Bild: Privat

Transnarrativet behöver nyanseras

2018-11-07 | Carl Gylling padlock

OPINION

”Jag anser inte att man nödvändigtvis 'är' vad man känner sig som. Men ens känslor säger en hel del om vem man är. Ofta mer än det man utåt sett tycks vara.” Carl Gylling reflekterar över transerfarenhetens likheter och skillnader med andra erfarenheter.

Jag har följt debatten där transrörelsen angripits från såväl feministiskt som antifeministiskt håll. Som ”gammal” transperson och feminist sedan 13-årsåldern är det självklart för mig att stödja transpersoner, och att detta inte är oförenligt med feminism – snarare tvärt om. Men kritiken, framför allt den från feminister, har ändå sina poänger.

Gruppen transpersoner är knappast enhetlig; den rymmer många olika erfarenheter och sätt att förhålla sig till kön, genus och kropp. Men den officiella berättelse om kön som ska stödja transpersoner, saknar det djupet och den bredden. Det är delvis mainstreammedias fel. De är skyldiga till en stor mängd artiklar av typen ”Pelle ville aldrig ha klänning som liten och nu ska han bli en man”. Om det är ens huvudsakliga källa till information om transpersoner, förstår jag att man kan uppleva oss som ett hot mot ciskvinnor. Det är dock inte det enda problemet.

Jag har ingen erfarenhet av att växa upp som person med snopp, och därför kan jag inte yttra mig om transkvinnor och cismän, men när jag berättat för ciskvinnor om min upplevelse att vara trans, får jag ibland svaret att ”men så känner jag också”, eller ”det är ju många unga tjejer som känner sådär”. Det finns alltså kvinnor och flickor som uppfattar sig själva som kvinnor och flickor, men ändå inte är helt bekväma med att utveckla och leva med en vuxen kvinnokropp. Det kanske inte ens är särskilt ovanligt. Med andra ord, ciskvinnor kan också ha ”könsdysfori”. Hur kan de då vara kvinnor medan jag är något annat? Det är faktiskt en relevant fråga! Det är visserligen rätt stor skillnad på att inte vara helt tillfreds med sin kvinnokropp, och att hellre vilja ha en manskropp. Men gränsen mellan cis och trans är ändå inte helt lätt att dra.

Det finns många bra beskrivningar av vad det innebär att vara trans, men hur väl förstår vi egentligen vad det innebär att vara cis? När cisbegreppet ställs mot vår förståelse av trans, framträder bilden av en hjärna som är biologiskt programmerad att vara hundraprocentigt tillfreds med sin könskategori och kropp, i alla fall de bitar som har med könet att göra. Jag tycker mig märka att en sak som de transfientliga feministerna vill föra fram, är att så förhåller det sig faktiskt inte. Alla kvinnor älskar inte att vara kvinna. I synnerhet inte alla kvinnor som är feminister! Men de betraktar sig som kvinnor ändå.

Å andra sidan har vi personer som fötts med pojkkropp, som faktiskt skulle dö om de inte fått lov att vara kvinnor fysiskt och socialt. Det är kanske inte konstigt om det provocerar människor som ser kvinna mer som ett slags klass och något de i viss mån vill bli befriade från. Vem är då mest kvinna?

Insikten att jag var trans gjorde mig mer tolerant mot personer som inte var som jag. Framför allt mot mer traditionellt feminina, heterosexuella kvinnor. Jag har haft en hypotes, nämligen att de feminister som har svårast att acceptera transpersoner kanske är en smula trans själva. Men vi behöver inte dra den slutsatsen. Hjärnan är nämligen inte perfekt anpassad för att trivas med kroppen! Ingens hjärna är det! Vi transpersoner är bara extrema varianter av ett fenomen som är allmänmänskligt.

Våra kroppar har utvecklats för att fungera så bra som möjligt utifrån de villkor vi levde under för ett antal hundra tusen år sen, men de är inte perfekta eftersom naturen inte är perfekt. Våra hjärnor har utvecklats att sträva efter saker som får oss att må bra och som ökar våra chanser till överlevnad. Det krockar ibland med våra kroppar. Om du inte tycker det är jättekul när ditt underliv blöder och du har ont i magen en vecka varje månad, så är det inte alls egendomligt. Din hjärna är inte gjord för att gilla att blöda och ha ont, hur mycket kvinna du än är. Att ha en biologisk kropp kan vara äckligt, skrämmande och smärtsamt. Vi får inte välja våra utseenden heller. Vi väljer inte att åldras. Ändå behandlas vi som om vi ”är” det vi ser ut som: Ålder, kroppsform, funktion, ansikte, kön. Din hjärna utvecklas delvis som en reaktion på dina yttre omständigheter, men den utvecklas inte för att bli dina omständigheter. Ur det perspektivet är transupplevelsen inte så exotisk och märklig.

Jag skulle vilja vara en robot. Men jag kan knappast påstå att jag har en robots hjärna i en mänsklig kropp. Jag har en mänsklig hjärna, och det är på grund av den som jag vill vara en robot. Har jag en ”manlig” hjärna i en kvinnokropp? Det har jag ingen aning om. Vad jag vet är att min hjärna inte trivdes med det medfödda könet hos min kropp, och det enda sättet att göra något åt saken var att ändra kroppen så gott det nu gick, vilket fortfarande inte är tillräckligt för min del. Jag hade behövt ett trollspö. Ja, jag tror att otrivseln med min könade kropp är medfödd. Det finns ingen annan förklaring som håller. Och eftersom jag trivdes så illa med att ha en kvinnokropp, anser jag att det blir märkligt om jag skulle kalla mig kvinna. Jag är dock osäker på om jag bör definieras som man, för jag kan inte veta om jag verkligen är det. Det beror kanske på vad man anser att en man är.

Jag skulle vilja att vi backar ett par steg och ser transpersoner i ett vidare perspektiv, inte begränsat bara till kön. Då upptäcker vi att det är ett socialt fenomen som är mycket större: Vi bestämmer vad andra människor är, och skuld- och skambelägger dem som inte vill hålla sig kvar på den plats de fått tilldelade. Du ska älska dig själv som du är, men får inte välja vem du är.

Transpersoners existens sätter fokus på vad det innebär att vara någonting, och på vem och vad som avgör vad jag är. Är det jag själv? Mina yttre omständigheter? Staten? Kulturen? Individer i min närhet? Traditionellt har yttre omständigheter och andra människor så gott som helt och hållet bestämt vem du får lov att vara. Det första som händer när du föds är att andra bestämmer ditt kön och ditt namn. Andra bestämmer din etnicitet. Du har en viss frihet att välja jobb, men för de flesta av oss är den friheten mycket mindre än vad vi fås att tro när vuxna frågar ”vad vill du bli när du blir stor?” Din ålder bestäms åt dig av tidens gång, oavsett vad du själv tycker om saken. Transpersoner är radikala på så vis att vi hävdar att det är vår rätt att bestämma vilka vi är trots yttre omständigheter. Tänk om vi skulle göra samma sak med klass. Tänk om vi skulle kollektivt vägra att vara värdelösa, och sluta se upp till folk bara för att de har en viss titel och har synts i TV.

Jag anser inte att man nödvändigtvis ”är” vad man känner sig som. Men ens känslor säger en hel del om vem man är. Ofta mer än det man utåt sett tycks vara. I viss mån måste människors identitet bestämmas av andra, för att hindra folk från att definiera sig hur storslaget som helst. Ändå har vi inte särskilt ont om självidentifierade gudasöner och annat av den stilen i historien, så det verkar vara lättare att begränsa den som redan har en svag position – som könsligt och sexuellt avvikande till exempel. Det behövs också en viss skepsis mot vad andra utger sig för att vara eftersom människor inte alltid är ärliga. En cisman som säger sig vara ”kvinna” för att göra en poäng av hur absurt han tycker det är med transpersoner, är något helt annat än en transkvinna faktiskt. Precis som det är skillnad på någon som tror sig fysiskt vara en katt, någon som relaterar starkt till katter och därför vill vara en, och någon som säger sig vara katt för att driva med politiskt ängsliga studenter.