Bild: Elina Pahnke

Aktivister på Lesbos driver läger för de sjukaste flyktingarna

2015-09-18 | Elina Pahnke padlock

UTRIKES

På Lesbos tvingas de flesta flyktingar bo på gatan eller i tillfälliga tältläger. De saknar vatten, mat och duschar. Men det finns ett undantag: Pikba. Där har aktivister jobbat i flera år för att ge de som kommer dit ett värdigt mottagande, skriver Elina Pahnke från Lesbos i Grekland.

FAKTA: LESBOS

Flyktingbåtarna som anländer till Lesbos kommer från turkiska gränsen. De flesta som flyr därifrån är Syrien, Afghanistan, Irak och Pakistan. Båtarna anländer vid Molyvos på norra sidan och därifrån är det 62 kilometer till hamnen. Bussar och taxibilar har förbjudits att köra flyktingarna och de flesta måste därför vandra hela vägen till andra sidan ön.

Antalet flyktingar på ön varierar beroende på hur många som registreras och får lämna ön, men har periodvis uppgått till 15. 000 personer.

LÄS MER om flyktingsituationen:

Vi Gör Vad Vi Kan - Insamling till flyktingarna i Lesbos 2015-08-28 Outhärdlig situation för syriska flyktingar i Libanon

2015-08-18 Frivilliga Berlinbor ställer upp för flyktingar

2015-08-14 Grekland: Flyktingläger i parkens skuggor

2015-08-07 Det dödligaste året för flyktingar

2014-07-11 Syrien: Allt färre alternativ för framtiden

I hamnen på Lesbos ligger tusentals människor på gatan. Alla som flyr hit måste vänta på att bli registrerade av polisen innan de kan åka härifrån och köar varje dag till det lilla poliskontoret vid vattnet.

Andra hamnar i Karatape eller Moria.

Platserna kallas flyktingläger men är stora tomma ytor utan vatten och toaletter och varje centimeter har fyllts upp med människor på flykt. Tält och hönsnät fungerar som bostäder för dem som har råd. Men på Lesbos finns också Pikba. Hit kommer de sjukaste flyktingarna. Här finns rullstolsburna och gravida, cancersjuka och småbarn.

Här finns mindre hus istället för tält, medicin till de sjuka och volontärer som hjälper till.

– Det går inte att jämföra den här platsen med de andra lägren här på Lesbos, säger Kira, som arbetar som volontär på Pikba och som inte vill uppge sitt efternamn. Hon fortsätter:

– De som kommer hit har en plats att bo på och får mat och vatten. De andra lägren kan knappt kallas för läger.

Ockuperade platsen

De små trähusen omringar växter och en liten lekplats och stod tidigare tomma. När fler och fler flyktingar började komma till Lesbos 2012 ville aktivister på ön göra Pikba till en plats där flyktingar kunde bo.

Men regeringen sa nej.

Då ockuperade aktivisterna istället platsen och sedan dess har lägret drivits av volontärer. De flesta är från Grekland.

– Jag tycker om den här platsen, säger Ghadeer Rahmouni. Hon är sexton år och bär en vit slöja med en grå luvtröja över.

Hennes familj kom till Pikba när hennes yngsta bror fick värmeslag och nu har de varit här i tre dagar. De har flytt hit från Aleppo.

I Syrien blev förlorade hennes pappa sitt arkitektjobb samtidigt som det priserna på maten ökade varje dag. När det inte längre fanns en skola att gå till eller elektricitet i huset bestämde de sig för att fly.

– Aleppo var förstört. Förstört av alla.

Hamnen på Lesbos där folk försöker ta färjan därifrån.

Drömmer om Amerika

Runt omkring henne springer tre flickor och leker med varandra. Två är från Afghanistan, en är från Syrien. Den afghanska mamman är påväg till sjukhuset. Hon andas häftigt.

Runt huvudet har hon en gulblommig slöja, på fötterna blåa foppa-tofflor. I ansiktet har hon en tumör. Hon skjutsas iväg till sjukhuset i en bil. Kvar leker hennes döttrar runt Ghaader Rahmounis ben medan hon pratar om flykten hit.

– Det har varit svårt, men jag hoppas att det är ett litet steg på vägen till alla mina drömmar, säger hon.

Ghadeer drömmer om New York. Om att bli arkitekt som sin pappa och bygga de största husen av alla.

– Jag älskar det, säger hon och beskriver sitt drömhus. Stort och vitt. Olika färger i olika rum.

Hon pratar snabbt och ler, förklarar att det engelska språket är hennes stora hobby.

En paus i flykten

För Ghadeer Rahmouni och hennes familj är Pikba ett snabbt stopp på vägen på vägen till Belgien. För andra är platsen ett uppehälle i flera månader.

Till skillnad från tälten som har rests vid Moria och Karatape är Pikba också en plats där asylsökande har en chans att stanna längre. Men platsen har bara rum för omkring 50 personer i taget.

– De svåraste dagarna här är dagarna som vi måste säga nej till folk. Vi önskar att det byggdes upp fler värdiga platser för flyktingarna, men vi kan bara ta emot några stycken, säger Kira.

Hennes dagar i lägret är långa. Hon stiger upp vid nio och arbetar till nio-tio på kvällen. Ofta ännu längre. Men hon tycker om att vara här.

– Vi har många fina dagar då vi äter tillsammans. På kvällarna dricker vi te. Det är lugnt här, inte som på resten av ön, säger Kira.

Ghadeer och hennes familj ska snart resa vidare. Hon hoppas kunna studera och resa. Jobba och starta familj. Men en dröm är större än alla andra tillsammans.

– Jag hoppas att vi en dag kommer kunna återvända till Syrien.