Protestaktion vid chilenska ambassaden i Stockholm efter mordet på Camilo Catrillanca.

Bild: Ilich Galdamez

Två kulor i bakhuvudet – ökat våld mot mapuchefolket i Chile

2018-12-04 | Carmen Blanco Valer padlock 1

OPINION

Camilo Catrillanca körde traktor när chilensk polis sköt ihjäl honom i samband med en aktion mot mapuchesamfälligheten Temucuicui. Mordet är sammanlänkat både med Chiles koloniala historia och nutida kapitalistisk expansion. Carmen Blanco Valer (Fi) om bakgrunden till att mapuchefolket aldrig gett upp sin kamp.

Carmen Blanco Valer är antirasistisk talesperson för Feministiskt initiativ.

Den 14 november sköts Camilo Catrillanca i Chile. Det var en polis från ”djungelkommandot” inom den chilenska poliskåren som under en aktion mot mapuchesamfälligheten Temucuicui, sköt två kulor i bakhuvudet på Catrillanca när han körde traktor. Det kallsinniga mordet berörde många i Chile och runt om i världen. Även i Sverige anordnades protestaktioner utanför den chilenska ambassaden i Stockholm och en solidaritetsafton i Göteborg.

Mapuche betyder ”jordens människa”, vilket speglar den starka relation till Ñuke Mapu, eller moder jord, som är drivkraften bakom detta urfolks försvar av mark och självstyre. Kampen startade 1540 när kolonialmakten Spanien försökte tränga in i Wallmapu, deras område. Mapuchefolkets ihärdiga motstånd stoppade de europeiska kolonisatörerna redan när de försökte bilda staden Santiago, och fortsatte sedan i form av gerillakrigföring – ett decentraliserat försvarskrig med många små motståndsgrupper.

Män, kvinnor, unga och gamla deltog i kampen och bland kvinnorna är Janequeo, Guakolda, Tegualda, Fresia och andra ihågkompna än i dag. Denna framgångsrika strategi tvingade kolonialmakten att erkänna mapuchelandet 1641 och en gräns inrättades vid Bío Bío-floden. Så även om fredsöverenskommelserna inte alltid respekterades av européerna kunde mapuchesamhällena fortsätta utvecklas och blomstra relativt harmoniskt under tiden som stora delar av kontinenten i övrigt koloniserades.

Attackerna mot mapuchefolket började med ny kraft igen under 1800-talets andra hälft. Nu var det inte längre europeiska kolonialister som låg bakom attackerna utan deras ättlingar födda på den amerikanska kontinenten. De hade ”befriats” från kolonialmakten Spanien och nu bildat de nya republikerna Chile och Argentina. Offensiven kallades i Chile ”pacificeringskrig” och i Argentina ”ökenkriget”.

Bägge stater rättfärdigade sitt agerande genom att presentera det i termer av civilisatoriska gärningar för att göra slut på ”barbariet”, som de ansåg nödvändiga för att bygga upp de nya nationella staterna och bana väg för framsteg i enlighet med den västerländska utvecklingsmodellen.

Dessa krigs huvudsyfte var att ta över de bördiga mapuchemarkerna. Samfälligheternas motstånd bemöttes med massakrer och brända byar. Mapuchemarker och boskap beslagtogs och befolkningen fördrevs. Parallelt med dessa övergrepp, och baserat på en rasistisk ideologi, annonserades markerna och boskapen till européer ifall de flyttade till Chile.

Fattiga italienare, spanjorer, tyskar och andra lockades dit och tog över det som beslagtagits av mapuchefolk som fördrivits. Många dog av svält under sin vandring utan mål eller hystes i bästa fall in av samfälligheter vars marker var mindre åtråvärda och därför inte hade drabbats.

På så sätt är mordet på Camilo Catrillanca sammanlänkat med både Chiles koloniala historia och den nutida kapitalistiska expansion som intensifierades med nyliberalismens införande under Pinochetdiktaturen. Diktaturen privilegierade de chilenska storgodsägarna och öppnade dörrarna för transnationella företag. Utifrån sin nationalistiska ideologi förnekade den dessutom existensen av urfolk och fastslog att det chilenska folket var homogent och att ”inga andra än chilenare fanns i Chile”.

När diktaturen var borta, under den demokratiserande övergångsperioden öppnades möjligheten till en interkulturell dialog. Mapuchefolkets organisationer, som deltagit aktivt i demokratiseringskampen fick därmed gehör för några av sina krav och samtal kring historisk upprättelse, erkännande av kulturella rättigheter och rätt till territorier inleddes. 1993 röstades en urfolkslag igenom.

Men bara något år senare började dialogen krackelera när det visade sig att erkännandet av urfolkens rättigheter inte enbart handlade om symbolisk upprättelse och rätten att utöva sin kultur, utan även hade att göra med territoriella anspråk och självstyre. Detta krockade med den nyliberala modellen, representerad av godsägare och transnationella företag som höll på att invadera mapuchemarker för bland annat skogsplantage och stordriftsjordbruk. Även staten gjorde anspråk på marker för att bygga infrastruktur, till exempel motorvägar för att bana väg för företagen och vattenkraftverk för att leverera el till produktionsmodellen.

1994 gav staten tillstånd till vattenkraftsprojektet Ralco, ett projekt där även svenska kapitalintressen fanns. Därmed visade staten att de hellre kränkte både urfolkslagen och miljölagen för att bana väg för en utvecklingsmodell som hotade både unika naturvärden och urfolk. Symboliken i detta fall var stark, inte minst då kraftverket är belägen i Bío Bío-floden som varit den gräns för mapucheterritoriet som den spanska kolonialmakten erkänt.

Sedan dess har spänningen mellan mapuchefolket och den chilenska staten ständigt trappats upp. Samfälligheterna invaderas av skogsplantage som torkar ut deras brunnar, fördrivs för byggen av ytterligare vattenkraftverk eller motorvägar, och stordriftsjordbruk expanderar med statens stöd. Det är därför mapuchesamfälligheter gör motstånd mot denna exploateringsframmarsch i deras territorier. De försvarar både moder jord och sin egen existens.

I denna kamp har mapuche kvinnor haft en framstående roll, inte minst en del andliga ledare, såsom machi Francisca Linconao och machi Millaray, även de utsatta för förföljelse och kriminalisering.

Den chilenska staten har försökt kväsa motståndet genom militarisering av mapuchesamfälligheter, våldsamma razzior, dussintals politiska fångar, och så vidare. Till sin hjälp har staten haft terroristlagen som instiftades under diktaturen och som nästan uteslutande använts mot mapucheaktivister.

Kränkningar av urfolksrättigheter har fortsatt trots formellt demokratiska regeringar och trots att Chile skrivit under både ILO:169, konventionen om urfolksrättigheter, och FN:s urfolksdeklaration. Våldet fortsätter trappas upp eftersom statens strategi för att bemöta markkonflikterna med mapuchesamfälligheterna har varit desamma, oavsett om regeringarna definierat sig ideologiskt som höger eller vänster. I dag kan vi till och med konstatera att tretton av de femton mapuches som mördats av de väpnade styrkorna efter diktaturen har mist livet under regeringar som betecknat sig själva som socialistiska.

Därför kämpar fortfarande mapuchefolket och ropar: ”Marichiwew!”, som betyder ”tio gånger skall vi segra”.