Haraway och Preciado: kropparna och feminismen

2018-08-07 | Anna Remmets padlock

KULTUR

En feminism som Donna Haraways och Paul B Preciados, en feminism som kan, och vågar, rikta tillbaka blicken mot kroppen och dess kontroversiella hormoner bara för att konstatera att denna är lika konstruerad som allt annat som gör kön, är både välbehövlig och vitaliserande för det feministiska samtalet, skriver Anna Remmets.

Vinterns infekterade debatt om hur transpersoners upplevelser av kön ska förstås i en feministisk analys visar att frågan om kroppens roll fortsätter att sysselsätta feminismen. Två tänkare som sysselsatt sig med kroppen och dess relation till tekniken och det omgivande samhället är Donna Haraway som skrivit det numera klassiska The cyborg manifesto från 1984, och den i svensk kontext nästan helt okända spanska genusteoretikern Paul B Preciado, författare till bland annat Testo junkie: Sex, drugs and biopolitics in the pharmacopornographic era (2008). Båda tangerar den så kallade nymaterialistiska strömningen inom feminismen som ser kropp och biologi som något betydelsebärande, men inte som något varken statiskt eller opåverkbart av diskurser.

Med över tjugo år mellan sina texter anser både Haraway och Preciado att såväl patriarkatet som kapitalismen befinner sig i nya skeenden som behöver nya berättelser. Och för Haraway är det berättelsen om cyborgen. Det är förvisso lätt att idag se en för 80-talet typisk övertro på teknikens betydelse i hennes manifest, men trots det sci-fi-klingande ordet ”cyborg” kokar hennes analys av den samtida kapitalismen i sina huvuddrag ner till två saker. För det första att det till skillnad mot i industrialismens början inte är så mycket varor som information som är den kapitalistiska produktionens slutprodukter. Och i den mån varor produceras görs detta på en globaliserad marknad där till största delen kvinnor plockar ihop de små teknikdelar genom vilka den information som är den riktiga produkten sedan distribueras. Den nya arbetaren är enligt Haraway en (rasifierad) kvinna. Och istället för att, som Marx skriver, alieneras från den vara hon skapar blir hon en del i ledet av information och teknik. Med andra ord en cyborg.

Kategoriers godtycklighet

Haraway nämner visserligen sexarbete som ytterligare ett kännetecken för den samtida kapitalismen och dess prekära arbetsförhållanden, men teorierna om prostitutionens och porrens roll i den kapitalistiska ekonomin utvecklas på allvar i Preciados Testo junkie. Hen menar att i den ”farmakopornografiska” eran vi lever i är den kapitalistiska produktionen inriktad på att producera ”orgasmiska krafter”, det vill säga erotisk lust, penetrerande subjekt och penetrerbara objekt.

Porr och prostitution har förvisso tidigare behandlats utförligt i feministiska analyser, främst radikalfeministiska, och det finns anledning att fråga sig i vilken grad dessa tankar verkligen är så nya. Preciado tycks dock mena att det är föreningen mellan pornografiska bilder och kemiska substanser i produktionen av ”orgasmer” och sexuella subjekt och objekt som utmärker den vi lever i. Det är också i samspel mellan dessa som kön skapas. Hen beskriver hur olika hormoner används för att tillföra eller ta bort behåring, få bröst att växa eller möjliggöra erektion och på så vis reproducera bilden av två binära kön som egentligen inte är något annat än en konstruktion. Hormoner och fysiologi är sålunda viktiga i skapandet av kön, men de är varken mer eller mindre artificiella än de sociala könsrollerna.

Eftersom dessa substanser cirkulerar i ett heteronormativt och kapitalistiskt system kontrolleras de på ett sådant sätt att den som till exempel uppfattas som ciskvinna och önskar ta testosteron måste underkasta sig en diagnostisering som trans för att därefter få tillgång till hormoner i enlighet med ett kontrollerat, medicinskt protokoll. Preciado diskuterar inte anledningarna till att människor identifierar sig som trans så mycket som de kontrollmekanismer som gör att denna önskan behöver patologiseras och beskrivas som en övergång mellan två binära kön. I ett annat samhälle, argumenterar hen, skulle olika halter av hormoner inte innebära bestämda identiteter utan flöda fritt mellan olika kroppar.

Både Haraways och Preciados beskrivningar av samhället är alltså rätt mörka berättelser om global kapitalism och ”disciplinära utrymmen” vilka kroppar inte längre bebor utan bebos av, för att tala med Preciado. Men precis som inom den traditionella marxismen finns fröet till motstånd just i denna samhällsordnings specifika förutsättningar. Åtminstone The cyborg manifesto är dock, trots titelns (kanske ironiska) ”manifest”, allt annat än en tydlig manual för revolution. Men så vänder sig ju också Haraway mot både marxismens och radikalfeminismens ”stora berättelser” som gör anspråk på att kunna förklara varje del av existensen och ersätta ”falska” medvetanden med revolutionära, ”autentiska” sådana. Istället vill hon bejaka det fragmenterade, det som överskrider alla gränser och kategorier och därmed visar på dessa kategoriers godtycklighet. Till dessa gränsöverskridande existenser räknar hon, förutom cyborgen, prekariatets migrantkvinnor.

Mikroaktivism som metod

Haraway är skarp och relevant i sin kritik av den vita feminismen och den vita, manliga marxismen. Men tanken skaver ändå att hon genom att göra rasifierade arbetarklasskvinnor till cyborgs och metaforer, gör dem en större otjänst än den marxistiska feminismen. För denna har, trots blinda fläckar, kritiserat både den ökade varufieringen av kvinnor genom prostitution och surrogatmödraskap och kvinnors prekära arbetsförhållanden samt utförligt beskrivit det reproduktiva arbete som kvinnor utför både i och utanför hemmet. Och som Evelina Johansson skriver och citerar genusvetaren Lena Gunnarsson i en artikel om nymaterialism i Ord och bild: det som är gränsöverskridande har förvisso subversiv potential men behöver i sig inte vara särskilt revolutionärt.

Preciado för sin del är lite mer konkret när det gäller att formulera någon slags politisk vision. För att bryta den farmakopornografiska kapitalismens makt förordar hen så kallad mikroaktivism. För trots kontrollen är ändå de substanser och teknologier som används för att skapa två binära kön nu mer fritt cirkulerande än någonsin. Det öppnar för användande och delande bortom samhällets disciplinerande mekanismer. Testo junkie är, som framgår av titeln, också berättelsen om hur Preciado behandlar sig själv ”illegalt” med testosteron. Skulle dylika substanser flöda helt fritt, och bortom det könsbinära samhällets kontroll, skulle så småningom de binära könen och könsmaktsordningen nedmonteras hävdar hen. Där radikalfeminister och marxistiska feminister har varit mer intresserade av att omfördela resurser och inflytande utifrån den könade position människor i dag lever med, drömmer Preciado om en omfördelning av de substanser som används i vårt heteropatriarkala samhälle för att göra kön. Det är radikalt, men har som politisk praktik också en bismak av individualism. Det är individen som med sin kropp ska bedriva detta ”mikrokrig” mot samhällets kontrollapparater.

Men invändningar till trots är en feminism som Haraways och Preciados, en feminism som kan, och vågar, rikta tillbaka blicken mot kroppen och dess kontroversiella hormoner bara för att konstatera att denna är lika konstruerad som allt annat som gör kön, både välbehövlig och vitaliserande för det feministiska samtalet.