”Våra perspektiv är ju livsviktiga i en omvärldsanalys”

2015-09-11 | Aleksa Lundberg padlock

FEMPERSPODDEN/WEEKEND

Regissören och dramatikern Nasim Aghilis ungdomsföreställning ”Marken brinner” var föremål för en av fjolårets största mediala debatter. Den kritiserades hårt av skolelever och polis för att vara fördomsfull mot sin publik och bidra till polishat. Nu är hon aktuell med föreställningen Vahák - kolonialism, heterosexualitet och våra drömmar om något bättre, med premiär i helgen.
– Vi har gjort en pjäs om att ha dubbla minoritetsidentiteter och strävar efter en gemensam mobilisering kring antirasism, säger hon till Aleksa Lundberg i FEMPERSPODDEN WEEKEND.

FEMPERSPODDEN – WEEKEND: NASIM AGHILI

FAKTA/Nasim Aghili:

Ålder: 35 år

Gör: Regissör och dramatiker

Aktuell: Har skrivit och regisserat Vahák - kolonialism, heterosexuelaitet och våra drömmar om något bättre som har premiär fredag 11 september.

En feministisk bok jag rekommenderar: Hello cruel world: 101 alternatives to suicide for Teens, Freaks and Other Outlaws av Kate Bornstein

Feministisk rulle att spana in: Paris is burning i regi av Jennie Livingston

Hen är min feministiska förebild: Audre Lorde

Vahák har premiär den 11 september och spelas fram till våren 2016 på Ögonblicksteatern i Umeå, samt på Sverigeturné.

Efter flertalet föreställningar där publiken reagerat rasistiskt på Nasim Aghilis pjäs ”Marken brinner” förra året beslöt teaterledningen på Ung scen/öst att lägga ned produktionen. Bland annat hade några elever ritat hakkors på dekoren och agerat aggressivt, utan att deras lärare ingrep.

– Det handlar om strömningar i samhället. Rasismen har normaliserats och det får vi se konsekvenserna av nu, sa Aghili till SVT Öst i november förra året.

En gymnasieklass som sett föreställningen höll inte med om att publikens reaktioner handlade om rasism och skrev därför en debattartikel som publicerades på SVT Opinion. Skribenterna hävdade att den hotfulla stämning som skulle ha uppstått under föreställningarna inte existerade, och om den gjorde det så hade ensemblen själva skapat denna. Eftersom syftet med pjäsen var att väcka känslor tyckte eleverna det var konstigt att de förväntades vara lugna. De fick ju höra saker som var provocerande. I och med detta inlägg var samhällsdebatten i full gång och flertalet röster höjdes om att teatern måste ta sitt ansvar och sluta skylla sitt misslyckande på publiken.

Tyst aggressivitet

Flertalet debattörer hade själva inte sett föreställningen, men hävdade trots detta att reaktionerna skådespelarna mötts av inte handlade om rasism. Även vissa journalister provocerades utan att ha sett pjäsen och agerade aggressivt i sin strävan att reda ut vad som hänt, enligt Aghili.

– Det som var problematiskt att greppa för mainstream-media var att hoten vi vittnade om inte kom till uttryck som de förväntade sig. Det handlade inte om att någon skrek ”åk hem” åt oss, utan om rasistiska reaktioner som gjorde att föreställningen inte gick att genomföra.

Grunden till att eleverna kunde reagera så pass starkt ligger i att de inte var förberedda på vad de skulle se, resonerar hon.

– De kom till teatern direkt från den vita, rasistiska värld som Sverige ju är, utan att vara beredda på att möta den antirasistiska kraft som vår pjäs var. Redan från start uppmuntrade vi eleverna att göra handlingar som vita, i min mening, är vana att se ”den andre” göra. Den vita publiken upplevde det svårt att gå in i handlingarna med sina egna kroppar som insats. Förutom de konkreta uttrycken för rasism, som inristade hakkors i scenografin, så bestod hoten av en tyst aggressivitet. Vi som är vana att bli rasifierade möter oftast rasismen på det viset. Det handlar om blickar, hur människor rent fysiskt förhåller sig till oss, hur ett rum förändras när vi kliver in i det. Att försöka förklara det här för en vit teaterinstitution och en vit media blev ju såklart väldigt komplext.

Också rasim

Aghili och ensemblen valde ändå att öppet prata om hur de såg på det inträffade och orsakerna bakom friktionen som kommit att bli ohållbar. De ville ta chansen att diskutera hur rasismens subtilitet och komplexitet kan yttra sig. De ville bryta trenden att det endast går att prata om rasism när vita människor kan begripa och sätta fingret på vad rasism är.

– Vi ville prata från vårt perspektiv. Det här är också rasism. Det är extrem hotfullt, det gör att skådespelarna blir allvarligt skadade och inte kan fullfölja det arbete de ska utföra.

Två veckor innan premiären var det val i Sverige och Sverigedemokraterna (SD) mer än fördubblade sitt väljarstöd, från 5,7 till 12,6 procent, samtidigt som Feministiskt initiativ (Fi) inte kom in i riksdagen. Aghili blev orolig och började ifrågasätta om det var möjligt att göra en antirasistisk föreställning av det här slaget under de omständigheterna.

– Jag kände att det skett ytterligare förändringar i samhällsklimatet och att de med vardagsrasistiska värderingar nu kunde breda ut sig.

Redan tidigt i repetitionsprocessen, när ensemblen åkte ut i skolor för att möta referensklasser, hade de stött på problem. På en skola pratade de med elever i en klass där samtliga var rasifierade och lärarna vita. Ungdomarna fick frågor om sina erfarenheter av polisen och många vittnade om polisbrutalitet. Aghili och ensemblen lyssnade och bekräftade, och upplevde att utbytet varit positivt och givande. Men lärarna ansåg att de uppmuntrat ungdomarna till att tycka illa om polisen och fick därför inte komma tillbaka, hävdar Aghili.

Polisens konstrecension

Linköpingspolisen ansåg att arbetet ensemblen ägnade sig åt var farligt och gick ut med en offentlig varning via sina kanaler i sociala medier. De blev även intervjuade av SVT:s Kulturnyheterna där de fick säga sin mening om projektet.

– Det var så kraftiga överdrifter och man gick väldigt hårt åt polisen tycker jag, menade en.

– Man pratar om att polisen mördar och avrättar medborgare, vilket vi då inte gör. Polisen framställs som hård, kall och svår att resonera med, tyckte en annan.

Aghili skrattar till när hon tänker tillbaka på situationen.

– Jag har aldrig tidigare varit med om att polisen fått recensera konst. Men uppenbarligen så går det bra.

Era kritiker menade att ni inte kunde ta hand om de känslor ni satt i rullning. Bland annat ansåg en lärare att om det som uppstod i scenrummet var strukturell rasism så var det ju dumt att lägga ned pjäsen. Att ni på så vis inte tog ert ansvar. Ligger det någonting i den kritiken?

– Ja, det gör det verkligen. Jag var inte för en nedläggning. Men det är viktigt att göra skillnad på oss frilansare i produktionen och teaterinstitutionen. Teatern tog ju avstånd från oss. Det här är någonting vi inte har pratat om i media alls, om vad som pågick på teatern. Jag ställer mig väldigt kritisk till att en så stor institution som Östgötateatern, Sveriges största regionteater där Ung scen/öst är ungdomsscen, valde att bara lägga ned och inte fortsätta som planerat. Stora institutioner måste inse att de inte kan göra antirasistiska föreställningar av det här slaget, där vi inte tillfredställer den vita blicken, utan att etablera teatern som en antirasistisk plats. Så att publiken vet var teatern står och vad de kommer att möta.

Svår blick att komma förbi

Aghili menar att den verklighet som ungdomar i Östergötland lever i präglas av rasism i högre utsträckning än i andra delar av landet. Till exempel hade en rektor i en av Linköpings skolor suddat bort de kärleksbudskap eleverna manifesterat på white-boardtavlan inför ett besök av SD-politiker. När eleverna ställde sig upp och vände SD-politikern ryggen så ringde rektorn till polisen.

– Det är den verkligheten vi lever i och då kan kulturinstitutionerna inte vara neutrala. De måste etablera sig som en antirasistisk plats. Då vet publiken vad de har att vänta. Men det gjorde inte Östgötateatern tillräckligt, de var nog inte heller förberedda på de reaktioner som blev. Det finns inte någon infrastruktur inom institutionerna för att hantera den typen av reaktioner. Teatrarna måste kunna identifiera vilka ämnen som är explosiva och förstå att de har ett ansvar att bereda plats för pjäserna att landa i god jord.

Du skrev en debattartikel i Expressen vid tidpunkten om att du misslyckats med att ta dig förbi den vita blicken. Hur ser du på det i dag, till exempel i arbetet med Vahák, har du tagit dig runt den nu?

– Jag vet inte, Vahák är också en extremt provocerande föreställning för en vit, straight blick. Tematiken är queer och dekolonialiserande. Men det vi har gjort annorlunda den här gången, vilket Ögonblicksteatern har varit otroligt bra på, är att aktivt kontextualisera och skapa ett antirasistiskt, queert rum innan publiken få möta skådespelarna.

Teamet bakom Vahák har delat in föreställningen i tre olika delar. Den första delen är ett digitalt rum, ute på nätet helt enkelt, där publiken tydligt får veta vad ensemblen står för – redan innan de besöker teatern. De ges insyn i Sveriges koloniala historia och bjuds in att kartlägga denna tillsammans med ensemblen.

– En ska inte vara naiv och tro att eleverna inte kommer från en vit och rasistisk värld, säger Aghili.

Den andra delen utspelar sig i själva scenrummet och den tredje i ett stort rosa tält utanför teaterhuset, där publiken bjuds på spoken-word.

Ni har ju haft provpublik under veckan, hur har de reagerat?

– Jag är både förvånad och glad över att vi inte fått några homofoba och rasistiska reaktioner, skrattar Aghili. Jag kan nästan inte tro det. Men eleverna har gjort ett förarbete tillsammans med sina lärare, vilket har varit en förutsättning för att mötas på ett bra sätt. Det är ju egentligen rätt självklart, vilken vuxen person skulle se en pjäs de inte vet vad den handlar om?

På liknande vis som i arbetet med ”Marken brinner” har Aghili jobbat med rumslig desorientering. Publiken sitter på kyrkbänkar som är utställda överallt i rummet och exponeras på så sätt för varandra. Då och då flyttar skådespelarna besökarna till nya platser och tar själva plats mitt bland publiken. Aghili är inte minst inspirerad av den postkoloniala, queerfeministiska teoretikern Sara Ahmed som ofta fokuserar på just rumslighet. Ahmed menar bland annat att vitheten och heterosexualiteten är mittpunkter vi orienterar oss kring i ett rum. Queera och rasifierade personer är därför vana att vara desorienterade. Det är erfarenheter som en bör använda istället för att bara se det obehagliga.

– Tänk vilka erfarenheter vi har och hur vi därför ser på livet. Våra perspektiv är ju livsviktiga i en omvärldsanalys.

Viktiga spår

Till en början var tanken med Vahák att behandla det dubbla förtrycket i att vara queer och same. Aghili ville dock inte ta tolkningsföreträde vad gäller den samiska identiteten, men kände genast igen sig i att tillhöra två minoritetsidentiteter. Därför skrevs projektbeskrivningen om en aning till att fokus skulle ligga på just den erfarenheten, att besitta två identiteter som båda är marginaliserade.

– Men jag har hämtat mycket inspiration från, och skrivit en hel del om, Sápmi och Sveriges koloniala historia. I föreställningen finns nordsamiska, lulesamiska och sydsamiska partier. Det är väldigt viktiga spår och de genomsyrar pjäsen. Men jag har försökt att hitta det som förenar oss, nämligen att vara queers vilka inte tillhör den ”vita rasen”. Det finns en del som skiljer våra erfarenheter åt, men jag har velat fokusera på det som förenar. På så sätt kommer vi åt specifika erfarenheter.