Aida Paridad.

”Hur vill vi bli ihågkomna?”

2015-09-18 | Aida Paridad padlock

KRÖNIKA/INRIKES

”Jag vet att historieböcker ofta får skrivas av de som vann, de som redan tillhör de mäktiga, inflytelserika och alltså inte de som är på flykt eller de som på sin knappa fritid står och sliter på Centralstationen, ABF-huset, eller Fryshuset, eller moskén, eller de andra boenden som slitna eldsjälar roddar med dagligen” skriver Aida Paridad, i en krönika om hur myndigheters ansvar för att ta emot människor på flykt stjälps över på volontärer.

Jag kan på riktigt inte ta in alla motstridiga känslor av hopp och förtvivlan utan att gå under just nu. Det pendlar mellan att jag försöker klara av vardagen genom att skapa distans och att jag kvävs av dåligt samvete för att jag skapar distans. För det finns ingen distans längre, allt är precis framför ansiktet på oss och vi kan bara välja mellan att agera och att inte göra det.

Jag tror och hoppas att allt fler börjat ställa sig frågan: hur vill vi bli ihågkomna för våra handlingar under den här tiden? Vad kommer det att stå i historieböckerna när våra framtida generationer läser om oss och vad vi gjorde när människor på flykt nådde vårt land?

Som tur är, och här kommer känslorna av hopp, så är det för första gången på länge många som faktiskt gör något. Flera allierade har redan skrivit fina texter om de frivilliga insatserna med folk som tar emot flyktingar på bland annat Stockholms central och som hjälper dem på olika tillfälliga boenden runtom i stan. En enormt utbredd vilja att hjälpa till med alltifrån att samla in mat och hygienartiklar, till att skjutsa flyktingar mellan centralstationen och boendena, till att boka och köpa biljetter för de allra flesta som vill vidare.

Men det är också ett brutalt kaos som alldeles för få erfarna människorättsaktivister försöker att strukturera upp. Och mitt i alla goda viljor på Centralen så är det också på tok för många kockar som drar åt olika håll. Privata initiativtagare som inte ansluter sig till de erfarna aktivisterna kan ställa till med mer än de hjälper till med ibland. Det sprids en oro för hur alla pengar som swishas till privatpersoner förvaltas då de inte redovisas, rykten börjar gå om orättvis hantering av pengar då till exempel biljetter inte getts till hela familjer, utan bara kvinnor och barn.

Det finns också kräk som utnyttjar flyktingars desperata läge för att stjäla pengar och väskor av dem. Ja, det händer också. Varför? För att kräk finns alltid, och det finns inte en tillräckligt stor och inflytelserik organisation som kan ta tag i och ansvara för och koordinera allt det volontärsarbete som behövs just nu. Eller vänta, det finns det ju. Och genom de senaste två veckorna, som inte minst präglats av ett massivt frivilligarbete av eldsjälar, som alltid drar det tyngsta lasset med sina kroppar som insats då de blir sjuka och utbrända, så ekar det om och om igen i mitt huvud: Var är staten? Var i helvete är staten?

Staten, personifierad i Stefan Löfvén och andra högt uppsatta ministrar, såg jag skymten av på en demonstration som knappt var värd namnet för ett par veckor sen. På en scen anordnad av partiers ungdomsförbund, befriat från politiska krav, pratade statsministern sig varm om två saker: att han tycker synd om flyktingar och att han är så otroligt stolt över Sverige. Jag undrar vad Stefan Löfvén är så stolt över. När hundratals flyktingar dagligen är helt beroende av hjälp från volontärer och aktivister, för att det annars på några timmar skulle utbryta ett fullständigt kaos på Centralstationen, vad exakt är han stolt över? Vilken beredskap har hans regering tagit i akt för att på ett snabbt och effektivt och säkert sätt ta emot, välkomna och hjälpa flyktingar som når Sveriges gränser?

Varför står inte representanter för den svenska staten i ett jättestort tält både på Stockholms central och de andra städer som tågen kommer till och välkomnar alla flyktingar med gigantiska skyltar, abonnerade bussar som tar dem direkt till abonnerade hotell där mat och logi inte är beroende av att enskilda medborgares insamlingar? Varför gastar han inte ut ett löfte om att inga poliser, kontrollanter eller andra vakter har rätt att så mycket som titta på flyktingar, så att vi kan underlätta flykten en aning för dem, åtminstone under några månader framöver?

Det är såklart symboliskt viktigt och direkt nödvändigt att folket i det land som flyktingar kommer till visar solidaritet genom att hjälpa till med frivilligarbete och skänka pengar. Men det är helt absurt att staten inte tar täten och styr upp de grundläggande behoven med garanterade boenden, säkra transporter och ordentligt med mat.

Jag vet att historieböcker ofta får skrivas av de som vann, de som redan tillhör de mäktiga, inflytelserika och alltså inte de som är på flykt eller de som på sin knappa fritid står och sliter på Centralstationen, ABF-huset, eller Fryshuset, eller moskén, eller de andra boenden som slitna eldsjälar roddar med dagligen. Men till skillnad från när jag gick i skolan och fick lära mig att Columbus var en nyfiken rackare som upptäckte Amerika så är vi i dag inte lika beroende av de mossiga historieböckerna, bland annat för att internet finns. Och även om det finns mycket problematiskt i det som händer just nu så har det tänts en blygsam liten förhoppning i mitt sargade hjärta om att det här kan innebära en vändning i det Sverige som ockuperats av fascister i några år nu.

Kanske att vi bevittnar en förskjutning åt rätt håll som omväxling nu. Kanske att vi ser en skara bestående av fler än alla aktivister och eldsjälar med bultande hjärtan, trötta leder och värkande huvuden, en skara som kan representera en större del av svenska folket som står upp och säger: vi agerar och vi kommer inte glömma bort er som inte gjorde det. Ping regeringen.