har några sakliga frågor är du välkommen att boka ett möte.”

Därefter var det tyst. Sedan dess har de avstått från att svara på mina frågor, både mejlade frågor och frågor ställda på Facebooksidan, med undantag för när jag ställde en specifik fråga gällande om det varit praxis att adoptivföräldrar som adopterat från Colombia fått skriva på ett avtal upprättat av en colombiansk advokatfirma i vilket de lovar att inte hjälpa sina adopterade barn med röttersök.

Denna fråga mejlade jag den 25 juni i år och fick snabbt svaret att landansvarig var på semester varför de bad att få återkomma efter semestern. Jag fick svar den 9 oktober, då verksamhetschef Kerstin Gedung uppger att hon ska beta av de frågor jag ställt via mejl och Facebook, några om dagen.

Det gagnar naturligtvis Adoptionscentrum att utmåla mig som rättshaverist med politisk agenda och därmed få det hela att handla om mig som individ och inte ett strukturellt problem. Jag förnekar inte att jag har en agenda som går stick i stäv med deras syften. Det borde inte hindra dem från att besvara frågor, varken publikt eller i mejl.

Vidare borde det inte vara en nyhet för dem att vi är många som undrar över samma saker – hade jag varit en ensam om mina ifrågasättanden och min kritik hade mina texter förmodligen stannat i slutna Facebookgrupper då de inte vunnit gehör på grund av avsaknad av allmänintresse.

Vidare sticker det i ögonen att Adoptionscentrum rättfärdigar avgifterna för röttersöksservice med hänvisning till knappa resurser. Adoptionscentrum har förmedlat barn till Sverige under snart ett halvt sekel och det är en naturlig följd av en sådan verksamhet att det adoptionsrelaterade behoven förändras allteftersom de adopterade blir fler och äldre. Alltså borde Adoptionscentrum med den expertis de säger sig besitta ha förutsett ett växande behov av postadoptionsservice och använt sitt inflytande till att äska medel för att möta detta behov.

De har kontinuerligt lyckats få till höjningar av adoptionsbidraget till adoptanter, men kapitalt misslyckats att få till stånd en adekvat postadoptionsservice (PAS). Kopplingarna mellan Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd och Adoptionscentrum är både anrika och starka; det borde inte ha varit så svårt att få till en uppdaterad uppdragsformulering och vidhängande resursfördelning.

Avslutningsvis vill jag upprepa att det är oetiskt att avkräva de adopterade medlemskap då adopterade inte har så många andra alternativ i sitt röttersök och det borde ingå i en adoptionsförmedlares uppdrag att även tillhandahålla alla former av hjälp och stöd till dem som adopterats.

De adopterade har inbringat tillräckligt med pengar och arbetstillfällen genom åren. Om en inte anser sig kunna ta det ansvaret borde en inte heller föräras ansvaret för adoptionsförmedling.