På tåget hem från Reclaim pride i Göteborg är jag sliten och lycklig. Jag känner mig stärkt av all kärlek som finns i det rosasvarta communityt och är innerligt tacksam över att få vara en del av det. Bilder från dagarna flimrar förbi i minnet och jag ler för mig själv när jag tänker på alla nya bekantskaper, hur vi dansade på gatan i regnet efter paraden och när ögon tårades under allsång på festerna. Men känslan är inte bara glad.
Ibland påminner vi varandra om att titta oss omkring i våra sammanhang och försöka se vilka som inte är där. Vilka kroppar, erfarenheter och kamper har vi missat? Vi gör det för att komma ihåg att granska oss själva och våra privilegier och skapa plats för de röster som har svårt att höras. Vi som redan hörs har sannolikt flera arenor för att driva våra kamper, vi som är där lär känna andra och får en gemenskap som stärker oss. Vi får sitta och le för oss själva på vägen hem.
Efter paraden fick jag veta att Fuckförbundet, en organisation för sexarbetare i Sverige, nekats deltagande under Reclaim pride. De fick i år nobben också av Revolutionär pride i Stockholm och av kinkykvarteret på Stockholm pride. Sexarbetare exkluderas även i feministiska rum. Jag kan inte minnas en enda 8 mars-demo jag gått i där sexarbetare har fått synas. Den där lyckliga känslan i mig blandas med frustration.
Jag som funnits i svensk feministisk och hbtq-rörelse i 20 år slås av hur få personer jag känner som är öppna med att de har sålt eller säljer sex i Sverige och tänker att det inte är en slump. Jag ser en tydlig skillnad jämfört med andra europeiska länder där jag dels personligen känner fler queers som säljer sex och dels ser en organisering som inte syns här. Jag tänker på andra platser jag varit på bara i sommar. Inför marschen under Trans pride i Brighton var en av två talare från en organisation för sexarbetare och på den feministiska sexaffären Other nature i Berlin frontas en nyutkommen roman om en sexarbetande transperson.
För att vara en radikal rörelse räcker det inte med att titta sig runt och komma på vilka som saknas. Vill vi göra världen till en mer rättvis och schysst plats för oss alla så måste vi göra de röster som inte hörs till de viktigaste. Vem ska göra det om inte vi queers? Sexarbetare har alltid varit en del av vårt community. Många av de som slogs mot polisen under upploppen kring Stonewall som la grunden för hela priderörelsen var sexarbetare. Som queers är vi skyldiga att lyssna på sexarbetare och stötta deras kamp för sina rättigheter – deras kamp är också vår kamp. Som radikal rörelse vill vi gå till roten med problem men det betyder inte att vi ska kapa våra egna rötter, som vi gör när vi exkluderar sexarbetare.
Fråga dig själv hur många sexarbetare du känner. Fråga dig sen vad din grupp eller rörelse gör för att skapa plats för personer som säljer sex att få mötas, berätta och formulera sin kamp. Gör sen mer. Bjud in. Lyssna. Debattera inte. Berätta inte vad du tycker om sexköpslagen. Bara lyssna. Vi börjar där. Kanske du som säljer sex också vågar berätta då. Min känsla kommer säkert vara gladare den dagen men framför allt har vi då en rörelse värd sitt radikala namn.
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Så vi som är emot kvinnohandel ska avsäga oss vår rätt att yttra oss och debattera, men Axel Repa ska ha rätt att skriva DEBATT-artiklar med budskapet att vi inte ska säga emot honom?
De som nyttjar ordet ”sexarbetare” gör det dels för att sudda ut skillnaden mellan prostitution och koppleri, dels för att framställa prostitution som ett legitimt yrke. Begreppet lanserades på 1970-talet av den amerikanska organisationen COYOTE. Densammas ordförande, ”chairmadam”, var den koppleridömda bordellmamman Margo St. James. ”Jag är inte yrkesverksam som prostituerad,” erkände St. James i en intervju. ”Jag har inte varit yrkesverksam på många, många år. Dessutom är inte en fackförening för prostituerade möjlig i dagsläget.” Sedan dess har ett flertal ”sexarbetaraktivister”, däribland Robyn Few, Douglas Fox och Alejandra Gil, avslöjats som hallickar.
På Fuckförbundets hemsida och i deras osignerade debattartiklar klargörs tydligt att deras existenssyfte är legalisering av sexköp, koppleri och trafficking. När Musikhjälpen förra året hade temat Barn inte till salu protesterade Fuckförbundet att insatser mot barnsexhandel ”kommer blandas ihop med sexarbete och att vi därför kommer bli än mer stigmatiserade.” Fuckförbundet, och alla andra ”sexarbetarorganisationer”, verkar för arbetsgivarna, hallickarna, och arbetsköparna, torskarna. De skapar inte kollektivavtal och a-kassor, investerar inga strejkkassor, opinionsbildar inte kring arbetsmiljölagar och verkar aldrig mot lönedumpning.
Nätverket #intedinhora höll i programpunkter på Revolutionär Pride, så nog var personer med prostitutionserfarenhet närvarande. Det finns och har alltid funnits en plats för personer med prostitutionserfarenhet inom feminismen – Andrea Dworkin var en av dem. Jag känner själv flera före detta prostituerade, som numera bekämpar hallicklobbyism. För detta blir de ofta mordhotade av personer som kallar sig ”sexarbetare”. Själv har jag blivit trakasserad och anklagad för att planera folkmord av personer som Axel Repa. Många traffickingoffer vågar inte berätta offentligt om sina erfarenheter för att de är befogat rädda för hot från personer som verkar för legalisering av kvinnohandel medelst retorik om ”sexarbetares kamp” samt påståenden om att Stonewallupploppen startades och leddes av ”sexarbetare”.