Det är inte första gången Laura Castellanos belönas för sitt journalistiska arbete. Och det är inte första gången hon har berört många med sitt berättande. Reportaget den här gången handlar om en massaker, i januari 2015, där obeväpnade civila, män, kvinnor och barn, inspärrade på ett torg utan flyktvägar, blev beskjutna med maskingevär. Bakom massakern låg federala polisstyrkor, som försökte sopa undan spåren efter sig. Tidningen som beställt reportaget valde att inte publicera, vilket ledde till att Laura Castellanos fick hitta andra vägar att nå ut med avslöjandet. Trots vittnesmål och bildbevis har ännu ingen ställts till svars. Tvärtom får hon ta del av nya berättelser om vittnen och anhöriga till de mördade förföljs.

Juryn motiverade utmärkelsen såhär:

Reportaget, publicerat av nyhetsportalen Aristegui Noticias och magasinet Proceso, reflekterar den oberoende, systematiska, och vid vissa tillfällen ensamma, journalistiska ansträngning med vilken reportern undersökt brott mot mänskligheten, begångna av statliga säkerhetsorgan, som förblivit dolda. Castellanos satte igång ett outtröttligt sökande efter vittnesmål i en högriskzon och kämpade för att säkerställa att berättelsen blev känd för allmänheten, trots försöken att förhindra att den skulle komma ut.

Efter konferensen i Stockholm blev det klart att Laura Castellanos inte skulle kunna åka till Panamá och ta emot priset, som förutom äran består av 15 000 dollar. I stället spelade hon in en video med sitt tacktal.

Laura Castellanos valde att inte ta emot pengarna från Open Society, och dess grundare George Soros som ligger bakom priset. I videon, som visades på prisceremonin, beskriver hon hur Soros av en del ses som en filantrop engagerad för mänskliga rättigheter och av andra som världens största finansiella spekulant. Vidare säger hon:

– Jag är bara en frilansreporter. I 20 år har jag samlat röster från offren för strukturellt våld i regionen. Jag tycker inte om hur systemet fungerar. Jag tycker inte om att det finns miljardärer även om de är filantroper. För att hedra dessa röster har jag beslutat att inte tillskansa mig dessa 15 000 dollar utan sända dem till offren för slakten i Apatzingán. Det rimliga är att en instans som fungerar som mellanhand ordnar så att de får pengarna. Och jag kommer att diskutera detta med arrangörerna.

Samtidigt betonade hon att priset sätter ljus på straffriheten i det här fallet så det blir känt i fler länder i Latinamerika och att hon är stolt över att reportagets betydelse erkänns.

Vad betyder den här typen av priser för den undersökande journalistiken?

– Snarare än för journalistiken i sig betyder de att den undersökande journalistiken lever och har hälsan i Latinamerika och att det är väldigt tillfredsställande att veta att det finns grävgrupper och journalister som gör den här typen av undersökningar för det är den mest komplicerade genren inom journalistiken. Den kräver tid, den kräver en strategi för granskningen, att ha en grupp till stöd eller åtminstone redaktörer som följer arbetet.

– Tyvärr är situationen i Mexiko annorlunda för i Mexiko försvinner utrymmet för granskningar alltmer, till skillnad från i övriga regionen där det finns prestigefyllda magasin som ger möjlighet att dela ut priser. Förutom att utrymmen i Mexiko stängs blir det allt svårare då det kostar mycket pengar, tid och många gånger vill tidningarna ha ett reportage på tre-fyra dagar. Ett granskande reportage kräver åtminstone två veckors arbetstid, upp till flera månader.

Hur hanterar du det?

– Jag har nästan hela mitt yrkesliv varit frilansare, för jag gillar att driva min egen agenda, ha min egen tidsram. Jag är en journalist som lever ett strängt liv, jag organiserar mig och mina pengar, jag har inget kreditkort, utan förbereder mig för de magra tiderna. Jag njuter och brinner för att driva en granskning framåt helt enkelt; formulera en inledande hypotes, utveckla den, dra i trådar.

– Boken Mexiko armado (Väpnade Mexiko) tog mig tio år att utarbeta. Visst finns det journalister som fungerar bra med den dagliga nyheten. Jag får kortslutning av sådant. Jag behöver tid att närma mig ämnet, och kanske lämna det. Självklart händer det att jag har en deadline som måste hållas när jag medverkat i en del medier. Ibland är det för tungt att göra en stor undersökning på kort tid. Varje erfarenhet är olik den andra, men det viktiga är att verkligen känna passion för granskningen, annars är det ingen mening att göra den. Jag tror att det är det främsta kravet på undersökande journalistik. Tålamodet och ihålligheten också.

Varvar du flera jobb samtidigt, till exempel när du håller på med en granskning i tio år?

– Jag tar en sak i taget. Det kostar på mycket för mig att ha flera projekt igång samtidigt. Jag kan inte. Jag behöver fördjupa mig i ett ämne, verkligen gå in i det för att känna att jag går till botten med frågan, att jag fångar den. I annat fall känner jag att jag bara stannar på ytan, och jag gillar inte den känslan, för mitt mål är att nå den som läser, så har jag känt när jag har frågan inpå huden.

Dina jobb handlar mycket om samhällsfrågor, människors rättigheter, medborgarskap. Hur hamnade du där?

– Jag studerade på ett offentligt universitet, ett universitet med en vänsterfilosofisk inriktning och där lärde jag mig att journalistik måste vara ett verktyg för social förändring. Det var så jag lärde mig, så jag gick in i det, gjorde det till mitt och det är så jag utövar journalistiken. Jag har särskilt uppskattat att bedriva en journalistik som synliggör osynliga röster. Och det finns en mängd ämnen, det gäller bara att vända sig dit andra inte letar av olika skäl.

Finns det någon historia som har haft särskilt stor betydelse för dig?

– Ja det finns flera. Jag har skrivit flera berättelser om människors kamp till försvar för mark, mot organiserad brottslighet, för sina rättigheter, till exempel, och var och en av dem innehåller olika aktörer och samhällen som är intressanta. Jag hade också möjlighet att göra den sista intervjun som Subcomandante Marcos (täcknamn för ledaren för zapatisternas militära del, som strider för urbefolkningens rättigheter i Chiapas mot den mexikanska staten, reds anm) gav i den rollen. Det var en lång intervju. En del publicerades i magasinet Gatopardo, en annan i bokform. Det var den mest betydelsefulla intervjun i min karriär. Varje reportage är för mig en stor upplevelse.

– Den främsta lärdom som journalistiken gett mig är att lära mig att lyssna. Och på det sättet är varje historia en kör av röster, som representerar en plats, ofta en smärta eller olika smärtor. Och den stora utmaningen är att källorna som du kontaktar, som du lyssnar till, låter sig överlämnas i mina händer, att de litar på mig utan att känna mig, att vara övertygande så att den personen verkligen får förtroende för vad du håller på med och öppnar sig.

Kallar du dig feminist?

– Ja självklart är jag en feministisk journalist, utan tvekan. Det finns journalister som inte vill säga det, men nej, jag jobbade i tio år på en feministisk bilaga ledd av Sara Lovera, så det var där jag fick min träning.

Vad betyder det för dig att nyhetsbyrån Cimac har dokumenterat våldet, och specifika hot, riktade mot kvinnor som utövar journalistyrket i Mexiko, något som inte finns i andra delar av världen?

– Som journalist är ens ansvar att informera. Resten beror inte på oss. Så vad kan andra göra med den informationen, alltså människorättsorganisationer, politiska partier, myndigheter... Tyvärr är den stora majoriteten loj inför vad som händer med de kvinnliga journalisterna, men vår uppgift är att synliggöra det, våga se oss själva, våga se verkligheten som andra kvinnor lever i, och tillkännage det, oavsett vilken fråga det gäller.

– Att göra jobbet med ett feministiskt perspektiv betyder att varje fråga kan bevakas ur det perspektivet, med den blicken. Men min journalistik är inte aktivistisk. Jag respekterar möjligheten att göra det, men det som intresserar mig, oavsett ämne, är att ge röst till de som saknar röst och återge en berättelse som rör om något inom den som läser, utan att tala om att det är feministisk journalistik. Så att vem som än läser, kvinna eller man, nås av budskapet. Så de hör de rösterna, som klagar på något, eller berättar en historia som visar att vi lever i ett patriarkalt samhälle utan att det benämns så i reportaget. Reportaget ska vara fritt från den ideologiska laddning som kan användas i en debattartikel. Det ska nå en bredare publik och måste göras på ett kreativt sätt som helt enkelt använder undersökningens sammanhang för att visa det, en ojämlikhet, könsrelaterat våld, med hjälp av de som reportaget handlar om, deras egna röster.

Hur ser ditt liv ut efter de granskningar du gjort?

– Jag sover lugnt varje natt. Och vad gäller det andra är det bara att vara vaksam. Inte med rädsla, rädslan paralyserar. Visst är det tungt att vara vaksam, men det är viktigt att vara det. Det står klart vad det är för land vi lever i och att det finns en växande straffrihet för statliga aktörer.

Hur kan situationen förändras?

– Det kommer inte förändras så länge vi inte ser strukturella förändringar i landet. Det finns ingen möjlighet till förändringar inom journalistiken om landet fortsätter att gå sönder, ingen möjlighet alls. Det måste vara tvärtom. Om det blir strukturella förändringar, ekonomiska, inom rättsväsendet, polisen, säkerhetssystemet, då löper vi journalister mindre risk i utövandet av vårt yrke. Men om vi lever i ett land där det organiserade våldet råder, med ett korrupt rättsväsende och ett korrupt politiskt system registrerar vi helt enkelt det som händer, mer kan vi inte göra. Fortsätta göra vårt jobb som är journalistik, alla på olika sätt, under allt större risker. Det gäller både ekonomiskt som säkerhetsmässigt, när det gäller att hitta jobb och platser där vi kan publicera vårt arbete, särskilt för oss som är oberoende journalister utan sjukförsäkring, utan livförsäkring.

Har du någon gång tvivlat på ditt yrkesval?

– Inte på grund av riskerna. Snarare tröttas jag ut av det jag skriver om, och det gäller att veta hur man ska hantera sina ämnen. Jag har skrivit två böcker om helt andra ämnen än politik och samhällsförändring. En av dem, som jag njöt stort av, har att göra med ett porträtt jag skrev för Gatopardo, om landets främsta ufolog. Den bygger på en serie intervjuer med övertygade och skeptiker såväl som forskare och bisarra personligheter, men gjort på ett journalistiskt sätt om hur fenomenet med ufon upplevts i Mexiko, med den här kören av röster, och för mig inbjuder journalistiken att skriva om vilket ämne som helst. För mig har den typen av erfarenheter varit väldigt intressanta och det är en kreativ utmaning som jag uppskattar, och tycker är ganska hälsosam och befriande. Och sedan återvänder jag till de hårda frågorna.

Hur skaffar du dig det stöd som du behöver för att kunna fortsätta efter ett avslöjande som det senaste om massakern?

– Det beror helt och hållet på omständigheterna. I den stunden hade jag stöd från Articulo 19 (internationell yttrandefrihetsorganisation, reds anm) som gav mig juridiskt stöd och pengar för resor. Många människor gav sitt stöd för att det reportaget skulle komma ut i ljuset. Inom Articulo 19 men också kolleger som engagerade sig enormt, på ett personligt och oberoende sätt, i strategin för publicering av reportaget, via sociala medier och på andra sätt. Hur det blir så? Jag vet inte. Plötsligt uppstår omständigheterna. Solidariteten fanns lyckligtvis där hela tiden, från de här kollegerna, och möjligheten att sprida reportaget via tre olika medier var självklart avgörande för att kunna bekräfta de faktiska händelserna under massakern.

Vilka råd ger du till unga som vill ägna sig åt undersökande journalistik?

– Att de ska känna passion för hantverket. Som Gabriel García Márquez sa en gång – journalistik är det bästa yrket i världen – och jag delar den uppfattningen. I utövningen av det har den bästa lärdomen för mig varit att lära mig lyssna, lära mig se, och att inte döma på förhand.