Alva Nilsson, sportjournalist och damfotbollsexpert.

#Rio2016: Uppdrag upprättelse

2016-08-03 | Alva Nilsson padlock

KRÖNIKA/SPORT

”Pia Sundhage har landat i Rio med uppdraget upprättelse. Samtidigt kan hon försvara ett OS-guld för andra gången. Hon vann med USA i Peking 2008, hon och amerikanskorna upprepade bedriften i London 2012. Nu möter hon uppgiften tillsammans med det svenska landslaget, ett landslag som jagar revansch.” Det skriver frilansjournalisten och damfotbollsexperten Alva Nilsson efter OS-premiärmatchen mot Sydafrika under onsdagskvällen. Nästa match spelas mot Brasilien söndag morgon.

När Sundhage lämnade USA för Sverige för nästan fyra år sedan togs hon emot som en rockstjärna, en frälsare, en ikon, en legend och en mästare på samma gång.

Pendeln har svängt sedan dess. Sundhage är inte mästare – hon har inte vunnit något alls med det svenska laget (ett OS-kval och ett EM-brons, men den som räknar det räknar med fel räknesätt och för små siffror), hon har tröttnat och lagt ifrån sig gitarren. Hon har mött kritik i mängder som ingen annan förbundskapten för damlandslaget tvingats försvara sig emot tidigare. Hon hänger inte i tv-soffor längre, gemene man pratar inte om Sundhage med samma respekt i rösten.

Sundhage har helt enkelt blivit mätt och vägd, men hittills inte hållit måttet. Hennes sista chans att putta tillbaka glorian, att åter ses som den ikon och legend hon de facto är, är här och nu. I Rio. I OS.

Resan mot upprättelse började kanske inte på bästa tänkbara vis i onsdagens premiärmatch mot Sydafrika (ett av mästerskapet, sett till världsrankingen sämsta lag). Det som skulle bli en enkel förstamatch blev istället en krampaktigt, svettig och mentalt påfrestande premiär.

Ungefär som det brukar alltså. Sverige har, genom historien och under Sundhages tid som förbundskapten, haft förtvivlat svårt att spela ut mot sämre rankat motstånd. Sydafrikamatchen var inget undantag. Sverige har också, under årens lopp och med Sundhage vid rodret, ofta krånglat till det för sig själva under premiärmatcher. Så även i OS-premiären.

Ska vi försöka se positivt och ändå någorlunda nyktert på det absolut första som hände i OS-staden Rio kan vi humma och konstatera att detta Sundhage-landslag faktiskt vunnit en mästerskapspremiär – för första gången. Vi kan höja våra tekoppar för det. För att en vinst är en vinst är tre poäng oavsett hur det luktar eller smakar.

Men låt oss, mellan en klunk te och en snabb scrolläsning av 37 kritiska tweets, smaka på denna OS-premlär. Det smakar lite obra – eller hur? Det smakar som första klunkarna sojamjölk för en nybliven vegan, som komjölk för någon som varit där i två år. Som gräs blandat med grus och vatten – det där som kids under fyra år mycket noga kontrollerar att man tuggar i sig och inte bara låtsassmaskar lite på.

Det duger inte, helt enkelt. Det är inte vad vi vill se, det är inte vad det här landslaget borde visa oss. De borde kunna visa upp mycket mer. De borde ha förmågan att ställa sig på den olympiska scenen, ta ett djupt andetag och visa hela världen att man lärt sig från förra årets VM-fadäs. Att man lärt sig allt.

Och kanske har man gjort det, kanske har man lärt sig allt? Men inte gjort något av det. För premiärmatchen mot Sydafrika kändes mer som en dålig repris på fjolårsmästerskapet än en nystart. Samma krampaktigt jakt på motståndarens misstag. Samma osäkra blick mot sneda passar och dåliga löpningar. Samma känsla hos oss som spenderat året med att tro och hoppas och lyssna på de fina orden om varför det kommer bli så himla mycket bättre denna gång.

Det kan fortfarande bli bättre. Det kan fortfarande sluta med historiska OS-medaljer runt stolta halsar. Innan premiären var jag, mer eller mindre övertygad om att det var så det skulle sluta för Sundhages landslag – i succé. För förutsättningarna finns där. Man har, som jag tidigare nämnt, blivit mer cyniska och börjat spela fotboll utifrån vad som krävs för dagen – inte utifrån sin egen lite sneda självbild. Talangerna har klivit fram på ett annat sätt än under de senaste åren och Hedvig Lindahl har gått från att vara en svag länk till en av fotbollsvärldens just nu mest stabila målvakter (tror du mig inte är risken stor att du inte uppdaterat din åsikt på typ fyra år och att du troligen sett för lite damfotboll överlag).

Det kan förfarande bli bättre. Det här kan fortfarande bli mästerskapet då Kosovare Asllani suddar bort epitetet ”dålig” framför ordet mästerskapsspelare. Det här kan fortfarande vara året då Caroline Seger, Lotta Schelin, Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist gör det inga andra svenska brudar som spelar fotboll gjort tidigare – tar en blågul OS-medalj.
Det här kan fortfarande vara upprättelsens mästerskap. Pia Sundhage revansch. Men det känns längre bort nu än för 97 fotbollsminuter sedan. Mycket, mycket längre bort.