Demonstration för kvinnors rösträtt i Göteborg, juni 1918. Initiativtagare var Frigga Carlberg, som här ser rakt in i kameran.

Bild: Nordiska museet

#val2018: Du har inte en chans – ta den!

2018-09-07 | Anna-Klara Bratt padlock

OPINION

”Jag har fingrat på mitt röstkort sedan det landade i brevlådan. Som många andra har jag bara velat få det överstökat. Ändå har jag sparat det i väskan för att på något vis uppbåda den högtidlighet som anstår ett demokratijubileum. I morgon röstar jag med mitt samvete, för mina barn men också för historieböckerna (som förhoppningsvis finns om hundra år).”

Det skriver Feministiskt perspektivs chefredaktör Anna-Klara Bratt inför morgondagens val.

Mer om filmen Suffragette hittar du här.

Läs mer om Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt.

När trailern för den amerikanska storfilmen Suffragette började dyka upp i flödet hösten 2015 stannade min värld en sekund. Oförmögen att ens föreställa mig de globala protesterna som skulle komma i samband med Donald Trumps installationstal i januari 2017, eller för den delen det massiva antalet vittnesmål som följde under den numera världskända hashtagen #metoo samma höst, eller de enorma mobiliseringarna mot sexuellt våld, och kvinnomord i Egypten, Latinamerika och Indien som föregick #metoo, vågade jag inte riktigt tro att det var sant. Hade de envisa suffragetternas kamp för rösträtt under 1900-talets början äntligen nått vita duken?

Den svenska filmdistributören annonserade i Feministiskt perspektiv och vi var glada att kunna lotta ut premiärbiljetter till våra prenumeranter. Filmen kom ganska precis ett år efter valet 2014 och kändes som plåster på såren efter att valresultatet 2014 återigen tagits som intäkt för att feminism var något strunta i. Visst – de snabba vindarna inom politiken och de klicksjuka medierna hade förpassat frågan till garderoben, men den mer långsamt malande filmindustrin levererade efter det senaste i raden av försök att få upp frågan om mänskliga rättigheter på dagordningen igen.

Men när jag lämnade biografen var jag förkrossad. Självklart inte för att suffragetterna fick upp frågan om kvinnors rösträtt i Europa i början av 1900-talet, utan för allt som inte hade hänt sedan dess. Filmens brister diskuterades naturligtvis av feminister i anslutning, så också feminismens och suffragetternas förhållningssätt till våld. De flesta feminister ogillar våld och de allra flesta människor – kvinnor som män – reagerar särskilt starkt på kvinnor som tar till våld. Hyllningarna uteblev. Inte blev det en blockbuster heller, trots Meryl Streep i rollen som suffragetternas förgrundsgestalt Emeline Pankhurst.

I Sverige har den svenska motsvarigheten till Suffragette – den populära teveserien Fröken Frimans krig – löpt sedan julhelgen 2013. En behöver knappast vara historiker för att våga hoppas att serien under årets julhelg äntligen kommer fram till de svenska kvinnornas rösträtt. Som sista land i Norden klubbades kvinnors rösträtt som bekant igenom den svenska riksdagen 1919. Ändå har de svenska historieböckerna varit så gott som rena på såväl kvinnor som rösträttskamp. Fattigt, minst sagt. Därför har Fröken Frimans krig varit ett så viktig inslag i den inhemska teve-tablån. Ett uppskattat försök att renovera hundra år av försummelser och ett välkommet inslag i det annars så våldsdominerade teve-utbudet.

För alla oss som brottas med frågan om våldets dominans över hela jorden var därför #metoo en omåttlig befrielse. En fredlig, lösligt samordnad aktion över både lands- och somliga klassgränser. Ihärdig var den också, tolerant, och omöjlig att radera ur det kollektiva minnet. För att ignorera #metoo måste man blunda hårt. I Sverige avstannade till och med Sverigedemokraternas framgångar i opinionen, vilken partiledaren förklarade med att ”våra frågor inte har stått i fokus den senaste tiden”.

Hela #metoo handlar om grader av sexuellt våld – oönskad intimitet – och vad hotet om våld gör med oss. Våld och makt. Att skrämma till tystnad, eller till och med att döma till tystnad. #metoo visade prov på vissa former av civil olydnad, precis som suffragetterna, men syftet var – är – att slippa våld och vinna möjligheter till inflytande och makt med fredliga medel. Med rösträtt. Med rätten att använda sin röst.

Med valdagen i annalkande finns det anledning att reflektera över såväl den gångna mandatperioden som den vi har framför oss. Ur ett demokratiskt perspektiv lämnar de sista fyra åren mycket att önska. Politiskt taktiserande tycks vara den gemensamma nämnaren för de flesta partierna.

Det under förra valrörelsen etablerade ”käbblet” har parkerat sig i vår vardag och har det förekommit några initiativ för att säkra demokratiska fri- och rättigheter över partigränserna så har det skett under borden. Inte ens nu, bara en dag före riksdagsvalet, tycks partierna kunna lämna besked. På bordet ligger vår sköra demokrati. I mångt och mycket står vi på samma ruta, samma politiska debatt, samma frågor i debatterna – fast allt är värre. Sverigedemokraterna är större, har fått som de ville inom politiken, men har sluppit alla former av ansvar.

I stället är det en känsla av politisk oförmåga som har parkerat sig och gött det växande missnöjet. Under tiden avgjordes den klassiska höger-vänsterkonflikten uppe på arbetsgivarorganisationen Almegas kontor, när de ivrigt påhejade av Dagens industri, fick över SD till sin planhalva vad gäller den viktiga frågan om vinstuttag i välfärden. Det borde ha larmats i de fackliga korridorerna, men i stället var det Nordeas skatteflykt till Finland som fick LO-ordföranden att gå i taket.

Ett obehagligt hot om våld ligger över hela valrörelsen. I den anonyma twitterfabriken är det till och med ett löfte. Det har brunnit många flyktingförläggningar under mandatperioden. Under fredagen var det en samling nazister och högerextremister som bokat Kungsträdgården i Stockholm och antirasister som kördes bort av poliser för att de nyttjat sin rätt att säga ifrån – protestera. Göra sin röst hörd.

Jag har fingrat på mitt röstkort sedan det landade i brevlådan. Som många andra har jag bara velat få det överstökat. Ändå har jag sparat det i väskan för att på något vis uppbåda den högtidlighet som anstår ett demokratijubileum. I morgon röstar jag med mitt samvete, för mina barn men också för historieböckerna (som förhoppningsvis finns om hundra år).

Jag vill ha till protokollet att jag röstade på Feministerna 2018. Ganska precis hundra år efter det första demonstrationståget för kvinnorösträtten i Göteborg i juni 1918.