#vdagarna: Häv blockaden i arbetstidsfrågan!

2015-09-16 | Anna-Klara Bratt padlock

OPINION

”Kan Toyota och Göteborgs kommun gå före i arbetstidsfrågan borde Vänsterpartiets partistyrelse våga följa med. All kompetens finns inom partiet – slarva inte bort den.” Det skriver Feministiskt perspektivs chefredaktör Anna-Klara Bratt som följt frågan sedan 1990-talet och konstaterar att partistyrelsen bromsar utvecklingen.

RELATERADE TEXTER:

2011-12-09 V ska bli bättre på feminism

2013-11-15 | Feminismen huvudfråga för v inför valet 2014

2013-11-14 | Vänstern vågar feminism

2013-01-09 STRIDEN OM TIDEN

2014-01-10 Fortsätter driva frågan om arbetstidsförkortning

2015-08-11: Allt fler försök med sex timmars arbetsdag

2015-09-14: Stressen försvann med sex timmars arbetsdag

I slutet av 1990-talet blossade det upp en intensiv feministisk, politisk våg i Sverige. I täten gick Ung vänster. De drev på, blev det första feministiska ungdomsförbundet och 1998 blev Vänsterpartiet det första uttalade feministiska partiet i Sverige.

Den första striden handlade just om det – om stadgar, principförklaringar, talartid, feministiskt självförsvar och interna uppgörelser. I backspegeln skymtade 1970-talets feministiska, politiska segrar och det utomparlamentariska feministiska initiativet Stödstrumporna som resulterade i varannan damernas inom Socialdemokraterna i mitten av 1990-talet. Men också ett hundraårigt gubbvälde inom arbetarrörelsen. Till sist anslöt sig till och med dåvarande statsminister Göran Persson. Vänsterpartiet gick under ledning av Gudrun Schyman – som var den första kvinnan på posten som partiledare – mot ett historiskt valresultat samma år. 12 procent av rösterna och landets tredje största parti.

När Vänsterpartiet samlade sig för Vänsterdagarna i Malmö i helgen känns den feministiska offensiven i slutet av 1990-talet avlägsen. Feminismen tycks ha parkerat sig som ett inledande och avslutande ord i tal och programpunkter, eller som seminarier vid sidan av huvudpunkterna. Ibland inte ens det. Under ytan bubblar det av kritik från feminister som vill mer, som var med under feminismens glansdagar eller som strider med och mot könsmaktsordningen inom partiet i dag.

På seminariet Bryt könsmaktsordningen inom partiet talade representanter från partiets Kvinnonätverk irriterat och öppenhjärtigt om hur de arbetar – med samma verktyg som Ung vänster tog fram i mitten på 1990-talet – kvinnoseparatistiska möten inför budgetförhandlingar för att inte viftas undan i ekonomiska diskussioner, kvinnofrämjande material och ja, varvade eller flera talarlistor och grundkurser i härskartekniker – varav den mest förhärskande enligt nätverksansvariga Ida Gabrielsson är osynliggörandet. Den könsrelaterade statistiken tycks också ha stannat av vid 60/40 vad gäller just representationen. Nätverket arbetar också på en internfeministisk handbok – men den kommer först 2017.

Upplägget känns daterat; binärt, vitt, internt. Konstigt, med tanke på att ledande V-politiker som Rossana Dinamarca eller Ulla Andersson flyhänt rör sig mellan de diskrimineringsgrunder som sedan 1990-talet beskrivs som intersektioner till klassbegreppet. Emfasen vid kön har sedan länge ersatts med begreppet feminism i den allmänna debatten – helt enkelt för att villkoren ser olika ut, inte minst på arbetsmarknaden, om du är en vit kvinna från medelklassen eller rasifierad arbetarklass från (för)orten. När det feministiska arbetet är så mödosamt internt förloras också fokus på de sakpolitiska frågorna som kan göra skillnad. Arbetet är inte oviktigt – men redan efter förra valet konstaterade en internutredning av just Ida Gabrielsson att Vänsterpartiet förlorat det feministiska initiativet. Fyra år senare talar de om ”back to basics” och grundkurser. Gabrielsson är noga med att inte nämna några namn, men hänvisningarna till partistyrelsen är flera.

Samtidigt finns det inom partiet frustrerade, initierade feministiska krafter som plågat bevittnar det halvhalta arbetet med representation och interna härskartekniker. En av de frågor som hanterats mycket styvmoderligt, trots upprepade kongressbeslut, är frågan om sex timmars arbetsdag. En fråga som inte bara länkar till såväl 1970-talets kvinno- som feministrörelsen i dag och som rymmer det som Vänsterpartiet tycks sakna: en tydlig feministisk, politisk vision med bäring på såväl den ekonomiska politiken som arbetsmarknadspolitiken, familje– och socialpolitiken.

Frågan har fått ett uppsving genom sociologen och författaren Roland Paulsens envisa arbete, men också det uppmärksammade försöket med kortad arbetstid på Svartedalens äldreboende i Göteborg och Toyotas lyckade experiment i Mölndal som rullar på sedan 12 år. Och flera kommuner följer efter. Alla har det gemensamt att alla är nöjda; personal, brukare och arbetsgivare.

Under rubriken Sex timmars arbetsdag – vad hände med frihetsreformen lyfte den tidigare riksdagsledamoten Johan Lönnroth partiets skrift från 1990-talets mitt och konstaterade att den håller än i dag. Sedan dess har flera rapporter tagits fram. Bland annat Striden om tiden av seminariets moderator Ana Rubin som fram till 2013 satt i partistyrelsen med ansvar för just den här frågan.

I sanning är det partistyrelsen som bromsat kongressens uttalade vilja att driva frågan. Det har i sin tur kringskurit arbetet med att vässa den feministiska profilen som skulle komma till uttryck i satsningen Den feministiska vågen som lanserades hösten 2013 av bland andra Malmös dåvarande jämställdhetspolitiska kommunalråd Martina Skrak som tillsammans med Hanna Thomé drev ett framgångsrikt jämställdhetsarbete i kommunen. Offensiven skulle presenterats på Vänsterdagarna samma år, men kravet på sex timmars arbetsdag lyftes ur satsningen med hänvisning till svårigheter med hur reformen skulle kunna genomföras, och lanseringen sköts på framtiden. Kvar blev redan kända krav såsom delad föräldraförsäkring, stöd till kvinnojourerna och fokus på välfärdsfrågor. Inte dåliga – men inte nya krav.

I dag finns stöd i frågan om kortad arbetstid – inte bara hos Toyota, kommunpolitiker i Göteborg och andra kommuner – utan också hos Kommunal, Handels och Transport, Vårdförbundet och Miljöpartiet, 15:56-rörelsen och Feministiskt initiativ. Det går säkert att hitta stöd även hos irriterade S-kvinnor, och de tjänstemannaförbund som brottas med de största skillnaderna i lön kopplat till kön och höga sjuktal. Den gemensamma nämnaren är en feministisk analys kopplad till arbetsmarknaden.

Det politiska läget ser också annorlunda ut. Att proklamera sig en feministisk regering förpliktigar och menar Vänsterpartiet allvar med att ligga på från vänster får de lägga på ett kol.

Sjuktalen äter dessutom stora hål i ekonomin samtidigt som delar av omsorgssektorn dräneras av vinstuttag. Sex timmars arbetsdag är helt enkelt svaret på en rad av de problem som Vänsterpartiet annars adresserar. Det så kallade 24-timmarssamhället ställer beständiga krav på barnomsorg på obekväm arbetstid – Vänsterpartiet riskerar här att bli förbisprungna av en rad aktörer som partiet generellt positionerar sig att stå ”till vänster om”, som i dag avtalsvägen försöker komma till rätta med hopplösa arbetstider och bristande återhämtning.

Den styvmoderliga behandlingen av frågan har också skapat ett internt feministiskt missmod och hänvisningen till en värdekonflikt med kravet på heltid är helt enkelt inte sann. Rätt till heltid kan lika gärna vara rätt till heltid med en kortad arbetstid – och bibehållen lön.

Vi vet också att kvinnor inom omsorgen sedan många år bekostar en kortad arbetstid själva med utslitna kroppar, tidigarelagd pensionsavgång och och en svidande kännbar lägstapension som resultat. Det är helt oacceptabelt – ur ett socialistiskt, feministiskt perspektiv. Kommunal hotade så sent som under måndagen med att bryta lönesamordningen inom LO om inte kvinnors löner tas på allvar i den kommande avtalsrörelsen. Vilken blir Vänsterpartiets position här?

I samband med helgens vänsterdagar i Malmö startades ett nationellt nätverk i frågan om arbetstidsförkortning. Intresset efter seminariet var stort. Det blev kö för att skriva upp sig på listan. Liksom vid tidigare seminarier i samma fråga. Fortfarande finns möjligheten för Vänsterpartiets ledning att ta initiativ i frågan. Sanningen är att kompetensen rörande arbetstidsförkortning, genom såväl utredningar som politisk erfarenhet, är garanterat störst inom Vänsterpartiet. En generös inbjudan, en genomtänkt gemensam kampanj, en ordentlig opinionsundersökning och ett brett nätverk skulle ge partiet inte bara det eftertraktade samarbetet med fackföreningsrörelsen som aldrig tagit fart utan också en möjlighet att återigen lyfta feminismen som en opinionsdrivande fråga. I slutänden, framförallt – göra skillnad.

Visst är det en svår avvägning om en arbetstidsförkortning ska genomföras avtals- eller lagstiftningsvägen – eller kanske både och? Ska det ske genast för alla eller först för de mest utsatta; kvinnor i omsorgssektorn eller natt- och skiftarbetare med kroppen och familjelivet som insats?

Kan Toyota och Göteborgs kommun gå före i arbetstidsfrågan borde Vänsterpartiets partistyrelse i alla fall våga följa med? Annars riskerar feminismen bara att bli ord i början och slutet av tal och programförklaringar. Och den feministiska offensiven blir en turnerande grundkurs i talartid och representation. Det håller inte, Vänsterpartiet! Släpp loss de feministiska krafterna och ta tag i frågan. All kompetens finns inom partiet – slarva inte bort den.