En tillställning av stolt glädjedödande

2015-10-06 | Li Kristjansdottir padlock

FEMINISM

Om feminism handlar om att kämpa för en värld bortom dominansförhållanden kan inte andra arter exkluderas, alla former av förtryck som grundar sig på att en viss form av mänsklighet görs till norm hänger samman. ”Det är inte försvarbart att inte ta ansvar för sin position som människa”, med denna fras av Jonna Kallaste Håkansson sammanfattar Li Kristjansdottir helgens Feministiskt forum i Göteborg.

Temat om begränsande normer kring kroppslighet är genomgående på Feministiskt forum i Göteborg. Icke-mänskliga djur, transpersoner, funtionsvarierade och rasifierade är bara några få exempel på grupper som exkluderas i den patriarkala hierarkin. Under föreläsningen ”Djurrätt som en del av den feministiska kampen” menar aktivisten Jonna Kallaste Håkansson att feminism handlar om att kämpa för en värld bortom dominansförhållanden. Det handlar om att ta ansvar för positionen människa genom att ifrågasätta normativa föreställningar om speciesism – alltså idén om att arten människa har högre värde än andra levande individer.

Detta är samma logik som att den vita hudfärgen skulle vara överordnade alla andra, även om olika förtryck får olika konsekvenser. Legitimerande av slaveri, islamofobi eller antisemitism har ofta skett genom att dessa grupper omskrivits som djur och därmed mindre viktiga. Med hänvisning till detta menar Kallaste Håkansson att veganism knappast är ett ”vitt lyxproblem” utan ett steg i ledet mot förståelse för hur olika förtryck hänger samman utifrån en intersektionell analys.

Ett tydligt exempel är beskrivningen av rasifierade kvinnor som ”exotiska” eller/och ”vilda”. Veganism är ett feministiskt ställningstagande eftersom det bryter mot föreställningen om att vissa individer får utnyttjas och förslavas på grund av kropp och reproduktiv förmåga.


Jonna Kallaste Håkansson


En ologisk kamp

Det är ologiskt att bekämpa ett förtryck men stötta ett annat. Ändå ser vi det överallt. I panelsamtalet ”Vithetsnormer inom den feministiska rörelsen” påvisas rasism vilken utövas genom kulturell appropriering och så kallad färgblindhet. När normen avslöjas som konstruktion blir det ofta obekvämt eftersom den för givet tagna identiteten hotas i sin ”naturlighet”, alternativt får den goda feministen att känna sig kritiserad.

Föregående år föreläste Johanna Marseille om transexkludering inom feminismen. I år visade genusforskaren Signe Bremers föreläsning ”Transerfarenheter av feministiska rum” att ämnet ännu är alltför aktuellt. Bremers pågående projekt ”Den könsbinära staden” behandlar cisnormens skapande av otrygga platser. Ett flertal informanter vittnar om spända käkar, värkande ryggar och stela leder. Diskriminering som lämnar fysiska spår. Att detta sker på patriarkala gator är dessvärre inte överraskande, men när detta sker öppet under exempelvis demonstrationen Ta natten tillbaka känns det än mer beklämmande. På en plats där personer bör samlas för att bekämpa påtvingade föreställningar knutna till det som kallas biologi, gråter radikalfeminister för att ciskvinnoförtryck förminskas av transpersoners blotta närvaro.

Andra informanter vittnar om krav på kvinnliga personnummer och pronomen ”hon” vid inträde till Kvinnohöjdens skrivarkurser. Som cisperson och därmed icke utsatt för denna exkludering blir jag faktiskt chockad över den uttalade transfobi som Bremers forskning påvisar. Att omedvetet reproducera cis- liksom vithetsnorm är olyckligt om än förståeligt (dock inte försvarbart). Men uttalad exkludering eller förnekande av personers tolkningsföreträde till den egna kroppen är absurt i en rörelse som säger sig vilja bekämpa det samma. Likt en person i studien uttrycker det: ”Hur kan argument om att ciskvinnor blivit utsatta av cismän fungera för att utesluta transpersoner från feministiska rum? Borde en inte inse att dessa personer också drabbas av patriarkatets krav och objektifierande på grund av tolkningar av kön?”

Min ingång till feminismen var erfarenheten av att få min kropp kidnappad genom sexistiska mekanismer. Varför skulle transpersoner utestängas från kampen mot detta? Att anklaga transkvinnor för att infiltrera feminismen blir så löjeväckande paradoxalt att jag tänker: ”Den som sa det, kan va det”. Det är inte transpersoner som sinkar kampen, utan de som påstår sig vara feminister men bara intresserar sig för egen vinnings skull. Om en vill förändra den patriarkala logiken måste detta ske på ett fundamentalt plan, inte genom ett övertagande av samma härskartekniker. En måste tänka om. Överallt.


Feminismens ansvar

Precis som Bremers informanter positioneras som skavande ”glädjedödare” och veganer blir störande moment kring middagsbordet, varnar Paulina de los Reyes, professor i ekonomisk historia, för övertro på de tillfälligt ”goda krafterna”. Under föreläsningen ”Gränsens politik och feministiska utmaningar” beskrivs kapitalismen som grundläggande för avhumanisering av asylsökande personer. Riskkapitalbolag investerar i flyktingboenden, det talas om människor i termer av kvoter, katastrofer och kriser. Skattebetalare finansierar effektiviserade gränskontroller med enorma summor. Då det som bekant är olagligt att förneka någon rätten att söka asyl har politiska beslut gjort det allt svårare att ta sig in i Europa. Transportörsansvar liksom kriminalisering av flyktinghjälp är bara två exempel. Vid gränskontrollerna förs statistik över dem som lyckats ta sig över, men inte över antal döda, alltså dem som stängs ute. De los Reyes menar att detta på ett tydligt sätt påvisar vår tids paradox. De liv som föds innanför den konstruerade gränsen anses vara självklart viktigare att sörja än dem som inte är det. Samtidigt pratar vi oss varma om alla människors lika värde.

Även de som förflyttar sig fritt inom Europas gränser får allt svårare att kräva sin rätt på arbetsmarknaden. Avregleringar av arbetsvillkor gör att fackföreningarnas forna framgångar blir allt svårare att upprätthålla. I prekariatet finns flera rabatterade arbetare och värst drabbade är de som kallas ”illegala”. De los Reyes ber feminismter att vara kritiska röster. Att inte låta sig förledas av den blomstrande godheten utan undersöka vad den står för. Vilken ideologi skapar gränserna? När politikerna låter individen ansvara för engagemang måste vi minnas att politik skapat systemet och därför har befogenhet att ändra det.

Jonna Kallaste Håkanssons ord får sammanfatta min känsla efter helgens forum: ”Det är inte försvarbart att inte ta ansvar för sin position som människa”. Heja alla glädjedödare som för diskussionen framåt. Så måste vi arbeta för att avslöja patriarkatets, kapitalismens och rasismens särskiljande logiker.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: