#bortomdebatten: Hos Terrafem har alla kvinnor varsin historia

2016-10-18 | Vera Atarodi padlock

INRIKES

– Vi tar reda på hur vi kan skydda en kvinna och främst hur hon kan skydda sig själv, oavsett vad våldet kallas, säger Bernardita Núñez, verksamhetsledare för Sveriges första rikstäckande jourtelefon för kvinnor med utländsk härkomst. På fredag promoveras hon till juris hedersdoktor av Göteborgs universitet för sitt mångåriga engagemang för kvinnors och flickors rätt till ett liv fritt från våld och dominans.

FAKTA/#bortomdebatten

Ända sedan mordet på Fadime Şahindal 2002 har det funnits en låsning i den offentliga debatten om våld i hederns namn som ännu inte tycks nära en lösning. Debattens vågor går höga, stundtals långt över huvudet på de som arbetar med de här frågorna. #bortomdebatten är en reportageserie i tre delar där Vera Atarodi låter personer verksamma i organisationer som möter utsatta i vardagen komma till tals.

Del 1: Så jobbar Elektra med unga och heder

Del 2: Hos Terrafem har alla kvinnor varsin historia

Del 3: Hela staden ska bli ett tryggt rum

En kvinna med två barn står innanför ingången till Terrafems kontor. De håller på att säga hejdå till en jourkvinna på arabiska. Samtidigt springer verksamhetsledaren Bernardita Núñez förbi, stannar upp och frågar hur allt är. Mamman nickar, barnen verkar längta efter att springa av sig energin som laddats upp under eftermiddagsmötet. De ger sig av och kvar på kontoret är organisationens frivilliga och anställda.

Alla kvinnor, alla med språkkompetens utöver svenska och engelska. Bernardita Núñez var med och startade Terrafem för 16 år sedan men organiseringen började flera år tidigare. Hon hade märkt i sitt dåvarande arbete på Alla kvinnors hus, en verksamhet med kvinnojourer runtom i landet, att många boende på jourerna var kvinnor med utländsk härkomst. Medan majoriteten av frivilliga och anställda hade svensk bakgrund.

– Jag minns att en kvinna kom fram till mig och pratade på sitt språk. Men jag förstod inte henne. Tänk hur det skulle kännas att komma till ett främmande land där man inte behärskar språket, kanske inte heller engelska. Man har dessutom blivit sviken, den personen som har lovat dig kärlek har satt dig i vanmakt. Hur skulle det kännas att inte kunna uttrycka sorgen över det. Själva filosofin kring kvinnojourer är hjälp till självhjälp genom samtal med kvinnor. Där föll ju en del av grunden eftersom många kvinnor inte kunde kommunicera med de frivilliga, säger Bernardita Núñez.

Erfarenheten lade grunden till en plan för hur jourerna skulle rekrytera kvinnor med utländsk härkomst och bred språkkompetens. 1995 skrev Núñez projektplanen för det rekryteringsarbete som kom att mynna ut i organisationen Terrafem. Det var inte helt lätt, när de ringde olika etniska föreningar svarade oftast en man som tyckte att det var en jättebra idé men synd, för just i deras förening fanns inget behov av den typen av stöd. Samtalen fortsatte och sakta men säkert kom de i kontakt med kvinnor som ville vara med och idén började sprida sig.

Våldets mekanismer

När Terrafem grundades år 2000 var hederskontexten uppmärksammad av svenska politiker och medier. Våld i hederns namn diskuteras fortfarande flitigt men Bernardita Núñez ser att fokus kretsar allt mer kring svenska värderingar och svensk jämställdhet och menar att diskussionen blir snedvriden.

– Diskursen är ur kurs, säger hon.

För på Terrafem träffar hon kvinnor som är utsatta av män oavsett bakgrund. Bernardita Núñez vill hellre berätta om våldets mekanismer än om förövarens eller offrets bakgrund. Hon vill hellre berätta om hur isoleringen, skammen, skulden och ryktena internaliseras av våldet och hur svårt det är för kvinnorna att ta sig ur situationen.

– Isolering är grunden i våldets mekanismer. Sen om man kallar det för våld i hederns namn eller passionsbrott är inte avgörande för lösningen. Det är isoleringen och kontrollen som är viktig och det bortförklaras med en machomentalitet, att det görs för heder. Vi tar reda på hur vi kan skydda en kvinna och främst hur hon kan skydda sig själv, oavsett vad våldet kallas. Det viktigaste för oss är inte att rubricera våldet, det gör oftast inte kvinnorna själva heller. Vi ska inte stanna i föreställningar om våldet utan se till situationen, vad behöver den enskilda individen? säger hon.

Det behov som fanns när Terrafem startades, stöd för utsatta kvinnor på deras språk samt kompetens om dessa kvinnors rättigheter, finns fortfarande. Än ringer Terrafems 020-nummer. Än finns ett behov för de utsatta att få verbalisera sina tankar och känslor på det språk som ligger dem närmast.

– En kvinna som har blivit utsatt för våld är en kvinna i kris. Hon behöver prata om sina känslor och modersmålet är känslornas. Vi började med att erbjuda stöd till kvinnor på 12 olika språk, i dag har vi kompetens i 66 olika språk. Telefonerna ringer konstant. Vi märkte dessutom att vanliga kvinnojourer svarade i telefon på kvällstid, då var de frivilliga tillgängliga men kvinnorna var oftast var upptagna med barnen på kvällen. Vi svarade i stället på dagen. I början hade vi resurser till två timmar per dag men i dag svarar vi åtta timmar, berättar Bernardita Núñez.

Shirin Daneshgari Nejd, jurist och verksamhetsledare på Terrafem. Foto: Vera Atarodi

Många anknytningsärenden

Om det första steget var att samla frivilliga var det andra att utbilda, så kvalificerad hjälp kunde erbjudas. Alla inom organisationen, frivilliga och anställda, måste genomgå en internutbildning med teoretisk kunskap om våldets mekanismer, genus och etnicitet. Den följs av en praktiskt utbildning i stöd till utsatta kvinnor och tjejer. Utöver den vanliga jouren har Terrafem också en juristjour där de frivilliga är jurister och juriststudenter. De genomgår också en internutbildning där fokus ligger på asylrätt och anknytningsärenden. Shirin Daneshgari Nejad är jurist och verksamhetsledare på Terrafem och menar att eftersom målgruppen som de arbetar med är kvinnor med utländsk bakgrund ser fallen väldigt olika ut.

– För de kvinnor som vi vänder oss till är det inte ovanligt att många juridiska processer pågår samtidigt. Mer än hälften av alla samtal som jag får rör sig om anknytningsärenden. Många kvinnor vågar inte lämna sin partner på grund av rädslan att förlora sin chans till uppehållstillstånd när anknytningen bryts trots att partner brukar våld mot dem, säger Shirin Daneshgari Nejad.

Hon sitter inne i ett av kontorsrummen i lokalen på Kungsholmen i Stockholm. På väggen hänger en bild på Fadime Şahindal jämte två bilder från organisationen. En bild illustrerar en bild på en telefon, under står 020-numret till organisationen, den andra en tecknad streckgubbe som har en kniv i handen, under står ”juristjouren”. Mitt i rummet finns ett avlångt bord där Shirin Daneshgari Nejad lagt sina tre telefoner, jobbdator och anteckningsblock i väntan på samtal. I dag har hon förmiddagspasset på jouren. Hon funderar länge, pillar på telefonerna och säger att det är svårt att definiera våld i hederns namn. Våld är våld menar hon, skillnaden i det praktiska arbetet görs snarare från fall till fall, individ till individ.

Gå egen väg

Bernardita Núñez bekräftar detta och menar att de många brottsoffer som kommer till Terrafem alla kommer med var sin historia. Hjälpen sker alltid på individnivå. Men hon lägger till att det måste ske en översyn på makronivå för att stoppa själva våldet.

– Om vi ska jobba emot våld mot kvinnor måste vi börja se en större bild. Jag ser inte någon diskussion om förebyggande arbete för att kvinnorna inte ska hamna i de här situationerna. Det förebyggande arbetet kan vi bara göra genom att problematisera våldet och dess grundvärderingar. Vi måste börja fundera kring vad det innebär att vara kvinna och vad det innebär att vara man. I media till exempel saknas mäns funderingar kring värderingar, säger Bernardita Núñez.

I dag finns Terrafem runt om i landet. Många kvinnor som inte bodde i Stockholm kontaktade Bernardita Núñez och ville bidra till verksamheten vilket har lett till att organisationer bildats också i Malmö, Göteborg och Uppsala. Terrafem har även startat upp en kvinnojour och ett tjejhus, även dessa specifikt för kvinnor med utländsk härkomst.

På de skyddade boendena ser processen likadan ut: Ta reda på vilken hjälp tjejerna och kvinnorna vill ha, låt kvinnorna själva formulera vad de vill göra med sina liv och agera utifrån det. Både Bernardita Núñez och Shirin Daneshgari Nejd nämner flera gånger hur viktigt det är att kvinnan själv får bestämma hur hon ska gå tillväga i in situation, att organisationen inte får bli en till part som tar makten över kvinnans liv.

– Kvinnorna som vi träffar känner inte alltid till sina rättigheter, som resultat av isolering och kontroll. Vi försöker dels möta kvinnor i deras rädsla och informera men skulle aldrig tvinga fram ett beslut. Kvinnor som kommer hit ska stärkas att välja sin egna väg, säger Shirin Daneshgari Nejd.