Yayoi Kusama, Dot Obsession, 1998. Spegelglas, ballonger, färg, prickar.

Yayoi Kusama på Louisiana

2015-09-18 | Camilla Carnmo padlock

KULTUR

En retrospektiv utställning av den japanska konstnärinnan Yayoi Kusamas öppnade igår i Louisiana. Camilla Carnmo var där och blev berörd.

"Färgerna, prickarna – de framkallar ren glädje. Och så att själv stå där med sin egen kropp mitt i allt detta. En sensationell upplevelse. Jag är en del av konstverket. Konstverket är en del av mig. Det händer något. Rent faktiskt händer det något i spegelbilderna som förtsätter in i evigheten, ändlöst", skriver hon.

FAKTA/I uendeligheden

Yayoi Kusama

17 september 2015 – 24 januari 2016

Louisiana, Humlebaek, Danmark

Utställningen visas också på Moderna museet i Stockholm sommaren 2016.

Det finns konstnärer som är gamla och världsberömda och har hållit på i hela sina liv, men som en ändå helt lyckas missa. Det är lite märkligt och mycket tråkigt. Å andra sidan – när en väl upptäcker dem blir lyckan desto större. Då finns där plötsligt ett helt, stort, rikt konstnärskap att ta del av. När jag först fick höra talas om Yayoi Kusama och tittade på bilder av hennes verk blev jag glad och lite upprymd. Men när jag var på Louisiana konstmuseum häromdagen och såg utställningen där med henne – en jättestor utställning – och liksom fick gå in i och omslutas av Yayoi Kusamas färgstarka värld – ja då blev jag lycklig. Euforisk. Den där upphöjda livskänslan som är grejen med konst (litteratur, film osv osv) den infann sig tidigt i utställningen och sedan bara växte den i takt med att utställningen växte och expanderade och vecklade ut sig och in sig.

Yayoi Kusama föddes 1929 på den japanska landsbygden. Envist övertygad att hon ville och skulle bli konstnär trots att det ansågs otänkbart och opassande. Hon tecknade och målade. Ställde ut i Japan. Ställde ut i USA och emigrerade dit i slutet av 1950–talet där hon blev en del av den framväxande avantgardistiska konstscenen med pop–konstnärer, performances, installationer, politisk konst. Hon var en del av och samtidigt utanför. Hon var kvinna. Hon var ickevit. Hon tog upp emigrationstemat i sin konst, bland annat i verket Walking piece (1966) där hon iklädd en traditionell japansk kimono (signalerar även kontroll och självbehärskning) och ett parasoll överstrött av blommor ensam promenerar genom tomma industriområden i New York. Att hon är en främling här är tydligt. Samtidigt tar hon plats, betonar sitt hemlands traditioner, anpassar sig inte. Kontrasten blir tydlig, även rent estetiskt, blommor och siden ställs mot mot urban ruffhet. Och hon går där. Helt enkelt. Sådana konstnärliga uttryck är vanliga nu, men hon var tidigt ute.

Supertidigt ute, om inte rentav en av de allra första, var Yayoi Kusama när hon skapade happenings. Det var 60–tal, hippietid, blommor och naket och kroppsmålning. Prickar. Hon målade prickar och klistrade prickklistermärken på nakna kroppar. “Priestess of polka dots” kallade hon sig och prickarna använder hon fortfarande. Och använde ännu tidigare, när hon skapade sina jättestora infinity net–målningar redan på 1950–talet. Ett slags monokront vågigt prickmönster som suger in betraktaren med sina upprepningar och sin blotta storlek.

Omslutande rum

Och då är det ändå bara olja på duk. På en vägg. I Yayoi Kusamas senare verk blir det bara större och häftigare och omslutande, bokstavligt talat. Hon bygger upp hela rum. Väggar och golv och tak. Och speglar. Starka färger. Svarta stora prickar mot kraftigt gul botten och allt fortsätter i evighet tack vara speglarna. Hypnotiskt och fantastiskt. Och roligt! Färgerna, prickarna – de framkallar ren glädje. Och så att själv stå där med sin egen kropp mitt i allt detta. En sensationell upplevelse. Jag är en del av konstverket. Konstverket är en del av mig. Det händer något. Rent faktiskt händer det något i spegelbilderna som förtsätter in i evigheten, ändlöst. Flyttar jag mig så förändras bilden. Och jag förändras av att se mig själv som en oändligt mångfaldigad och samtidigt pytteliten figur. Jag försvinner och blir till. Igen och igen.

Det svartgula rummet är bara ett där Yayoi Kusama använder optiska knep för att skapa en illusion av evigheten. Det finns ett vitt och rött, därtill fyllt med enorma organiskt formade badbollar. Som pumpor kanske. Pumpor är ett annat återkommande motiv, både i måleri och skulptur.

Utställningen är kronologiskt och tematiskt uppbyggd. Vi får ta del av hela Yayoi Kusamis konstnärskap från sent femtiotal och till idag. Hon skapar fortfarande. Hon gör enorma målningar i olja, hon samarbetar med stora modehus, hon är en ikon. Tidigare hade hon ett eget klädmärke, hon gjorde tidningar och hon är även författare. Jag går runt och samtidigt som jag njuter av alla mönster och sextiotalsestetik och tänker på Marimekko och Yoko Ono så tänker jag också på Marina Abramović. Men Yayoi Kusama var före alla dessa. Hon gick och går sin egen väg. Att se hennes tidiga 1960–talsverk med affischer, teckningar, filmer, happenings, performances, alla dessa frisinnade humanistiska uttryck och budskap, det är inspirerande. Hon ägnade sig åt identitetsskapande estetik och politik innan någon visste vad det var.

Och så det hon gör nu. När hon använder ny teknik för att skapa ännu mer oändligt hypnotiska världar av glas, vatten och långsamt blinkade lampor. Yayoi Kusama är stor. Utställningen är enastående.