”Jag tycker om att tänka på det djuriska i människan”

2018-05-09 | Anna Remmets padlock

KULTUR

– Offer är nog den farligaste sortens människa, säger Kristina Sigunsdotter, aktuell med skräckromanen Hundgården i en stor intervju om att skriva sig bort från skräckgenrens sexistiska stereotyper och vad som skrämmer henne själv mest.

Hundgården

Av Kristin Sigunsdotter

Förlag: Skröna (2018)

Alla vi som älskar skräck vet också att det är en genre där döda och skändade kvinnolik ofta staplas i högar. Där kvinnor ständigt är berättelsens offer och där hotet utifrån, som nu senast i den hypade skräckfilmen A quiet place, riktas mot den (för det mesta vita) heterosexuella kärnfamiljen, som det kommer an på mannen i familjen att försvara.

Samtidigt är flera av de mest framstående författarna till skräcklitteratur kvinnor. Ann Radcliffe, Mary Shelley och Shirley Jackson är bara ett par ett exempel. Och faktum är att skräck, både film och litteratur, avsiktligt eller ej, ofta lyckas gestalta kvinnors otrygghet i ett fientligt patriarkat där hotet om våld och övergrepp ständigt är överhängande. Såväl i dag som när Ann Radcliffe skrev sina böcker i slutet av 1700-talet.

I Kristina Sigunsdotters nya roman Hundgården är det inte den heterosexuella kärnfamiljen som hotas. Istället handlar hennes bok om två kvinnor som finner varandra och kärleken under en bilresa genom Sverige. Edda har rymt från sin trasiga familj och får lift med sjuksköterskan Hanna. Vad Edda inte vet är att bilfärden går mot en plats i Norrland där en ond spiral av övergrepp och sadism en gång satts i rullning och där Hannas bror väntar. Han som kallas Vargen, och som redan som barn låstes in på institution efter en fruktansvärd händelse.

Hur fick du idén till boken?

– Jag och dramatikern Isabel Cruz Liljegren satt i min stuga i skogen och spånade på ett filmmanus. Det skulle handla om två kvinnor som bodde i en enslig stuga i skogen där de körde sönder veteranbilar och mördade deras ägare. Men det enda som är kvar från den idén är väl bilåkandet, och våldet i och för sig. En stor grund till boken är ju min fascination för vargbarn, alltså barn som växer upp och blir ”uppfostrade” av djur. Och hur det påverkar dem. Jag tycker om att tänka på det djuriska i människan. Det vi försöker tvätta bort men som styr oss i så mycket.

På det mörka omslaget till Hundgården, där en otydlig siluett av vad som ser ut att föreställa en liten flicka mot en bakgrund av tät skog, står att läsa ”skräckroman”. Jag frågar Sigunsdotter, som tidigare även har skrivit lyrik och barnlitteratur, om hon upplever att skräcklitteratur fortfarande brottas med låg status.

– Kanske har det varit så för att det är svårt att skriva skräck utan att det blir pajjigt, funderar hon. Men jag tror inte att det där med att skräck bara är förkastat till ”fulkultur” gäller längre. Jag tror över huvud taget att gränserna mellan ”fin” och ”ful” kultur börjar luckras upp. Och skräck är större än någonsin. Det är en så otroligt bred genre.

Hon berättar att det hon själv tycker är mest läskigt i skräckfiktion är det dolda.

– Det som anas, skymtar förbi ibland. Att inte veta vad hotet är. Boken var ett manus till en skräckfilm först, som jag sedan skrev om till en roman.

Kristina Sigunsdotters förlag Skröna har valt det fortfarande relativt ovanliga greppet att släppa musik till romanen, ett soundtrack som släpps på Spotify nu i maj.

– Det började med att förlaget gjorde videos inför släppet av boken, berättar hon. När jag hörde musiken som min förläggare Niclas Boman skapat blev jag helt tagen. Jag sa direkt att han måste göra ett helt album. Och så gjorde han det! Det var en både mäktig och märklig känsla, att få ett soundtrack till den där tiden när jag bodde ensam i en stuga i skogen och skrev boken.

Hur skulle du beskriva musiken?

– Ett minimalistiskt blandband som legat och ruttnat i en fuktig bil någonstans i Twin peaks skogar. Atmosfäriskt och barrskogsambient! Det är verkligen just den här romanens soundtrack, ger den en ytterligare dimension.

I bearbetningen från filmmanus till roman har Sigunsdotter fått hjälp av den finlandssvenska författaren Monika Fagerholm.

– Det har varit extremt lyxigt att få vägledning av henne. Hon har både hjälpt mig med det språkliga men också hur jag kan tänka kring handling och dramaturgi. Vi har fantiserat om karaktärerna i boken tillsammans och hon har hjälpt mig att bli fri i mitt skrivande, att lita på min hjärna, att låta den fritt ge sig hän till texten utan att hindras av konventioner kring skrivande. Att skriva laglöst. Monika är jävligt smart och jävligt rolig. Och så omtänksam och generös med sin tid.

Romanen inleds med en scen där en ung piga möter Bäckahästan, en mytologisk varelse som enligt folktron lurar i vattnet och ibland kommer upp och för med sig människor ner i djupet. I Sigunsdotters tappning är den en oerhört skrämmande figur som blottar sylvassa tänder när den öppnar munnen för att prata. Vad den säger till pigan får vi först inte veta, men undan för undan rullar Hundgården upp en historia om övergrepp och maktmissbruk som gått igen genom generationerna i det lilla norrländska samhället.

Skulle du hålla med om att en röd tråd i din bok är det sexuella hotet mot kvinnor i patriarkatet? Också Bäckahästen kan en ju läsa som en symbol för manlig sexualitet (hingsten), särskilt med tanke på att den förknippas med Näcken...

– Det sexuella hotet mot kvinnor i vårt samhälle har varit en röd flod genom hela min uppväxt. Så givetvis kommer det sippra in i böckerna jag skriver. Jag hoppas ju att jag kan öppna ögonen på manliga läsare, så att de inser att det är dags att göra någonting för att undvika att det här helvetet slår rot i kommande generationer av pojkar och män. Min första bok Sjöpojken handlade om just det. En man som vaknar upp som en rostig staty och för första gången med klar blick kan beskåda den helvetesö han varit med och skapat.

Skräck, har ju ända sedan Ann Radcliffes tid på 1700-talets tolkats som genre som ofta undersöker just kvinnors utsatthet, samtidigt som stereotypa könsroller och bilden av kvinnor som offer ofta reproduceras. Varför är skräcken ett så passande format för dessa teman tror du?

– Offer är nog den farligaste sortens människa. Det finns något väldigt otäckt som kan väckas inuti ett offer. När det blir svårt för en människa att tänka klart och hämnd känns som den enda lösningen. Ett offer är den som med störst sannolikhet också kommer att bli en förövare. Ett av mina mål var att skildra just detta. Vad som händer med en människa som utsätts för övergrepp och svek. Hur det till slut slår över. I boken är ju Hanna väl medveten om just det. Det är därför hon isolerar sig. Hon vet hur starka de mörka krafter är som finns inuti henne. Utan att veta det själv så är hon nog rädd för vem hon egentligen är.

Både Hanna och Edda är, trots sin utsatthet, aktiva och mångfacetterade karaktärer som försöker ta makten över sina liv och som så småningom tvingas försöka ta sig ur en mycket farlig knipa när de anländer till det lilla samhället uppe i norr där Hanna är uppväxt.

Var det svårt att skildra kvinnors utsatthet och sexuellt våld utan att reproducera de stereotyper som finns i mycket skräcklitteratur och skräckfilm?

– Det som sker i mycket av skräckfiktionen är att våldet mot kvinnan sexualiseras. Jag ville istället försöka beskriva själva ondskan i övergreppen, på så sätt hoppas jag att jag lyckades undvika stereotyperna. Istället för att sexualisera våldet så var jag mer intresserad av att göra sexscenerna våldsamma. Eller kanske inte våldsamma men mörka, nära naturen, jorden. Lars von Triers Antichrist inspirerade mig. Jag ville försöka porträttera den råa grundsexualiteten, innan den förvanskats av samhällets normer.

Hur ser du själv på Bäckahästens ”förbannelse” enligt vilken vissa generationer i en släkt är dömda till ondska? Finns det ondska eller är det bara en ond spiral av övergrepp?

– Jag håller nog med karaktären Aino här om att många mytologiska varelser är något som har skapats och använts för att ge förklaring till verkliga händelser. För att hålla barn och kvinnor i schack. Skrämselpropaganda helt enkelt. Men vem vet vad som gömmer sig i våra svenska tjärnar?

Hanna, den mystiska sjuksköterskan, har formats av en traumatisk uppväxt (exakt hur traumatisk avslöjas först mot slutet), och blivit en sluten och ganska obehaglig person. När hennes mörkare sidor framträder beskriver Sigunsdotter ett märkligt surrande ljud omkring henne, som vore hon själv en inte helt mänsklig varelse. På frågan om det ändå finns hopp för Hanna svarar hon krasst att frågan är om det finns hopp för de människor som vistas i Hannas närhet.

Jag funderar på om relationen mellan henne och Edda kan bli den typ av sund relation bortom patriarkalt maktmissbruk som kan bryta den onda spiralen, eller förbannelsen? Eller börjar allt om på nytt? Jag tyckte att du lyckades göra slutet både hoppfullt och olycksbådande.

– Vad bra att du tycker det! Jag har ju handlingen till en uppföljare i huvudet. Men att Hanna skulle kunna ha sund relation till en annan människa är nog önsketänkande.

Vad är det mest skrämmande du vet?

– Människor i grupp. Män i grupp. Män på höga hästar. Människor som inte tänker själva. Som följer massan, som följer män på höga hästar.

Har du några favoritförfattare eller inspirationer inom skräck?

– Jag har sedan jag var liten flicka varit väldigt fascinerad av skräck. När jag var liten älskade jag att läsa Stephen King och Dean Koontz så de har nog satt avtryck i mitt författarskap. Pratar vi svensk skräck så är ju John Ajvide Lindqvist en stor inspiration. Men eftersom den här boken bygger på ett skräckfilmsmanus så är den nog mest inspirerad av skräckfilm. Jag är uppvuxen med filmer som The shining, När lammen tystnar, Omen, Onda dockan, Carrie. Sedan kom den östasiatiska skräckvågen med bland annat The grudge och The ring. Författaren Koji Suzuki som har skrivit novellerna bakom The ring och Dark waters är ju en stor inspiration. Och författaren och regissören Jennifer Kent som gjorde skräckfilmen The Babadook. Några tips på härliga feministiska skräckfilmer som kommit på senare år är Raw, Teeth och A girl walks home alone at night. Drömmen är ju att Hundgården ska bli en film en dag. En skräck-roadmovie! Regissörer och producenter får gärna höra av sig!