Maria Fredriksson och Lisa Wool-Rim Sjöblom.

Satir på tomgång blir inte bättre av SVT:s bortförklaringar

2018-09-26 | Lisa Wool-Rim Sjöblom , Maria Fredriksson padlock

OPINION

”I vanlig ordning skjuts skulden över på den drabbade och ansvaret läggs på måltavlan att inte ta illa vid sig när svensk publik för femtioelfte gången skrattar åt rasistiska nidbilder av asiater.” Maria Fredriksson och Lisa Wool-Rim Sjöblom ser SVT gå bort sig bland lama ursäkter och bortförklaringar.

Maria Fredriksson är lärare och Lisa Wool-Rim Sjöblom serietecknare och illustratör

Alltsomoftast tycks det som om svensk underhållning fastnat i ett evigt ekorrhjul i vilket man tvångsmässigt pumpar ut samma gamla uttjatade nidbilder av östasiater. Som om det finns en nyanseringsskräck, en rädsla att den svenska publiken skulle svika om kineser och andra östasiatiska folk plötsligt gestaltades utan kisande grin, rishattar och utstående tänder.

I ekorrhjulet har även en rad lama ursäkter och bortförklaringar fastnat, som gång efter annan hävdar att den samtida användningen av nidbilderna inte ska tolkas som rasistisk, utan faktiskt det motsatta: antirasistisk!

Nidbilderna reproduceras alltså numera i syfte att såväl visa hur fel det är att driva med asiater, som att visa hur acceptabelt (och felaktigt) det fortfarande är att gestalta så kallad gulinghumor. Det vill säga, nidbilderna i sig ska läsas som ett slags antirasistisk mothandling.

Den här gången är det SVT:s satirprogram Svenska nyheter som står i fokus. I fredags, den 21 september klockan 22, sändes andra säsongens femte avsnitt och i diverse medier rapporteras det nu att avsnittet fått ”kineser att gå i taket” och att ”Kina går till attack mot SVT”. Anledningen till den negativa kritiken handlar om ett inslag bestående av bland annat en fejkad instruktionsfilm som syftar till att undervisa kineser hur man beter sig i Sverige för att undvika kulturkrockar. Detta med anledning av de tre kinesiska turister som avvisats från ett vandrarhem i Stockholm.

I filmen får kinesiska turister veta att man i Sverige inte bajsar utanför historiska byggnader, att man tvättar händerna om man får bajs på dem, att vi inte äter hundar, att kineser är rasister och att kineser inte anses vara lika mycket värda som andra människor. Inslaget illustreras bland annat med en skylt på en överstruken bajsande kines i rishatt som håller i en skål med ätpinnar.

Den kinesiska ambassaden i Sverige har reagerat hårt på inslaget och skriver på sin hemsida att programmet är ett brutalt angrepp på Kina och det kinesiska folket, och att det öppet provocerar fram hat. Thomas Hall, programchef för SVT nöje, beklagar dock att kineserna inte förstått att syftet är det motsatta, att programmet i själva verket vill driva med rasistiska klyschor. Hall menar också att humorn i satirprogrammet kräver sina svenska språkkunskaper. Med andra ord, kinesernas bristande svenska utgör grunden till de negativa reaktionerna.

I vanlig ordning skjuts skulden över på den drabbade och ansvaret läggs på måltavlan att inte ta illa vid sig när svensk publik för femtioelfte gången skrattar åt rasistiska nidbilder av asiater. Vad Hall missar, liksom så många andra som vi tidigare kritiserat för liknande handlingar och uttalanden, är att han inte på något sätt kan garantera att skratten inte riktar sig mot just de drabbade.

Vi som drabbas av dessa så kallade skämt i vardagen – och har gjort det sedan barnsben – vet hur kännbara dessa nidbilder är, hur de förlöjligar och avhumaniserar oss. Det inte är upp till Hall att definiera vad som är rasism, hur rasism mot asiater bör bekämpas och vad som får anses vara drabbande och inte. I ett land där nidbilder utgör den främsta representationen av sådana som ser ut som vi, blir ytterligare en nidbild inte en antirasistisk handling. Den blir bara ytterligare ett hån. Oavsett intentionen bakom.

Det finns en fara med att vissa grupper endast representeras av i form av endimensionella stereotyper; det bidrar till den avhumanisering som är själva förutsättningen för fördomar och i förlängningen diskriminering och i ett samhälle som ständigt hävdar strävan efter mångfald bör man vara vaksam på faran med den enda berättelsen, speciellt när den enda berättelsen är en illa tecknad karikatyr gjord med tveksamma avsikter.