Bild: taliesin at Morguefile.com

#hållbarfeminism: Utbrändhet starkt kopplad till arbetsplatsen

2016-09-20 | Eva Lindholm padlock

EKONOMI

Resultatet från Feministiskt perspektivs enkät om utbrändhet bland feminister är tydligt – det är på arbetsplatsen och i villkoren för arbetet som orsaken till sjukskrivningarna står att finna. Jämställda och demokratiska strukturer på arbetsplatsen, sex timmars arbetsdag och jämställda löner hamnar i topp när det gäller insatser som anses kunna motverka sjukskrivningarna.

RELATERADE ARTIKLAR:

2016-08-16 | #hållbarfeminism: Enkät om utbrändhet inleder artikelserie

2016-06-17 | Två val för feminister: engagemang eller förtryck

2013-02-06 | Rehabilitering med genusperspektiv

FAKTA/#hållbarfeminism

De två sista veckorna i augusti genomförde Feministiskt perspektiv en online-enkät för feminister med frågor om erfarenhet av utbrändhet. Nära 700 personer har besvarat enkäten. Det här är första artikeln i en serie som kommer att titta närmare på resultaten, erfarenheterna som ligger till grund för dessa och möjliga lösningar.

Vilka svarade?

En överväldigande majoritet, 86 procent av de svarande, definierade sig som kvinnor, medan drygt 8 procent definierade sig som män. Runt 4 procent definierade sig som annan och 1 procent ville ej uppge något svar i den kategorin.

Nästan 16 procent av uppgav att de var personer som hade en funktionsnedsättning och drygt 6 procent uppgav att de tillhörde kategorin person som rasifieras. Det var även drygt 6 procent som uppgav kategorin person tillhörande etnisk minoritet. Över 4 procent uppgav att de tillhörde en religiös minoritet. Nästan 5 procent uppgav att de var person med transerfarenhet/transidentitet.

När det gäller sexuell läggning uppgav 58 procent att de kategoriserade sig som heterosexuella, följt av drygt 24 procent som svarade bisexuella. Drygt 8 procent beskrev sig som homosexuella och lika många uppgav kategorin annan sexuell läggning.

När det gäller ålder befann sig de flesta, drygt 65 procent, mellan 25-45 år, medan runt 15 procent vardera befann sig i kategorin mellan 18-25 respektive 45-65 år.

Majoriteten var antingen gifta eller sambo, och av dem hade knappt en tredjedel barn. En fjärdedel var ensamstående utan barn, och drygt 11 procent var ensamstående med barn. Knappt 10 procent uppgav att de hade en annan boende- och livssituation som inte ryms de i ovan beskrivna.

Totalt hade 41 procent av de svarande barn och på frågan om huvudansvar för barn svarade 34 procent att de var den som hade huvudansvar för barn.

Drygt 77 procent arbetade heltid. Fler än två tredjedelar hade varit sjukskrivna på grund av utmattningssyndrom (66 procent). Nästan en fjärdedel hade varit sjukskrivna i mer än 1 år, medan 18, 17, respektive 15 procent uppgav de kortare sjukskrivningsintervallerna, 0-3 månader, 3-6 månader respektive 6-12 månader.

Närmare 700 personer svarade på Feministiskt perspektivs enkät #Hållbar feminism. Över 50 procent rankade ”brist på jämställdhet/demokrati och/eller patriarkala strukturer på mitt arbete” som den viktigaste orsaken till deras utmattning.

Alltifrån härskartekniker till obefintlig arbetsbeskrivning och orimlig arbetsbörda listas, men även att kvinnor i högre grad än män förväntas ställa upp och ge ”det lilla extra” på såväl arbetsplatsen som hemma. Även svag och okunnig ledning lyfts fram i enkäten, speciellt när det gäller anställda i den ideella sektorn.

På andra, respektive tredjeplats, över faktorer som bidragit till enkätdeltagarnas utmattning kom brist på ekonomiska resurser på mitt arbete och brist på ekonomiska resurser som privatperson. Med tanke på att de flesta svarande arbetar inom offentlig sektor är det kanske inte förvånande att knappa ekonomiska resurser på arbetsplatsen nämns, nedskärningar och åtstramningar inom offentlig sektor har vi alla kunnat läsa om, men att det i sig påverkar de anställda i så hög grad kanske är mer anmärkningsvärt.

Att den egna ekonomin påverkar hälsa är sedan tidigare klarlagt, och i enkäten syns ett flertal faktorer som var och en för sig kan vara en indikation på låg lönenivå. Exempelvis definierade sig en överväldigande majoritet av de svarande som kvinnor, en grupp som generellt har lägre lön jämfört med gruppen män. De flesta var anställda i offentlig sektor, medan en fjärdedel var antingen anställda i ideell sektor eller studerande, ingen av dessa kategorier förknippas vanligen med höga löner.

Nästan en sjättedel uppgav att de var personer som hade en funktionsnedsättning, en grupp som ofta har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden vilket har en negativ effekt på lönenivån, dessutom har de vanligen högre kostnader än andra för hjälpmedel, sjukvård och läkemedel vilket påverkar den totala ekonomin. Slutligen, en dryg tiondel uppgav att de tillhörde kategorin person som rasifieras eller att de tillhörde en etnisk minoritet, även dessa två kategorier tillhör grupper som generellt sett har lägre lön än personer som inte tillhör dem.

Värt att notera är att samtliga tre orsaker i topp när det gäller anledningar till utmattning är direkt kopplade till arbetet och arbetsplatsen. Först på fjärdeplats kommer ”svårighet att förena levnadssituation/ansvar för barn med mitt förvärvsarbete”.

Mellan ambition och verklighet

Enkäten var utformad som att de svarandes feministiska intresse främst skulle kunna utläses antingen via ideellt engagemang eller genom anställning i en feministisk organisation eller förening. Nästan två tredjedelar uppgav att de var engagerade i en feministisk rörelse, grupp eller parti, medan knappa 14 procent svarade att de var anställda i en uttalat feministisk organisation eller rörelse. Frågan ”Vilka insatser hade du behövt av din feministiska arbetsgivare för att undvika utmattning” syftade i första hand på de som var anställda i feministiska organisationer. Men eftersom närapå samtliga har svarat, och i kommentarerna diskuterat huruvida deras arbetsplats, oftast inom den offentliga sektorn, kan ses som uttalat feministisk, får resultaten ses som giltiga för alla svarandes arbetsplatser.

I toppen återfinns behovet av jämställda och demokratiska strukturer på arbetsplatsen precis som när frågan gällde (grund)orsaker till utmattning.

I kommentarerna lyfts bland annat ”diskrepansen mellan den uttalade ambitionen om feminism, jämställdhet och solidaritet å ena sidan och den bristande professionaliteten i personalpolitiken i praktiken å den andra”. Men även att den anställdes intresse för frågorna utnyttjas av arbetsgivaren, ”jag förväntades att vara tacksam över att få jobba där”.

På plats två kommer tryggare anställningsform, och på plats tre, möjlighet att styra in egen insats/mitt eget arbete. Rätt till heltid och inga delade turer är sedan länge krav från anställda inom omsorgsyrken i den offentliga sektorn men snarlika förhållanden har på senare år även uppmärksammats inom den ideella sektorn, som präglas av projektanställningar och inte sällan tjänster som även förutsätter ideellt arbete.

Även när frågan, vilka insatser hade du behövt för att undvika utmattning, riktades mot ideellt håll och de svarandes feministiska engagemang, blev svaret detsamma som när frågan ställts tidigare, jämställda och demokratiska strukturer inom gruppen. En knapp majoritet av enkätsvaren listar det högst på vad de behövt. I kommentarerna lyfts exempelvis att de feministiska frågorna ses som särintressen trots att de ska genomsyra rörelsen, att verkligheten ligger långt ifrån styrdokumenten och känslan av att trots att man arbetar så hårt man bara kan känner man att motståndet bara ökar.

På andraplats kommer uttalat maxtak på antal uppdrag en person får ha/ta, och på tredjeplats tydligare instruktioner om vad som förväntas av en när man engagerar sig ideellt.

I kommentarerna återkommer åsikterna om okunniga och svaga styrelser som tar på sig, och lägger på de aktiva för mycket arbete, och känslan av att jobba i motvind i försöken att ge sig själv, och andra, grundläggande mänskliga rättigheter.

Samhället och sex timmars arbetsdag

Sista frågan gällde vilka övergripande insatser de svarande vill se från samhället för att undvika utmattning bland feminister. Här svarade knappt hälften att sex timmars arbetsdag är den åtgärd de tror mest på, på andraplats kommer jämställda löner och på tredjeplats att feministiska frågor tydligare kopplas till demokrati och mänskliga rättigheter.

Vid en första anblick kan det vara svårt att se kopplingen mellan kortare arbetstid och brist på jämställda och demokratiska strukturer på arbetsplatserna, som i denna enkät rankas som den klart viktigaste anledningen till utmattning generellt, men utifrån ett strikt utmattningsperspektiv är det enkelt att se att färre timmar på arbetsplatsen borde ge fler timmar till återhämtning. Däremot går tredjeplatsens begäran, om att feministiska frågor tydligare kopplas till demokrati och mänskliga rättigheter, enkelt att se som en samhällelig version av jämställda och demokratiska strukturer på arbetsplatsen.

Även kopplingen mellan andraplatsens krav på jämställda löner, och brist på ekonomiska resurser som privatperson, är väldigt tydlig, och det finns gott om tidigare forskning som visar att låga löner allmänt leder till sämre hälsa.

I kommentarerna lyfts flera av de klassiska feministiska frågorna fram, de lågavlönade omsorgsjobben, att flickor fortfarande fostras till att ta ansvar för andra, ”duktiga flicka-komplexet” men även att jämställdhet som kunskapsområde konstant nedvärderas och ges för lite resurser, oavsett var en befinner sig.

Saxat från kommentarerna

för att vara ansett som ett jämställt och demokratiskt land är det sorgligt att behöva se samma frågor diskuteras som på 70–80-talen. Dela föräldrapenningen rakt av om det finns två vårdnadshavare så delas nog hemarbetet mer lika i familjerna, gör ojämlika löner illegala och se till att feminist inte är det skällsord bland våra unga som det ser ut att vara idag!

Att vara engagerad feminist är svårt när en samtidigt har funktionsnedsättningar. Många feministiska organisationer och nätverk utestänger människor med funktionsnedsättningar genom sitt sätt att arbeta, sina lokaler osv. Det är en enorm börda att bära att försöka vara engagerad och samtidigt behöva kompensera för sina funktionsnedsättningar och det gör ont när erfarenheter som funkiskvinna hela tiden utraderas.

jag förväntas arbeta mycket extra på arbetet, dels ta större ansvar för framförallt barnen

Känslan av att hur mycket man än jobbar antirasistiskt feministiskt så ökar rasismen ändå, och det är en fråga på liv och död.

osäker anställning i kombination med ensamt försörjningsansvar var mycket stressande

när feminister hamnar i ledande positioner möts de inte sällan av patriarkala system… dessa konflikter kan leda till utmattning

Den ständiga besvikelsen över att verkligheten är så långt från styrdokumenten, fan vad den nöter. Som att konstant banka huvudet i väggen. Och få höra att man överreagerar.

arbetade inom ett kvinnodominerat yrke… för stor arbetsbelastning pga. år av försämringar inom yrket, färre resurser och inga möjligheter att utföra det arbete en är kvalificerad att göra

Den växande rasismen har varit en stor stressfaktor.

som projektledare inom ideell sektor med stort ansvar för att löpande söka nya projektmedel för att finansiera min och andras tjänster