Inget fel på solidariteten

2015-09-18 | Ana Valdés padlock

KRÖNIKA/UTRIKES

Uruguay tog för första gången emot några få syriska familjer som flyktingar. Men det blev svårt för dessa familjer att rota sig i det nya landet utan att ha några att dela sin exil med. Ana Valdés anser att det största felet begåtts av staten som tagit emot folk utan tillräcklig beredskap och information till syrierna om vad som väntade dem.

När Uruguays förra president José Mujica bestämde sig för att ta hit några syriska familjer hade han ingen aning om att flyktingarna ett år senare skulle kampa med tält framför hans kontor och kräva bli skickade tillbaka till krigets Syrien eller till Libanon där de levde i flyktingförläggningar.

Det var ett humant beslut från Mujicas sida, lika humant som att ta emot några av Guantanamo fångarna. Oppositionen anklagar honom för opportunismen och demagogi. Men Uruguay var inte förberett för att ta emot flyktingarna och de hamnade i olika byråkratiska återvändsgränder och i dag är alla inblandade olyckliga.

Ingen hävdar att de skulle ha det bättre i Syrien och Libanon än här. Men där hade de stöd av vänner och släktingar, deras barn gick i skolor som talade eget språk, åt mat som de var vana med. De har alltid sagt att så fort som situationen i Syrien förbättrats vill de återvända.

Jag som har varit i Damaskus två gånger kan förstå dem, vem vill byta en av världens äldsta och vackraste städer för en trist europeisk förort eller för Montevideos utkanter? De vill ha arbete och inte leva på bidrag och stöd. De vill att deras barn ska fortsätta att tala både arabiska och spanska.

Här i Uruguay har kulturkrocken varit stor, här finns ingen arabisktalande koloni och maten som de äter till vardags, hummus, tahini och falafel, är dyra delikatesser. Men vi som har minne kommer ihåg hur våra mor- och farföräldrar kom från det fattiga Europa, från krigets Europa. De kom i stora båtar, fulla med löss och ohyra, de hade med sig kappsäckar av kartong knutna med tyg, de hade med sig lite jord hemifrån och korvar och olivolja, de hade flytt från misär och från krig. De hade varit beredda att resa över Atlanten till otryggheten och till det främmande för att garantera att deras barn skulle ha det bättre.

Vad är det egentligen för skillnad mellan våra förfäders flykt och de som flyr i dag eller jämfört med min egen flykt till Sverige?

Den uruguayska staten är förbryllad och de som hämtade flyktingarna från Libanon anklagas för okunskap och ytlighet. Det är deras beställarkompetens som är ifrågasatt. De borde ha förklarat för flyktingarna att det tar lång tid att hitta en plats i ett samhälle där man inte har vuxit upp i. Jag minns min egen flykt till Sverige och den tid det tog att lära sig språket och att handskas med vardagen.

När man tar emot flyktingar gör man det för att de behöver skydd inte för att vi gillar dem eller delar deras värderingar eller deras världsbild. Om vi bara tog in ”folk som oss” vore vår solidaritet inte värd något. Vi måste lära oss att acceptera ”den andre” trots våra skillnader och olikheter.

Tre svenska tjänstemän kom från Sverige för att tipsa och inspirera de uruguayska tjänstemän som skulle ansvara för mottagningen av de syriska flyktingarna och anpassningen till livet här.

Men Javier Miranda, juristen som var i Libanon och ansvarade för urvalet, gjorde avbön häromdagen i pressen och erkände stora misstag i processen och att varken han eller hans medarbetare hade lyssnat noga på vad de svenska experterna föreslog. Det är Sverige som framstår som lyckad modell på integration och på att få folk som kommer utifrån att känna sig välkomna.

Sju nya familjer från Syria är på väg men deras resor har ställts in tills man vet vad kommer att hända med de som kom för ett år sedan. Uruguays nya president, Tabare Vazquez, är inte lika emotionell som Pepe Mujica och han har sagt att landet och staten måste förbereda sig noga och bättre innan nästa kontingent med flyktingar kommer hit.

Grannar och förbipasserande kommer med mjölk till barnen och med filtar och paraplyer. Det är inget fel på den uruguayska solidariteten, det är bara statens långsamma byråkrati som inte har lyssnat på vad flyktingarna behöver och drömmer om...

Under tiden gifter sig imorgon den sista av våra Guantánamo-fångar och de visar glädje och tacksamhet till ödet som har tagit dem hit.