Politiken går på tvärs mot den globala klimatrörelsen

2019-09-10 | Gudrun Schyman padlock

EU-KRÖNIKAN/OPINION

”Det finns ett växande gap mellan ett folkligt klimatengagemang, över generationsgränser och nationsgränser, och den så kallade etablerade politiken”, skriver Gudrun Schyman (Fi), som menar att synen på ekonomins roll i samhällsbygget måste förändras.

Gudrun Schyman är frilansfeminist, ledamot för Feministiskt initiativ i Simrishamns kommunfullmäktige och återkommande EU-krönikör i Feministiskt perspektiv tillsammans med Malin Björk (V), Alice Bah Kuhnke (MP) och Jytte Guteland (S).

Greta Thunberg och Fridaysforfuture går ut i ett öppet brev och uppmanar alla vuxna att genom fackföreningar och förbund gå ut i klimatstrejk den 27 september. Globalt. Ungas klimatmanifestationer, Fridaysforfuture, är en av de största globala rörelserna i modern tid och ett rasande rop efter vuxnas ansvar.

Det är fackens uppgift att säkerställa arbetarnas rättigheter och trygghet och en kris som denna kommer innebära stora ekonomiska förändringar och problem, om vi inte ställer om. Därför bör fackföreningar gå med oss och uppmana politikerna att genast agera i klimatkrisen, skriver Greta Thunberg och fler ungdomsrepresentanter från FridaysForFuture i ett öppet brev. Kravet på politikerna är att de ska föra en politik som går i linje med Parisavtalet, det vill säga att vi måste hålla oss under 1,5 graders global uppvärmning.

Ser vi några effekter av den här globala rörelsens aktivism på de politiska dagordningar som presenteras, till exempel i det budgetarbete som pågår? På den lokala nivån, i kommunerna, på den nationella nivån och på EU-nivå? Mitt svar är nej.

På EU-nivå ser vi en debatt om säkerhet som landar i ett ökat militärt samarbete, där Sverige är med, och en intensiv diskussion om hur ”vi” ska kunna hålla flyktingar och asylsökande borta. Och på den nationella nivån har vi att se fram emot en gigantisk miljardrullning till det militära försvaret.

Klimatkrisen är inte prioriterad, varken i Sverige eller inom EU. Detta trots att Klimatpolitiska rådets årsrapport 2019, för Sveriges del, konstaterade att utvecklingen går på tok för långsamt och att varken det övergripande målet om noll nettoutsläpp eller angivna etappmål kommer att nås med nuvarande politik.

Det här borde naturligtvis ha varit huvudtemat när partiledarna talade i Almedalen i somras eller när de höll sina sommartal. I Almedalen lyssnade jag på alla och kunde konstatera att så var det inte. Sommartalen har jag bara följt via media och eftersom jag inte uppfattat några revolutionerande nyheter så utgår jag ifrån att beskrivna kriser inte handlat om detta.

Det finns ett växande gap mellan ett folkligt klimatengagemang, över generationsgränser och nationsgränser, och den så kallade etablerade politiken. Jag ser behovet av att de traditionella politiska strukturerna öppnar sig för ett nytänkande som med nödvändighet har modet att förändra synen på ekonomi och ekonomins roll i samhällsbygget.

Idén om dominans, att vi ska vara ”Herrar över jorden”, måste följas av en insikt om att vi ”är en del av jorden”. Målet måste vara en ekonomi som håller sig inom planetens gränser, som är tillväxtkritisk och icke-exploaterande, som utgår från en ekonomisk analys som vänder på begreppen närande och tärande och som synliggör det obetalda arbetet, som styr om från ett system som bygger på vinstnytta och konkurrens till ett system som bygger på samhällsnytta och samverkan. Och som står i omställningens tjänst.

Ska vi vara realistiska så har vi faktiskt inget val. Vi ses den 27 september!