Oacceptabelt att kvinnors rörelseutrymme begränsas

2017-04-06 | Annika Hirvonen Falk padlock

KRÖNIKA/INRIKES

Incidenterna som skildras i Kalla fakta är en del av ett större samhällsproblem. Kvinnor är och har under lång tid känt större otrygghet än män. Det krävs samverkan, engagemang och medvetenhet för att öka kvinnors trygghet. Offentliga rum får aldrig vara otillgängliga för kvinnor, skriver Annika Hirvonen Falk (MP).

Annika Hirvonen Falk är jämställdhetspolitisk talesperson för Miljöpartiet och återkommande inrikespolitisk krönikör i Feministiskt perspektiv, liksom Gudrun Schyman (Fi), Carina Ohlsson (S) och Rossana Dinamarca (V).

För några månader sedan kom Brottsförebyggande rådets (Brå) årliga trygghetsundersökning. På många plan är det en dyster läsning, särskilt om du är kvinna. Kvinnor utsätts oftare för trakasserier än män och var tredje kvinna känner sig i otrygg i det egna bostadsområdet. Samtidigt finns problem med destruktiva maskulinitetsnormer och cementerade patriarkala strukturer. Kalla faktas inslag från den 3 april visar att kvinnors rörelsefrihet och utrymme i det offentliga rummet begränsas av män med en patriarkal syn på samhället. Det är oacceptabelt.

Skolan har ett stort ansvar i att motverka skadliga könsnormer. Utvecklingen kan vändas och påskyndas genom att i läroplaner och till elever betona vikten av jämställdhet mellan könen. Därför är det särskilt upprörande när det uppdagas att skolor snarare aktivt separerar och segregerar flickor och pojkar. Det är rent kontraproduktivt i kampen för ett bättre samhälle. Alla skolor har ett ansvar för att motverka traditionella könsnormer. Därför är det bra att regeringen nu begär att Skolverket utreder ett förbud mot könsuppdelade klasser och kommer med förslag på hur detta ska skrivas in i läroplanen.

Många platser i Sverige har stora problem med utanförskap och kriminalitet. Det är enkelt att förstå att få känner trygghet på platser där det förekommer öppen narkotikaförsäljning eller vapen, inte heller de kvinnor som bor eller jobbar i närheten. Men den särskilda otrygghet som drabbar kvinnor har också sin grund i andra faktorer.

Sexuella trakasserier eller återkommande förolämpningar mot den som vistas på en viss offentlig plats har betydelse och får inte bagatelliseras. När det enskilda glåpordet och varje kränkning mot en kvinna är en del av ett strukturellt systematiskt förtryck måste samhället reagera kraftfullt. Det vilar ett stort ansvar på polisen för att skapa trygghet i dessa orter. Miljöpartiet har varit med och sett till att vi fått fler poliser i utsatta områden och att polisen får mer resurser för att bekämpa kriminalitet och trakasserier mot kvinnor.

Det behövs också en samverkan mellan alla goda krafter från civilsamhället, eldsjälar, kommuner, företagare och polis för att skapa trygghet i offentliga rum för kvinnor. Hyresvärdar måste ta sitt ansvar. Vi behöver också ha en feministisk stadsplanering. Därför har regeringen nyligen beslutat om ett nationellt brottsförebyggande program, det första på tjugo år.

Vad vi måste ta i beaktande är att det inte finns några enkla lösningar. Vi får inte låta reaktionära och patriarkala strukturer ta makt över samhällsutvecklingen. Oavsett om de är rasister, högerextrema eller fundamentalister.