Årsdagar är öppna sår

2016-07-22 | Bilan Osman padlock

SOMMARKRÖNIKAN

”Jag tänker inte fråga vad vi har lärt oss genom åren. Om det har uppstått förändring i kölvattnet av människors död. Vi är många som redan är medvetna om det obestridliga svaret; absolut ingenting. Vi har inte lärt oss någonting. Fem år efter Utöya trampar den politiska förståelsen fortfarande vatten. Förståelsen för extremhögern som en farlig kraft slog aldrig rot i följderna av Breiviks avpolitiserade handlingar.” Det skriver Bilan Osman.

RELATERADE ARTIKLAR:

2016-07-22 | Återblick: Breivik vältrade sig i islamofobi och antifeminism

2016-07-22 | Fem år av sorg, minne och kamp

2012-07-22 | Var är den nya självbilden?

2012-01-13 | #antifeminism: Breiviks kvinnohat politiskt motiverat

2011-12-09 | Breiviks sublima godhet

2011-08-05 | Globala röster om Breiviks antifeminism

2011-07-29 | Hatet är ingen barnlek

2011-07-29 | ”Kulturmarxisten” är en kvinna

2011-07-29 | Norge: Massakern med islamiska länders ögon

Sharidyn. Hon har precis fyllt 14. Nu ska hon för första gången besöka Utöya, och hon är i extas. ”Sissi” som hennes vänner kallar henne, föddes på Nya Zeeland. Men hennes uppväxt och liv fanns i Norge. Hon stod sin familj nära och hade drömmar om att förändra världen. För NRK berättar hennes då sjuåriga syster att ”hon var världens bästa syster”.

Sharidyn befann sig på ön när Breivik anländer dit den 22 juli 2011. 17:21 skjuter han ihjäl sitt första offer. Sedan fortsätter han in mot ön och sätter igång det massmord som senare skulle bli den värsta attacken i Norge sedan andra världskriget. 69 personer dör. Mestadels ungdomar. En av dem var Sharidyn. Hennes kropp hittas nedanför en klippa vid Kärleksstigen. Hon blir hans yngsta offer.

På ett annat sommarläger, fyra år senare och flera tusen kilometer bort finns Serhat. Revolutionären. Han har spenderat hela sitt unga liv på demonstrationer. En ungdom som inte accepterar orättvisa, berättar hans familj för en turkisk tidning.

Den 20 juli 2015 är mestadels ungdomar från det socialistiska ungdomsnätverket SGDF, medlemmar i Socialist Party of the Oppressed och studenter samlade på lägret i Suruç. Målet är att återuppbygga Kobane, staden i Aleppoprovinsen i norra Syrien, som gränsar mot Turkiet. Staden hade under en tid kontrollerats av Daesh, och när den efter många strider befriats låg den i ruiner.

Ungdomarna sjunger politiska kampsånger under de röda fanorna. Någon filmar glädjen. Plötsligt detoneras en bomb. Fanorna flyger i luften och marken färgas av blod. Klippet stängs av. 33 personer lämnades döda och dagen därpå tar Daesh på sig terrordådet. De ville förhindra ett återställt Kobane. Bland de avlidna fanns Serhat. Han blev bara 19 år.

I en samtid som vår blir årsdagar till öppna sår. Läkningsprocessen känns omöjlig när man blickar ut mot världen. Pliktskyldiga årsdags-krönikor som avslutas med några hoppingivande ord, tar emot. De visioner som samlade ungdomar på Utöya, i Suruç, har samtiden våldfört sig på.

Jag tänker inte fråga vad vi har lärt oss genom åren. Om det har uppstått förändring i kölvattnet av människors död. Vi är många som redan är medvetna om det obestridliga svaret; absolut ingenting. Vi har inte lärt oss någonting. Fem år efter Utöya trampar den politiska förståelsen fortfarande vatten. Förståelsen för extremhögern som en farlig kraft slog aldrig rot i följderna av Breiviks avpolitiserade handlingar.

Men, det finns något vi trots allt kan konstatera. Det är de, ungdomar med visioner, som förändrar världen. Somliga av dem kommer alltid att förbli 14-, 17- och 19-åringar. Andra lever. Det är ungdomar som tonåringen i Chicago som organiserar revolutionen i Syrien från sin laptop. Den 15-åriga aktivisten i Borlänge. 17-åringen i Egypten som filmar orättvisan, fast besluten om att omvärlden måste reagera. Han i Sundsvall som egentligen är lite för ung för facklig organisering, men som vägrar bli en del av den alltför ofta diskuterade framtida och otrygga samhällsklassen. Därför lägger han all fritid på att organisera sina vänner i fackets ungdomsavdelning. Ungdomar som den amerikanska studenten, han som lämnade ett tryggt liv för att delta i protester mot Bashar Al-Assad.

Barnen är vår framtid, brukar man säga. Men det är en underdrift. Barn och ungdomar är så mycket mer. Det är de som formar och förbättrar samtiden. De som ständigt påminner om varför det vi gör aldrig varit viktigare. De som kostar på sig att våga drömma.

Två månader innan attacken i Suruç är Serhat på väg ut mot en demonstration. Hans far ger än en gång uttryck för sin oro. Han ville aldrig hindra sin son, inte heller ville han se honom råka illa ut. Serhat knyter sina skosnören när han vänder sig om: ”Pappa, jag dör hellre, än lever ett oärligt liv”. Han ler, vänder sig om och går ut.