Rudy Loewe om att synliggöra olika kroppars röster

2018-07-27 | Amanda Ferrada padlock

KULTUR

– Jag tror att jag skulle bli riktigt uttråkad om jag bara ritade vita och smala människor hela tiden. Det är därför jag gör denna typ av arbete, jag vill kunna berätta historier som inte får tillräckligt med synlighet, säger utställningsaktuella Rudy Loewe, i en stor intervju om ett konstnärskap som utforskar kroppar och röster bortom normativa landskap.

Rudy Loewe är bildkonstnär från London, verksam i Stockholm. Hens arbete utforskar ämnen som genus, sexualitet, ras och mental hälsa genom berättande. Loewe är aktuell med utställningen I am the night sky inom ramen för Stademonia tattoos utställningsserie Queer konst. Utställningen öppnar den 27 juli och pågår till slutet av september på Stademonia tattoo i Stockholm.

Hur kroppen visualiseras har på flera sätt dikterat vårt sett att se omvärlden och skapat en verklighetsbild som kanske bara stämmer in sett från ett specifikt perspektiv. Det som jag alltid har förundrats är Rudy Loewes kapacitet att synliggöra marginaliserade berättelser och illustrera kroppar som exkluderas i den svenska kontexten. Det handlar inte endast om att berätta en typ av historia, utan att hitta flera lager som visar på en komplexitet och verklighet i Rudy Loewes berättelser.

– Det exalterar mig att tänka på hur människor är olika i världen och om du har en icke-normativ kropp så kan du tycka om din kropp. Samhället kanske inte gillar din kropp, samhället kan ha idéer om hur du borde vara i världen, men du kan gilla din egen kropp, du kan må bra om dig själv.

Rudy Loewe är en konstnär som tagit sin masterexamen i år på konstfack och jobbar med illustration och serieböcker som ett verktyg för att tillgängliggöra och att ta sig an normkritiska och ett intersektionellt perspektiv. I hens examensarbete såg vi ett ettårigt projekt som reflekterar konstnärens familjs migrationshistoria. Anknytningar och berättelser som sträcker sig ifrån Stockholm, London till Kingston i Jamaica och hur de skiljer och liknar varandra. Hen är även initiativtagaren av kollektivet Brown island som inom skolan organiserar utställningar och trygga rum för konstnärer som rasifieras i konstfack. Redan när hen bodde i London ingick Loewe i kollektivet av queer och trans poc* konstnärskollektivet Collective Creativity där arbetet var just att skapa trygga rum och plattformar för att stärka sin gemenskap.

Vi behöver konst à la Rudy Loewe som uttrycker en ärlighet som överskrider den vita normativa landskap som vi omges av i Stockholms konstscen. Jag lyckats stämma träff med Rudy Loewe under sista dagen av konstfacks examensutställning. Jag får ett glatt bemötande och vi börjar med att gå till hens installation i den överflödiga salen som omges av konstfackselevers fantastiska skapelser. Jag bläddrar i serieboken som tog ett år att göra, bokens framsida speglas på väggen som en gigantisk väggmålning. Framför väggmålningen finns det två ljudboxar som spelar intervjuer som inte kom med i boken.

– Boken har varit väldigt efterfrågad säger Rudy lugnt och ler, men jag letar efter en bokförläggare först i Sverige.

Berätta om ditt senaste projekt som är ditt examensarbete...

– Projektet fokuserar på mönster av migration utifrån en familjs historia och i det här fallet min egen familj. Jag utforskar hur migration påverkar familjer och hur det har förändrat människors berättelser och försöker sedan illustrera de olika berättelserna. I det här fallet har jag valt att fokusera på kvinnornas berättelser i min familj och funderat på hur erfarenheten av migration skiljer sig mellan generationerna. Allt började med en resa till Jamaica och med att intervjua familjer medlemmar där för att sedan se hur det utvecklades.

– Jag ville inte ha en bestämd idé från början av hur berättelserna skulle berättas, jag ville att det skulle komma av sig själv, vilket det gjorde. Det tog sammanlagt ett år att realisera projektet till det du ser här – resultat blev en seriebok och en ljudinstallation med de intervjuer jag gjorde. 15 timmar av inspelat material blev det tillslut som jag fick sätta ihop till en historia. En del berättelser illustreras i boken och de berättelser som inte finns med i boken går att lyssna på i ljudinstallationen.

Vilka typer av frågor ville du lyfta och prata om?

– Jag var intresserad av att titta på hur våra erfarenheter liknade varandra och hur de skiljde sig åt. Idén av att jämföra första generationen av migranter som flyttade till ett nytt land vs. den andra generationen som växter upp där. Hur är erfarenheterna annorlunda och när det gäller exempelvis rasism? Hur har rasismen förändrats mellan de olika generationerna? Tänker på hur de påverkades av det 20 år sedan. Till exempel så var The national front en väldigt framstående rasistisk grupp under 80 talet i England och utifrån det tänker jag på hur det var att leva i den verkligheten och hur det utskiljer sig till mina erfarenheter i dag?

Hur skildrar du dig själv som en konstnär och hur ser du din roll som konstnär i dag om du jämför när du började på konstfack och nu?

– Jag menar, jag vet inte, jag vet inte om jag nödvändigtvis skildrar mig själv som en konstnär. Jag tror att det som är viktigt att lyfta är till exempel: Hur överlever vi? Kan du överleva och göra de saker du vill göra och dödar det dig i processen? För att skapa det här arbetet exempelvis var jag tvungen att arbeta riktigt långa timmar och ibland inte ha en enda ledig dag under flera veckor och så vill jag inte jobba i framtiden. Jag tillät mig att arbeta så här nu under en kort tidsperiod med vetskapen i bakhuvudet att det fanns en början och ett slut. Jag vill inte att det är det som innebär att vara en konstnär. Att du måste ge allt du har för kostnaden av din konst och det ser jag inte som en hälsosam arbetsprocess.

– Det är ett ämne som ofta kommer upp i konstnärsgemenskaper och en del av diskussionerna i London har varit hur vi pressar oss för att överleva. Oftast har konstnärer ett till tre olika jobb för att göra det möjligt för de att överleva som konstnärer. Det är viktigt att ta upp detta då det är exempelvis ingen skam att behöva ha ett deltidsjobb vid sidan om sitt konstnärsskapande. Det är en verklighet för många konstnärer men det finns en rädsla att prata om det då man anses vara mindre framgångsrik. Jag tror att vi måste kunna ha den här typen av konversationer i konstnärsrum och om hur vi lyckas ta oss fram.

Ditt konstnärskap intar ofta en politisk synvinkel och lyfter frågor gällande diskriminering beroende på hudfärg, sexuell läggning och funktionsnedsättning. Hur upplever du konstens roll när det gäller att tala om dessa frågor?

– Jag skapar det jag vill skapa. På ett sätt har jag haft tur, för när jag avslutade min kandidat visste jag vad jag inte ville göra, vilket var superkommersiellt arbete. Jag började att jobba som en självständig konstnär och skapade den typ av arbete som jag ville skapa. Det ledde mig till andra personer som var intresserade av de teman och arbeten som jag jobbade med. Vilket var lyckosamt och har betytt att jag kan fortsätta jobba på det sättet. Min politik är inbäddad i mitt arbete. Men ibland tror jag att jag skapar i en bubbla, i en politisk bubbla där jag skapar det jag vill. Men samtidigt tänker jag inte på hur arbetet kommer att bli mottaget av personer utanför den bubblan och som inte tillhör den gemenskap jag skapar inom.

– Det kan bli väldigt konstigt när du konfronteras av andra perspektiv som inte nödvändigtvis förstår vad du försöker att göra med arbetet. Huruvida de inte förstår vikten av dessa perspektiv eller förstår varför dessa berättelser måste berättas eller snarare om det är någon som missförstår arbetet. Ibland är det där svårigheten ligger, att skapa det arbete du vill göra, för det betyder inte nödvändigtvis att människor kommer att se vad det är du gör, men du måste bara göra det ändå.

Jag tänker även mycket på hur du väljer att jobba och illustrera olika typer av kroppar och personer som inte är normativa i den svenska kontexten vilket jag skulle säga är en typ av kroppsaktivism. Vill du berätta mer kring din arbetsprocess och skapandet av persona?

– Jag antar i viss mån – har jag ingen normativ kropp, så det är lättare för mig att tänka på det. Jag kommer från den erfarenheten själv men blir även exalterad av att rita personer med olika historier. Det är de sakerna som uppmuntrar mig, jag gillar att människor är annorlunda och försöker fira dessa skillnader samt försöker tänka på var korsningen av identiteter möts.

Rudy Loewe framhåller också vikten av att ge kropparna hen illustrerar en röst som lyfter olika slags berättelser. Det handlar inte bara om att illustrera bilder av olika slags kroppar utan även om att hitta ett sätt att ge dessa kroppar en röst. Det bygger på en vilja att visa korsningar av olika identitetsperspektiv som ras, kön, sexualitet, funktionsnedsättning och att försöka att hitta ett sätt att sammanföra alla dessa olika korsningar och visa att dessa människor existerar.

– Jag tror att jag skulle bli riktigt uttråkad om jag bara ritade vita och smala människor hela tiden. Det är därför jag gör denna typ av arbete, jag vill kunna berätta historier som inte får tillräckligt med synlighet. Det är inte så att de inte finns där eller att de nödvändigtvis är odokumenterade, men de får inte heller en plattform där de blir synliga för en mainstream-publik. Det jag vill kunna göra är att dokumentera historier av svarta kvinnor och icke binära personer samt hitta ett format som är tillgängligt för en bredare publik. Det är därför jag har valt att arbeta med serier som konstform. Till skillnad ifrån all annan typ av konst är serieböcker överkomliga och de behöver inte existera i den vita kuben, vilket också är väldigt viktigt för mig. Jag jobbar inom institutioner men jobbar också på ett sätt som innebär att jag befinner mig utanför institutionerna. Det finns sätt att nå de personer som skräms av sådana typer av utrymmen också.

* poc är förkortning för people of colour