”Jag berättar så att folk ska börja fatta någon gång”

2015-09-05 | Aleksa Lundberg padlock

FEMPERSPODDEN/WEEKEND

Estradpoeten och transaktivisten Yolanda Bohm skriver dikter om könsdysfori och törsten efter att finna kärlek. I egenskap att vara regerande Stockholmsmästarinna i Poetry Slam bjuds hon in till Pridefestivaler och krogscener landet runt för att uppträda.

– Min konst är både terapi och politik, genom den kan jag ta plats, säger hon till Aleksa Lundberg i FEMPERSPODDEN WEEKEND.

FEMPERSPODDEN WEEKEND: ALEKSA LUNDBERG MÖTER YOLANDA BOHM

Ålder: 28.

Gör: Estradpoet, transaktivist och publiksamordnare för SVT:s litteraturprogram Babel.

En feministisk serietidning jag rekommenderar: Runaways av Brian K Vaughan, Marvel Comics.

Feministisk TV-serie att spana in: Orphan Black av bland andra Rebecca Sernasie och Elize Morgan.

Min feministiska förebild: Laverne Cox.

I Sverige finns många transidentifierade konstnärer men endast ett fåtal ges utrymme att nå ut med sina verk. Särskilt rasifierade, öppet transidentifierade artister har svårt att göra sina röster hörda. Estradpoeten Yolanda Bohm var till en början skeptisk att ställa sig på en scen. Hon förstod inte vitsen med att avslöja känsliga delar av privatlivet inför en publik, men kom så småningom i andra tankar. Det finns både en personlig och politisk relevans med att just hennes berättelser hörs, menar hon.

- Jag tänkte att jag visst ska stå där på scenen så att folk börjar fatta det här någon gång. Poesin och aktivismen hänger väldigt tätt ihop för mig. Till en början försökte jag undvika att skriva om rasism och transidentitet för att folk förmodligen förväntade sig just det. Men med tiden insåg jag att, oavsett folks förväntningar, så är dessa berättelser de viktigaste jag har att förmedla. Speciellt intersektionen mellan att vara trans och rasifierad.

En text som betytt mycket för Bohm är transaktivisten och akademikern Susan Strykers My Words to Victor Frankenstein above the Village of Chamounix, som handlar om att finna stoltheten i hur ens kropp ser ut. Även att finna stoltheten i orden en kan bli kallad för, som när omgivningen säger att du är ett ”onaturligt monster”. Då ska en svara ”ja, det kanske är så. Men jag är fan stolt över det”.

- Det är inte bara transkroppar som blir sedda som abnorma utan alla identiteter och kroppar som avviker från normen. Det kan handla om könsidentitet likväl som hudfärg. Jag måste hitta en stolthet i allt hos mig själv som folk reagerar aggressivt emot. Älska din kropp som revolution, typ.

Hur väl är transperspektivet representerat i litteraturen i stort?

- Det beror på om vi pratar ”fin” eller ”fulkultur”. Estradpoesi anses inte vara lika fint som vanlig poesi och det är därför lättare att slå sig fram inom den genren. Där finns en hel del transpersoner som är aktiva. Men när det kommer till ”finrummen” och de mer upphöjda bokförlagen så är det mycket svårare att ta sig in.

Bohm vet två transidentifierade författare som nyligen gett ut varsin bok; Vanessa Lopez med Jag har ångrat mig och Nikita Rissanen med Evigheten syster. Transpersoner som ges chansen är ofta transfeminina vilka objektifieras och sexualiseras på olika sätt. Annars är det, som sagt, främst inom ”fulkulturens” väggar transkönade konstnärer kan finna en fristad, enligt Bohm. Som till exempel i Big Brother eller dokumentärerna på Tv3.

För att bryta den onda spiralen tror hon på att motverka bilden av transpersoners konst och arbete som något temporärt -företeelser som endast får finnas kortare ögonblick och i utvalda sammanhang. Infiltration och konspiration kan fungera som medel.

- Som SVT:s Kobra sa för två år sedan, ”transrevolutionen är här”, skrattar Bohm.

Även om det existerar en viss rädsla för att ge ut egna böcker så tror Yolanda Bohm att hon kommer att göra det en dag. När tillfälle ges att bättra på statistiken för utgivna författare med transerfarenhet och att nå ut med de egna berättelserna är det dumt att tacka nej.

- En ska passa på och använda plattformarna som finns för att sprida sina evangelium, slår hon fast.