Janine Alm Ericson är jämställdhetspolitisk talesperson och riksdagsledamot för Miljöpartiet.

#8mars: Jag ser tusen skäl att fortsätta kämpa

2018-03-08 | Janine Alm Ericson padlock

KRÖNIKA/OPINION

”Vi måste vara många som kraftsamlar, som uppmärksammar vilka konsekvenser maktordningen får i vardagen, som prioriterar jämställdhetsarbetet systematiskt i politiska processer och som stiftar lagar för förändring”, skriver Janine Alm Ericson (MP) på Internationella kvinnodagen.

Janine Alm Ericson är jämställdhets- och ekonomiskpolitisk talesperson för Miljöpartiet och återkommande krönikör i Feministiskt perspektiv.

Den 8 mars. Ett datum med så mycket innebörd. Den internationella kvinnodagen. Uppmärksammad världen över, på många olika sätt. Alltid debatterad, alltid ifrågasatt. Behövs den verkligen?

Ja, det frågar sig skeptikerna så här ett århundrade efter att den allmänna och lika rösträtten infördes i Sverige. Vissa hävdar till och med indignerat att jämställdheten har gått för långt och undrar vad som är vitsen med att ha en feministisk regering.

Vi har hunnit gå många varv runt jämställdhetsfrågan sedan kvinnor för första gången fick rösta 1921. Och i ärlighetens namn ska ju ändå sägas att vi har kommit långt i Sverige. Vi är ett av de mest jämställda länderna i världen. För kvinnor i andra länder ser det så mycket värre ut. Allt ifrån att inte anses myndig, utan vara tvungen att ha en manlig släkting som bestämmer över dig, till att omfattas av abortlagstiftningar som likställer abort med mord och kan leda till 30 års fängelse, eller att ses som en ägodel att ha eller förkasta så som någon annan finner behagligt.

Runt om i världen vittnar kvinnor om mord som ingen döms för, misshandel och påtvingad prostitution, könsstympning, tvångsäktenskap och regelrätta häxprocesser. Att vi har en lång väg till att uppnå mål nummer 5 om jämställdhet i de globala hållbarhetsmålen är uppenbart. Men är det bara på den internationella arenan som det behövs ett krafttag för kvinnors och flickors rättigheter?

Nej, tyvärr inte. Även i ett av världens mest jämställda länder finns så mycket som måste förändras. Det finns tusen skäl för att fortsätta kämpa mot orättvisorna, även på hemmaplan. Jag har två exempel bara från den senaste veckans mediebrus.

I ett reportage på radio uppmärksammades hur kvinnor som söker vård för skador i underlivet efter förlossning bemöts med ett likgiltigt konstaterande att det är så det är. Och kvinnor tiger och lider, trots att det finns saker att göra om bara prioriteringarna hade varit annorlunda, om bara hälso- och sjukvården hade varit jämställd.

Det andra exemplet är den uppmärksammade domen från Solna tingsrätt, som debatterats flitigt i sociala medier. Med rätta starkt kritiserad och nästan osannolik när en läser om resonemangen i domslutet. Tingsrätten ansåg att den misshandlade kvinnan inte gick att lita på och friade hennes make för misshandel – eftersom hon kommer från en mindre bra familj. Dessutom skriver rätten att det inte är ovanligt att kvinnor ljuger om hot och våld i syfte att tillskansa sig fördelar. Det ska inte vara möjligt att föra sådana resonemang i en modern rättsstat som Sverige.

En annan kraftigt ifrågasatt dom är den om gruppvåldtäkten i Fittja, där männen frikändes och kvinnan – offret – förnedrades igen genom att inte tillskrivas någon trovärdighet, trots att polisutredningen var så usel att de till och med undersökt fel trappuppgång. Det är helt oacceptabelt.

Listan kan göras lång på hur maktstrukturerna förminskar kvinnors grundläggande rättigheter. Det fina med den internationella kvinnodagen är att vi får en anledning att uppmärksamma alla utmaningar på nytt, belysa problemen igen och söka nya lösningar. För vi vet ju hur det ser ut.

Kvinnor har lägre lön än män, även för likvärdigt arbete, utför mer av det obetalda hushållsarbetet och blir oftare sjukskrivna än män. Kvinnor återfinns på färre maktpositioner och utgör endast 21 procent alla ledningsgrupper. Den stora majoriteten av de som lever på garantipension är kvinnor – vilket endast speglar den ojämställda arbetsmarknaden. Vårt samhälle bygger på orättvisa strukturer som nedvärderar kvinnor på flera sätt. Hur länge ska det få fortsätta?

En av de absolut viktigaste politiska frågorna för mig har alltid varit jämställdheten. Att vi ska nå ett samhälle där alla får utvecklas och utnyttja sin fulla potential. Det handlar om en rättvis fördelning av makt, inflytande och resurser i samhället. Kvinnors och flickors generellt underordnade maktposition i förhållande till mäns och pojkars måste upphöra. Så tydligt och klart skriver FN i jämställdhetsmålet.

En självklarhet, kan tyckas, men vi måste vara många som kraftsamlar, som uppmärksammar vilka konsekvenser maktordningen får i vardagen, som prioriterar jämställdhetsarbetet systematiskt i politiska processer och som stiftar lagar för förändring. Jag är otroligt glad att få vara en del av detta, att utgöra ett parlamentariskt stöd för Sveriges första feministiska regering. Jag ser tusen skäl att fortsätta kämpa, och det är en kamp vi för tillsammans.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: