Thurfjell har fel om huskvinnan

2018-11-08 | Nooshi Dadgostar padlock

OPINION

”Samtalsämnen som bantning, relationer och andra kvinnor beskrivs som nykonservativa därför att de är 'traditionellt kvinnliga'. Varför skulle vi inte vara intresserade av relationer och oss själva? Är inte feminismens förtjänst att vi just vill kunna prata om alla aspekter av våra liv, inte utifrån en mans ögon, utan utifrån våra egna?” Nooshi Dadgostar svarar Greta Thurfjell.

Det konstigaste med Greta Thurfjells text om huskvinnan (motsvarigheten till det nedsättande ”husblatte”) är hur hon ställer en lång rad företeelser och beteenden i konflikt till feminismen med stort F. Feminismen beskrivs som pk, frånkopplad mänsklig samvaro och känslomässig inlevelseförmåga. Det är om något en konservativ pastisch. Jag i frågasätter inte huruvida man kan gå igång på sterotyper, eller normer, jag menar inte heller att det alltid måste vara en katastrof, däremot så tror jag inte på ett oreflekterat förhållningsätt till maktens funktionsätt.

Att hon vill vara ”killarnas favorit” och manstillvänd är väl knappast en livsstil. Det är ett sätt att hantera just maktförhållandena i vardagen, att vara makttillvänd. Att tala illa om en väninna för att själv känna sig uppskattad och sedd av det som vi lärt oss värdera högst, en mans uppmärksamhet, en entrebiljett till mansgruppen – maktgruppen, är ett om än olustigt helt rimligt förhållningssätt givet rådande ordning. En ordning som just bygger på att alla kvinnor inte kan vara med där, för då riskerar mansgruppen att tappa i kontroll och status. Så vi bråkar med varandra om att få vara där och känna den temporära tillfredställelsen. Vi förstår och kan reflektera över det för att vi är feminister.

Samtalsämnen som bantning, relationer och andra kvinnor beskrivs som nykonservativa därför att de är ”traditionellt kvinnliga”. Varför skulle vi inte vara intresserade av relationer och oss själva? Är inte feminismens förtjänst att vi just vill kunna prata om alla aspekter av våra liv, inte utifrån en mans ögon, utan utifrån våra egna? Det vi upplever i våra relationer, på våra jobb i förhållande till våra egna kroppar. Utan att behöva höra det förmanande ”vad som händer där hemma lägger vi oss inte i”, som samtidigt tycks vara den nykonservativa parollen. Inte för att behaga andra, utan för att känna oss tryggare själva. Och inte för att skuldbelägga oss själva för att vi vill behaga. Däremot för att i trygghet tillsammans i låt oss kalla det ett systerskap tillåta oss att reflektera över att det är så och fundera på varför. Reflektionerna kan vara på samhällelig nivå men också personlig.

Thurfjell beskriver den nykonservativa rörelsen som mer familjetillvänd. Jag köper det inte riktigt. Det blir någon slags felslut att beskriva familjebildningen i motsatsförhållande till feminismen. Det är väl ändå vad den svenska kvinnorörelsens arbetat för de senaste decennierna. Just att kvinnor ska kunna skaffa sig en familj vid 25 utan att samtidigt vara utelåsta från arbetsmarknaden fram till pensionen. Det är fortfarande så det funkar i de mer konservativa länderna som säg USA och Tyskland. Svindyra förskolor och sambeskattning lockar knappast till familjebildning. Kvinnor som vill arbeta tvingas välja bort familj och barn.

Är det vad de nya feministerna ska kämpa för? Är det inte smartare att fokusera på fasta jobb, en föräldraförsäkring med höga nivåer och byggandet av större bostäder som det faktiskt går att flytta ihop i till exempel? En familj som du har valt själv. Inte en som du är fastlåst i på grund av värdelös privatekonomi eller bostadsbrist.

Jag förstår inte längre begreppet politiskt korrekt. Den största kvällstidningen till vänster har på kultursidorna en Linderborg som sida upp och ner har ägnat sig åt att försvara de utpekade männen i samband med de många vittnesmålen i #metoo. Fortfarande är det kvinnorna som blir kallade ”svikare” istället för männen, när ett sexuellt övergrepp uppdagas. Är det vad som menas med politiskt korrekt? Att aldrig riktigt tro på en kvinnas berättelse? Eller är det det motsatta?

Visst, livsstilsfeminism eller feminism som saknar maktfokus bidrar inte till att förbättra våra liv här på jorden. Men då bör väl svaret rimligtvis vara att öka feminismens maktperspektiv. Vi är knappast fria atomer i rymden, utan lever och hanterar hela tiden maktförhållandena i vår vardag. Jag gör det gärna genom att prata om bantning, bakning familjepolitik och makt.

Medan Thurfjell står i grabbhörnan på grund av rädslan för att uppfattas som en i hönsgården, tror jag att vi har allt att tjäna på att släppa på garden och dela med oss av det vi tycker känns svårt, roligt eller klurigt och att det just är genom ett ärligt och öppet ältande som vi kan skapa en feminism som frigör människor på riktigt.