Gudrun Schyman: (S)orglig läsning, Andersson!

2017-12-22 | Gudrun Schyman padlock

OPINION

Sorgligt och svagt men också en farlig väg att beträda, skriver Gudrun Schyman om Magdalena Anderssons uttalanden om flyktingmottagandet under torsdagen:
”Varför inte lyfta fram de reformer ni faktiskt har genomfört? Som ökade resurser till ansträngda kommuner som möjliggjort ett stort integrationspolitiskt arbete där civilsamhälle, kommuner, invånare samarbetat för att lösa gemensamma samhällsutmaningar?”

Gudrun Schyman är partiledare för Feministiskt initiativ

När Magdalena Andersson får chansen att peka ut riktning och kommentera de stora politiska förändringar samhället har genomgått under de senaste trettio åren, tar hon istället den enkla vägen. Hon etablerar en länk mellan migrationens dimensionering och den kluvna arbetsmarknaden, bostadskrisen och lärarbristen. Det är att lämna politisk walk-over och det är också en farlig väg.

Att för det första mena att migrationen och dess dimensionering ska avgöras av i vilken grad ett land har valt att bygga bostäder de senaste 30 åren, hur arbetsmarknaden för tillfället ser ut, samt inte minst, i vilken grad det råder brist på lärare ligger långt ifrån vad som kan betraktas som en rättssäker principiell hållning i migrationsfrågor överhuvudtaget.

Och det är antagligen inte det som ministern menar. Dock synliggör hela intervjun den bristande viljan hos socialdemokratin 2017 att staka ut vägen för framtiden. De centrala politiska konfliktlinjerna och de processer och politiska beslut som på riktigt har bidragit till bostadsbrist, lärarbrist och den kluvna arbetsmarknaden. För Magdalena Andersson vet att dessa saker har väldigt lite med migrationens dimensionering att göra och kan inte styra hur vi förhåller oss till den.

Varför inte istället ta tillfället i akt att prata om hur den bostadspolitiska krisen är ett resultat av frånvarande statlig politik under 30 år? Hur en borttagen fastighetsskatt i kombination med ränteavdrag har skapat en livsfarlig cocktail och drivit upp hushållens privata skuldsättning till nivåer som det tas höjd för i varje statsbudget? Vidare, om det finns behov av att göra en pudel, förklara att det var ett misstag att på 1990-talet decentralisera ansvaret för bostadspolitiken till den kommunala nivån, inte minst när stora delar av välfärden följde samma politiska decentraliseringsprocess, utan att pengar följde med i samma takt? Det som skapade den institutionella grunden för borgerlighetens skattesänkningar under 2000-talet.

Och väl inne på kommunalisering finns det fog att rannsaka beslutet att kommunalisera skolan. Ett beslut som i ett svep förändrade arbetsvillkoren för lärarkåren. Semester, pensioner och ersättningar för sjukvård- och mediciner är tre exempel på direkta skillnader mellan att vara anställd i stat och kommun. Hur lärarbristen är en effekt av att vi har haft politisk experimentverkstad både i förhållande till nya läroplaner, betygssystem men också i förhållande till driftsformer och organiseringen av skolan.

Slutligen, var finns den socialdemokratiska grundvalen för att tolka arbetsmarknadsproblem som ett primärt individuellt problem? Reformer som utbildningsplikt, vårdnadsbidrag och förändringarna i föräldraförsäkringen tecknar problemen som individuella och inte strukturella. Här finns ju chansen att lyfta behoven av en aktiv statlig arbetsmarknadspolitik! I relation till detta hade kanske också varit på sin plats att lyfta fram att många av de som anlänt till Sverige, inte minst ifrån Syrien, är utbildade lärare. Men det passar kanske inte i bilden som ska målas upp av den tärande migranten.

Varför inte lyfta fram de reformer ni genomfört, till exempel extratjänster och snabbspår vilka har bidragit med statliga resurser till ansträngda kommunala budgetar och som möjliggjort ett stort integrationspolitiskt arbete runt om i kommunerna, där civilsamhället, kommuner, invånare och företag drar sitt strå till stacken för att lösa våra stora samhällsutmaningar?

Istället tecknas bilden av misslyckande och det som kommuniceras är att människor på flykt ska vända sig någon annanstans. Som om de stod i färd med att välja vilken kappa de ska köpa för vintern. Det är ett slag i ansiktet både på dem som är i behov av skydd men också ett slag i ansiktet på dina medarbetare som under de senaste åren slagit knut på sig själva för att lösa situationen trots bristande resurser och organisatoriska förutsättningar.

Det är sorgligt, det är svagt och det är att välja den enkla men farliga vägen ut. En väg som låter de ansvariga gå fria, medan pilen riktas mot de mest utsatta i vår värld.