Alexandra Pascalidou skyndar in på lunchstället vi har bestämt träff på. På vägen hit hade en okänd kvinna öppnat sig för henne om den misshandel hon hade blivit utsatt för och Pascalidou tog sig tid till att lyssna. Det verkar som att hon aldrig släpper det journalistiska, lyssnande örat; varje människa har en berättelse att berätta, förklarar hon. Men egentligen hade hon aldrig tänkt bli journalist. Det var ett alldeles för otryggt arbete att satsa på.

– Nä, jag pluggade statsvetenskap först. Drömmen var att jobba med mänskliga rättigheter. Men jag var så engagerad redan som barn i massa organisationer, och så växte jag upp i Rinkeby dit journalister vallfärdade. Det var så det kom sig att jag var med mycket i tv och dessutom fick mina första hatbrev redan när jag var sjutton, arton år.

– Jag vågar fortfarande inte. Det är som om jag är här på nåder. Det känns efter 22 år fortfarande som ett villkorat gästspel.

– Det finns ingen hajp, jag borde ha varit mycket mer hajpad än vad jag är med tanke på allt jag gjort. Det är inte så många journalister i det här landet som har gjort tv, tidningar, böcker.

– Mediebranschen är i alla länder ganska nepotistisk. Familjemedlemmar fixar ofta in varandra. Och jag har ju aldrig varit med i den här släkt och kompisklubben. Därför blir jag alltid glatt överraskad när jag får jobb. Och när jag får chansen lyfter jag upp dessa orättvisor. För om medierna vore mer meritokratiska skulle graden av mångfald öka automatiskt.

– Ja. I tre år gjorde jag Mosaik. När jag började där var det mest idylliska hemlandsreportage som skulle få oss att vilja flytta tillbaka till Grekland, Turkiet och Jugoslavien. Men jag ville vidga programmet. Alla skulle titta och bli sedda. Så jag fyllde studion med bara svarta svenskar, på den tiden, för tjugo år sen, för att prata om diskriminering! Fyllde studion med romer, släpade ut Göran Persson till mitt Rinkeby. Och det var så roligt. Jag var så ung och orädd: nu ska vi prata om rasism, det otäcka våldet som drabbar människor. Folk skrev, ringde, kom fram på stan och sa att de kände igen sig. Vi vävde in alla aspekter: klass, etnicitet, kön, innan ordet intersektionalitet trendat.

Representant även när hon borstar tänderna

– Jag orkar inte. Men jag har inget val. Ingen att luta mig mot. Ingen väg tillbaka. Det här är min väg och jag gör mitt bästa för att fullfölja det jag påbörjat – kampen för mänskliga rättigheter. För såna som mig kostar det alltid lite extra. Helvetet väntar som ett brev på e-posten. Vi är många som hela tiden måste försvara; inte bara det vi har gjort eller sagt, utan vår blotta existens.

– Det kan ju handla om bagatellartade ganska söta påhopp, ”du får inte vifta med händerna, så här gör inte svenskar i tv”. Till rena rasbiologiska påhopp, att man är mindre värd, att man är ohyra, ofta kackerlackor, och alla de här andra föga smickrande liknelserna.

– Just i dag tänker jag; ”Vart ska vi dra?”. Flightmode är på. Jag blir så trött. Agenda igår kväll handlade om invandrare och kriminalitet. De här programmen gjorde jag för tjugo år sen. Eller jag ifrågasatte dem för tjugo år sen. Jag trodde vi hade kommit längre. Att vi lärt oss nyansera frågor och bredda perspektiven. När tog de senast upp diskriminering i en panel? Men det får man väl inte tala om i det här landet längre.

– Makten finns i frågorna och valet av ämnen och gäster. Det är därför jag blev journalist och programledare. Det är därför vi behöver mångfald och pluralism i medierna. Inte för att det ska se snyggt ut på bild. Problemet är att vi alltför ofta går i fällan och köper rasisternas agenda. Och så länge vi spelar på deras planhalva så kan vi inte vinna.

– Därför är det en ynnest att få göra Ring P1. Det är som en kampdans, att försöka lyssna respektfullt och hålla sig sansad och samtidigt ifrågasätta inringaren som kan leverera allt från lågvattenmärken till filosofiska pärlor.

– Roligast är ju alla dessa som häpnar över att jag lyckas låta så lugn och samlad. De som tror att jag på grund av mitt heta, grekiska blod borde spåra ur. Det provocerar vissa ännu mer.

Men det måste också bli som ett känslomässigt arbete att orka vara lugn hela tiden?

– Det är ett känslomässigt arbete. Du känner säkert igen dig i det här. Som blatte, så fort vi vaknar på morgonen är vi representanter för världens ”alla andra”. När man borstar tänderna, då finns det någon statistik eller undersökning som visar att vi inte borstar tänderna lika ofta som dem. Då måste jag ju borsta ständerna för att kompensera, motbevisa, nyansera. När jag kliver av tunnelbanan, då vet jag vad de ser. Min dotter får inte sätta fötterna på sätet. Jag är hela tiden övertrevlig.

– Man ska vara övervänlig. Hålla upp dörrar. Kanske har man bråttom, och försöker tränga in sig i tunnelbanedörren, då kommer ett ”jävla invandrare ni hade inga tunnelbanor i erat land!”. Det är tröttsamt, att gå igenom ett liv och hela tiden parera och besvara människors fördomar. Det är som att vara medberoende. Man går på tå genom livet.

En man går förbi vårt bord, känner igen Alexandra och hyllar henne. Deras kramar och skratt bryter den allvarliga stämningen. De diskuterar maten vi beställt: fisk i blomkålssoppa, inte äkta italienskt, tycker han. Han säger ”Du är så vacker, vacker som en blomma”. Hon svarar skeptiskt ”Jag är vacker som en kaktus, jag sticks.”

Jag skrattar och blir imponerad över hur hon gång på gång kan komma med så direkta svar på tal. Hon fortsätter att berätta om sin kamp för att skildra orättvisa med journalistiken som verktyg.

”Bränner hellre broar än säljer ut sig själv”

– Jag får ofta goda råd. De säger: Du bränner alla dina broar om du är så rak, du kommer aldrig mer få ett jobb. De vill att man ska vara mer av en rövslickande, lismande, lallande blyg viol. Linda in sina budskap och le med huvudet på sned. Och jag har svalt emellanåt, observera Felicia, jag har inte varit en krigare varenda dag. Men jag bränner hellre broar som är ruttna i sitt fundament än att jag säljer ut mig och sviker allt jag står för.

– Jag har aldrig träffat så intellektuellt mediokra människor som i vissa av de mediala rummen. De som bara rullat in på röda mattor utan att behöva utmana sig själva. Vi som kommer utanför boxarna och inte sitter säkert måste jobba hårdare och gå all in. Men jag älskar att jobba. Och vill jobba ännu mer.

– Så när Sveriges radio frågade om jag kunde komma in och starta ett nytt debattprogram var det som en skänk från ovan. Då kunde jag blanda och bjuda in alla möjliga röster och gäster som annars sällan hörs och möts.

– Det var helt underbart. Vi satt med producenten Marie-Jeanette Löfgren och tänkte att vi lever i ett av världens mest segregerade länder. Vad händer om vi gör ett program där alla kategorier och gränser suddas ut. Där vi blandar akademiker, arbetare, journalister, vita, blattar, kvinnor, män, lantisar eller vad det nu är. Mångfald är så enkelt. Det är folk som gör det svårt för att de egentligen inte vill. Eller orkar. Allt blir så mycket bättre och roligare och folk lyssnar på varandra och växer. Och förvånas över det de hör. Det var också fantastiskt att vi hade två och en halv timme och all live-publik som dök upp. Ibland blev jag själv förvånad. En svensk taxichaufför ställde sig upp och berättade att han är hemlös sen två år tillbaka, så som det kan bli i ett samhälle där välfärden rasar.

”Jag vill få ställa frågorna”

– Det är en utmaning. Majoriteten av medierna har vinstkrav på sig. De vill maximera inkomster, klick och besökare. Av ängslighet, rädsla och oro, uttryck det går inflation på, så passar de mikrofoner och vrider strålkastarljusen till de mest högljudda klagokörerna som viftar med sina martyrmantlar och anklagar medierna för mörkläggning. Medierna drar åt sig öronen, köper kritiken och gör en grov missbedömning – att dessa trollskaror är en majoritet.

– Så tror medierna också att de så småningom ska få applåder av dessa för att ha lyft på locket. Då tror de att de kanske går fria. De gör det stora generalmisstaget att lyssna på några få högljudda troll och rasister som ägnar sina dagar och nätter åt att bedriva raskrig på nätet, och då tänker media ”vi får förtroende om vi går deras oro tillmötes.”

– Man låter rasister och vissa partier framstå som att de är de första som tagit upp förortens problem. Det är att osynliggöra alla oss som kämpat så länge. Din mamma och andra kvinnliga akademiker med invandrarbakgrund som ägnat sina liv åt att skildra detta – vi har ju kämpat med det här. Sedan jag blev intervjuad första gången har jag tagit upp det här. Alla mina böcker handlar om detta. Kvinnornas utsatthet i förorten, när har vi inte tagit upp de problemen? Jag har jobbat med en kvinnojour som heter Terrafem som bara jobbar med de förtryck invandrarkvinnor utsätts för. Det är som ett gisslandrama, de utnyttjar kvinnorna för att kamouflera sin rasism. Som USA:s krig i Afghanistan, de skulle befria kvinnorna. Men är kvinnorna befriade? Vad hände?

– Mig bjuder de till debattprogram var och varannan vecka. Jag säger: Gör mig till programledare. Jag vill ställa frågorna. Jag är journalist. Jag förstår att det är jättekul att behålla mig som en blattebrud-debattör, för jag levererar. Jag är jävligt bra på att debattera. Men jag är journalist. Jag vill också ha makten över samtalet. Jag vill få ställa frågorna.

– Det här med att inte fastna i roller är väldig intressant som kvinna. Jag har växt upp med så många stereotyper och förväntningar, som jag har fått värja mig från. Från tanterna i Rinkeby som tyckte jag skulle gifta mig när jag var tjugo, till lärarna på skolan som sa att det skulle gå åt helvete för oss alla. Jag började kalla mig feminist väldigt sent, man skulle se ut på ett sätt även som feminist. Och det var först mycket senare som de svenska feministerna släppte in oss. Nu, när jag kommit upp mig, får jag komma till sådana fina nätverk och föreläsa, men jag får fortfarande inte vara med.

– När jag tävlade i Let’s dance, fick jag 2 poäng, och alla andra 8, 10 poäng. Då säger produktionen ”varför får du inga utbrott? Vi vill ha lite mer grekiskt drama”. Då säger jag, jag är ledsen, jag är inget grekiskt drama.

”Solen går upp”

– Jag kämpar. Sen har jag ju också en dotter. Och för hennes skull måste jag vara hoppfull och inge henne mod. Och intala henne att hon måste kämpa, hon har en skyldighet att kämpa. Och med tanke på den klassresan jag har gjort så lever min dotter ett privilegierat liv. Och jag säger till henne. Du är privilegierad och med det följer ansvar. Och jag får hopp när jag träffar dig och en massa unga människor i landet som brinner, som vägrar ta skit, som sjunger ut, som vägrar vika ner sig och sälja ut sig. Ni är så många och så modiga.

– Jag har ju inte berättat för henne, men en dag kom hon hem och frågade mig ”finns det folk som vill döda dig mamma?” Då var det någon i skolan som hade sett mig när jag pratade om hatet på Aktuellt. Men då fick jag ljuga och säga att det bara var folk som tyckte illa om mig för vad jag sa. Men jag märker att hon påverkas, hon märker ju såklart, när jag kollar om dörren är låst och aldrig låter henne öppna. Men jag låter inte rädslan paralysera mig. Varenda dag är en chans att förändra världen. Du kan varenda dag välja att bli en samtida Rosa Parks. Att göra skillnad. Vi borde ta oss själva på större allvar. Kliva i lite större skor. Låta lite mer som Zlatan, ta den här jävla världen med storm.

– När jag säger att vi borde odla vårt storhetsvansinne säger jag det för att jag själv har ett uselt självförtroende. Och där har vi något att lära oss av kriskrossade greker men också argentinare, avslutar Pascalidou och blinkar mot mig som andragenerations-argentinare. Passionen och självdistansen. Jag vet inga som kan skratta åt misären och förfallet som de. Hur de så elegant kan kombinera det djupa vemodet med den obändiga livslusten, som ändå finns där. För att solen går upp.

– Jag tänker på min pappa som överlevt en skrumplever, är sjuttio år och fortfarande städar på nätterna. Jag tänker på min mamma som jobbat inom städning och barnomsorg hela livet och har ont överallt i kroppen. Och jag tänker att jag är så tacksam för att de orkat och jag är skyldig dem att fortsätta kämpa.