Almedalen 2014. Svenskarnas partis närvaro var påtaglig, liksom motståndet. Nu finns partiet inte längre.

Bild: MDK

Vit makt-miljön söker ny hemvist

2015-09-22 | Mathias Wåg padlock

INRIKES

Sverigedemokraternas riksdagsinträde 2010 blev inte den skjuts framåt som den övriga extremhögern hade väntat på. Medan nationaldemokraterna tynade bort redan innan valet 2014 försökte Svenskarnas parti att kraftsamla. Det blev början till slutet. Mathias Wåg summerar ett år senare vad som hänt i kulisserna.

Över fyra månader har gått sedan Svenskarnas parti lade ner, den största organisationen med rötterna i den rasideologiska vitmaktmiljön. Invandringsmotståndet ökar, Sverigedemokraterna skjuter i höjden i varje opinonsmätning, hatbloggar på högerkanten når en masspridning och rasistiska nättroll fyller kommentarsfälten. Det borde vara ett idealtillstånd för den nazistiska och nyfascistiska extremhögern. Men de rasideologiska organisationerna har haft svårt att manövrera och surfa på den självbetitlade ”Sverigevänliga rörelsens” framgångar.

Sverigedemokraternas riksdagsinträde 2010 blev inte den skjuts framåt den övriga extremhögern hade väntat på. Kort efter valet lades Salemmarscherna ner och Fria nationalister avvecklades, det nätverk som samlade flest nationella aktivister kring nollnolltalets stora vitmaktsajt Info-14. Nationaldemokraterna drabbades av splittring på splittring, för att tyna bort och slutligen läggas ner innan valet 2014. Deras veckotidning Nationell i dag lades kort därpå ner. Det blev Svenskarnas parti som samlade spillrorna av de oberoende nationalistgrupperna och fångade upp Nationaldemokraternas gamla kader. Partiet tog även över arrangörsrollen för Salemmarscherna.

Missade målet

Valet 2014 var ett ödesval för Svenskarnas parti – nu gällde det att vinna eller försvinna. Partiet kraftsamlade och ställde upp i över 35 kommuner och hade en valbudget på 1,3 miljoner - jämfört med 8 kommuner och en budget på 100 000 kronor valet innan. Men de misslyckades nå sitt mål att få 10 000 riksdagsröster och ta 10 kommunala mandat. Partiets sammanbrott började direkt. Bara några veckor efter valet stängde Svenskarnas parti ner sin webbtidning Realisten, den nätsatsning de startat för att konkurrera med den så kallade ”Sverigevänliga rörelsens alternativmedia” som Avpixlat, Exponerat och Fria tider.

Vid årsskiftet valde hälften av partiets medlemmar att inte förnya sitt medlemskap. Hälften av partiets kandidater från valet meddelade att de inte tänkte kandidera igen, visade partiets eftervalsundersökning. Flera av de lokala organisatörerna och länsledarna lämnade också sina poster. Ställda inför det läget valde partiledningen i maj att lägga ner partiet med omedelbar verkan. Ledningen motiverade det med att de ville undvika att gå Nationaldemokraternas öde tillmötes och långsamt tyna bort som parti. Nedläggningen kom dock som en chock för många av partiets medlemmar.

Växer fram ur spillrorna

Partiledningen har gått över till att enbart satsa på opinionsbildning, kulturkamp och metapolitik. De driver vidare nätbutiken och förlaget Logik, med partiets gamla lager i Helsingborg. I april organiserade de en bokrelease i Stockholm med den amerikanska nya högern kring sajten Counter-currents, som besöktes av över hundra deltagare, men annars har verksamheten legat på en låg nivå. Före detta partiledaren Stefan Jacobsson har fortsatt att vara internationellt aktiv i det europeiska nätverket Alliance for peace and freedom, där han som privatperson fått ta över Svenskarnas partis plats. Nätverket har under italienska Forza Nuovas ledning förts allt närmare den ryska regimen. I augusti lanserades bloggportalen Nyanserat med större delar av den tidigare partistyrelsen i Svenskarnas parti tillsammans med flera tidigare ledande aktivister i Skåne som skribenter. Med bloggen kan de ledande nu ohämmat skriva på teman som demokratikritik, förintelseförnekelse och rasideologi, frågor som de fick vara försiktigare med som parlamentariskt parti.

När ledningen lämnade de gamla partiaktivisterna drivandes för vinden lyckades partiets fristående nätradio Motgift fånga upp dem igen. Motgift startades av tre nationella veteraner som Radio Framåt, fristående men nära associerad till Svenskarnas parti. Framåt kom att bygga upp en parallell mediastruktur, hälften i och hälften utanför partiet. Tidningen Framåt var en partitidning, medan radion formellt var fristående – fast den tidsvis låg som underavdelning till partiets nättidning Realisten. Självständigheten stärktes med namnbytet på poden Framåt till Motgift. Motgiftredaktionen var fria att själva utforma sin politik och kunde ta initiativ, som uppstartandet av Svenska Ukrainafrivilliga, som gick på tvären mot partiets officiella linje.

Samlande forum

När partiet lade ner öppnade Motgift ett eget webbforum, där många av de gamla aktivisterna kunde återsamlas. Motgift har nu börjat med pubkvällar och sociala aktiviteter i flera svenska städer, där kärnan utgjorts av gamla partimedlemmar. Sajten har börjat att fylla den funktion nyhetsportalen Info-14 hade på nollnolltalet, som ett samlande forum för en oberoende nationell aktivism. Motgift är den post-SvP-konstellation som bäst lyckats nå in i den ”Sverigevänliga rörelsen” med sina radiosändningar och bloggande.

Cirkeln är nu sluten – de fria nationalister som anslöt sig till Svenskarnas parti har nu återgått till liknande aktivistprojekt som innan. De olika lokalföreningarna av Svenskarnas parti har gett upphov till en rad nya aktionsgrupper av oberoende nationella. Ett kort tag existerade en Facebooksida som också hette Oberoende nationella, startat av lokala aktivister i Stockholm, Nykvarn och Värmland. På Facebooksidan postades aktionsrapporter och bilder innan den stängdes ner.

Ett parallellt nätverk av fria nationalister som skapats av tidigare partimedlemmar och vissa tidigare aktivister från Svenska motståndsrörelsen är gruppen Nationell Framtid. Gruppen leds av en man i 30-årsåldern i Helsingborg med bakgrund i Svenskarnas parti. De organiserar sig genom en Facebookgrupp med drygt 100 medlemmar. Adminstratörgruppen består av fem medlemmar varav flera har lång historia inom svensk extremhöger. De höll sitt första möte och flygbladsutdelning i Helsingborg i juni. Gruppen har ingen programförklaring, förutom några så kallade värdegrunder medlemmarna måste enas kring. I Facebookgruppen är tonläget hårt, där postas grova våldshot, diskussioner om hur ”väpnad strid som är det enda rätta i nuläget”, kritik mot att Sverigedemokraterna har misslyckats och endast den väpnade kampen återstår.

Även Svenskarnas partis kulturella verksamheter, som friluftsavdelningen SvP Vildmark (nu Nordiska Vildmarksförbundet) har fortsatt självständigt efter partiets nedläggelse.

Fritt från insyn

De partiaktivister som inte känt sig hemma i de nya nätverken har valt att gå över till andra existerande organisationer. Flera yngre aktivister i Värmland hoppade redan innan nedläggningen över till Svenska motståndsrörelsen, och har följts av aktivister från Västra Götaland och Gävleborg. Motståndsrörelsen har länge haft som målsättning att värva över missnöjda medlemmar från Svenskarnas parti. Några få aktivister har också gått till det lilla partiet Nationell demokrati, som leds av en ökänd nazist som gjort sig omöjlig i överiga extremhögern.

Svenskarnas parti var den samlande kraften inom svensk rasideologiska vitmaktmiljön och i och med deras nedläggning tappade en stora skara aktivister, många med ett långt engagemang och stor erfarenhet, sin politisk hemvist och söker efter nya initiativ som kan fylla tomrummet. Partiets nedläggelse på grund av en passiv medlemsbas verkar fått den paradoxala effekten att både ledningen och gräsrötterna aktiverats, de första genom att kunna gå längre i sin ideologiska produktion och de senare genom att verka genom en självständig högerextrem aktivism, utan att behöva följa några hämmande partiriktlinjer och tillbakahållande mediastrategier, helt fri från insyn.