Mitt passfoto.

Jag, Zanetta

2019-07-02 | Gunilla Lundgren och Jeanette Olsson padlock

KULTUR/SOMMARFÖLJETONGEN:

Ingen i min familj har pass eller gällande identitetshandlingar. Släktingar samlas och försöker hjälpa varandra. Några har pengar, andra har smycken att sälja, några har kontakter. Genom mutor skaffar mamma pass och turistvisum till mig, mormor och till sig själv.

SOMMARFÖLJETONG/Tiggare kan ingen vara

Boken Tiggare kan ingen vara utkom våren 2019 på Dokument press och är resultatet av ett samarbete mellan huvudpersonen Jeanette Olsson och Gunilla Lundgren. Under fem veckor i sommar publicerar Feministiskt perspektiv utdrag från boken i text och bild.

”Historien om mitt folk och min släkt förändras ständigt. Jag ber äldre familjemedlemmar berätta. Var och en av dem bär på sin egen sanning. Jag gör en väv av det jag fått veta genom att skildra fyra kvinnor: min mormorsmor Worza, min mormor Lenka, min mor Pavla och mig själv. I deras berättelser söker jag mina rötter och min livsväg. Mina rötter finns i Ryssland. Där föddes min mormorsmor Worza under andra delen av 1800-talet. Hennes långa resa ut i världen börjar här.”

Del 1: Min mormorsmor Worza

Del 2: Min mormor Lenka

Del 3: Min mamma Pavla

Del 4: Jag, Zanetta

Del 5: Zanetta rymmer

Villkoret för att få handlingarna utfärdade är att vi aldrig visar oss i Polen igen. Turistvisumet gäller bara till Jugoslavien och vi har tjugofyra timmar på oss att lämna Polen.

Vi flyr omedelbart. Resan börjar i Warszawa, därifrån tar vi flyget till Zagreb i Jugoslavien. Men vi kan inte stanna i Jugoslavien, vi lever helt utanför samhället och har mycket svårt att klara oss.

Vårt nya mål är Italien. Under några månader förbereder vi nästa flykt. Vi vågar inte åka flyg, tåg eller buss av rädsla för att bli upptäckta och tillbakaskickade till Polen. I fortsättningen måste vi ta oss fram till fots.

Ibland får vi lift med bönder och det händer att de ger oss husrum och mat. På dagarna gömmer vi oss på kyrkogårdar och vi sover ofta under bar himmel. En natt letar vi oss fram över gränsen mellan Jugoslavien och Italien. Vi måste akta oss för taggtråd, minor och soldater.

Ju närmare den italienska gränsen vi kommer desto fler soldater ser vi. Vi vandrar tysta genom skogen: mamma, mormor, jag och några andra släktingar. Flera småbarn bärs av sina mammor. Deras stränga blickar får oss barn att knipa ihop munnarna. Inte gråta, inte gnälla, inte snubbla, inte ge ifrån oss ett enda ljud.

Jag har ett foto på mamma och mig från en parkeringsplats i Trieste. Kanske morbror Fardi tog fotot? Det är morgon, vi har kommit fram till Italien, jag är hungrig. Mamma tigger för att kunna köpa ett glas mjölk till mig.