Ska vi kriga jämställt?

2018-03-22 | Gudrun Schyman padlock

KRÖNIKA/OPINION

”Blir krig bättre om det är kvinnor med och skjuter?” frågar Gudrun Schyman (Fi) retoriskt. I en tid då allt fler backar in i rädsla, isolationism, nationalism och militarism förväntar hon sig mer av en feministisk regering än jämställdhetsintegrering inom Försvarsmakten.

Gudrun Schyman är partiledare för Feministiskt initiativ och återkommande inrikespolitisk krönikör i Feministiskt perspektiv.

Jag var på ett rundabordssamtal med Folk och försvar härom veckan. Samtalet var kopplat till #metoo och det faktum att Försvarsmakten bara hade två formella anmälningar av sexuell karaktär år 2015 samtidigt som 1 700 kvinnor vittnat om att de någon gång blivit utsatta för sexuella trakasserier, övergrepp eller våld. Berättelserna publicerades under uppropet #givaktochbitihop.

En slutsats att dra kan vara att Försvarsmakten måste intensifiera arbetet med jämställdhetsintegrering för att förhindra kränkningar och övergrepp. Det är naturligtvis oacceptabelt att genom allmän värnplikt plikta in kvinnor i Försvarsmakten och sedan ge dem sämre förutsättningar än sina manliga kollegor att trivas, prestera och stanna kvar.

Samtidigt – resonemanget är absurt. Blir krig bättre om det är kvinnor med och skjuter? Blir idén om att upprätthålla makt och kontroll över territorier genom hot om militärt våld bättre om det också finns kvinnor bakom vapnen?

Borde inte istället hela #metoo-rörelsens inträngande rapporter från vardagens slagfält få fler att skärskåda hela konstruktionen nationalism-militarism-manlighet? Borde inte kriget mot kvinnorna – Världshälsoorganisationens (WHO) term för den globala situationen – stå högst upp på den säkerhetspolitiska agendan och leda till helt andra satsningar än militär kapprustning?

Maud Eduards, professor emerita i statsvetenskap, skriver med anledning av att det inrättas en fredsforskningsprofessur med kvinnofokus på Försvarshögskolan att freden och staternas säkerhet görs till problemet, när det borde vara kriget och krigsbrotten mot kvinnorna som problematiseras. Hon menar att placeringen (av professuren) på Försvarshögskolan begränsar innebörden i säkerhet till det militära och till försvaret av staten. Hon ställer den viktiga frågan: Hur ska fred kunna förhandlas i en föreställningsvärld där kopplingen mellan makt, krig och maskulinitet inte ens är benämnd? Hur ska världen av i dag, med ledare som öppet odlar en destruktiv maskulinitet, förstås och hanteras politiskt utan könsanalytiska redskap?

Sveriges ”feministiska regering”, med stöd av samtliga (!) partier i riksdagen, har dessvärre helt fastnat i den patriarkala föreställningen om män som beskyddare av kvinnor och barn och av territoriet/nationen med vapen i hand. Kopplingen mellan våldet i vardagen – mäns våld mot kvinnor, våld i namn av heder, mäns våld mot andra män – och våldet i de internationella relationerna finns inte i regeringens politik. Den feministiska utrikespolitiken ska främja flickors och kvinnors rättigheter genom att kvinnor ska få ta plats runt de bord där fredsavtalen förhandlas. Det är förstås bra men ännu bättre vore det väl att lyssna på kvinnors gemensamma krav på frihet från våld, i alla dess former!

Vi ökar inte säkerheten genom att fler kvinnor finns inom försvaret. Säkerheten kan bara öka om vapnen och våldet minskar. Visst finns det skillnader mellan olika krig. Visst är det skillnad på terrortrupper och FN-stödda trupper. Men grundproblemet är fortfarande där. Våldet. Civilsamhällets våld och det militariserade våldet.

Syftet är detsamma. Makt och kontroll. Oavsett om det gäller en kvinnas kropp och liv, om det utförs i namn av heder, om det uppstår i revirstrider män och män emellan i en storstad eller om det är en stormakt som propsar på herravälde över territorier. De olika nivåerna blandas. Kvinnors kroppar är slagfält, med systematiska våldtäkter som en del av krigföringen. Målet är kontroll över samhällen som destabiliseras när de våldtagna och skändade kvinnorna förskjuts.

Mänsklig säkerhet och antimilitarism är det feministiska svaret på det patriarkala våldet. Jag skulle önska att Sveriges feministiska regering såg det. Det får konsekvenser. Både för vapenexporten och det inhemska försvaret. Det kräver omställning, omrustning och omfördelning av ekonomiska resurser. Det är inte hållbart med miljardrullning till den militära försvaret samtidigt som kvinnojourerna får kaffepengar!

En satsning på mänsklig säkerhet – definierat av FN som; ekonomisk säkerhet, matsäkerhet, hälsosäkerhet, miljösäkerhet, personlig säkerhet, gruppens säkerhet och politisk säkerhet – skulle ge Sverige en unik position i den globala säkerhetspolitiken. Vi skulle kunna vara det första land som inser nödvändigheten av att förhindra att konflikter militariseras. Som förstår att alla de insatser som kommer efter ett krig – humanitärt bistånd, återuppbyggnad, demokrati, diplomati och så vidare, skulle göra mycket större nytta innan.

Det vore att ta ett stort steg framåt i en tid då allt fler backar in i rädsla, isolationism, nationalism och militarism. Målet kan ju inte vara att göra kriget mer humant. Målet måste vara att helt eliminera det!