Hayat Chaabans muralmålning "What would life be without art on the right hand side?".

Bild: Christine Petré

Hayat Chaaban sätter färg på Tripoli

2015-09-04 | Christine Petré padlock

KULTUR

Hayat Chaaban är en libanesisk konstnär som använder islamisk kalligrafi och graffiti för att öppna människors ögon och sätta färg på Tripolis förfallande fasader. Hennes budskap handlar om fred, gemenskap och överlevnad. Christine Pétré har träffat henne.

Genom en mix av islamisk kalligrafi och graffiti ger Hayat Chaaban hennes hemstad Tripolis väggar en röst, en röst som utmanar landets status quo med färg och skönhet.

Det hela började för tre år sedan när Chaaban lekte med tanken att fuska inför ett filosofiprov. Hon hade i uppgift att lära sig ett antal dikter utantill och i stundens frustration började hon leka med mönster och arabisk kalligrafi och hittade en stil som bara hon kunde urskilja. I slutänden behövde inte Chaaban fuska, istället, på kuppen, lyckades hon finna sin artiststil. Kort därefter började hennes väggmålningar poppa upp runt om i staden.

I dag går Chaaban sällan ut utan ett skissblock och när hon ger sig iväg för att sätta färg på staden klär hon sig i keps, collegetröja och pösiga jeans. De som beskådar henne skulle ta henne för en kille. Det är lättare så menar den 20-åriga gatuartisten. Chaaban är tydlig, hon väljer inte sida, om det så gäller religion eller politik. Men i en konservativ stad som Tripoli, en dryg timmes bilfärd från huvudstaden Beirut, och ett land som Libanon där samhället är starkt religiöst segregerat är det inte alltid enkelt. Men fred och budskap om kritiskt tänkande och samhörighet genomsyrar hennes arbete. Även om Chaaban aldrig känt sig hotad så blir många förvånande när de inser att den killklädda gatuartisten med sprejburkar är en ung kvinna. Även om man kan klä sig hur man vill i stadens kärna reagerar förbipasserande, dels av överraskning, dels av nyfikenhet.

Hayat framför en av sina väggmålningar. Bild Christine Petré.

– De kommer titta men de kommer inte göra något, försäkrar Chaaban mig.

Hennes mamma var orolig i början, tyckte hon kunde rita i ett block eller göra en tavla hemma. Tripoli lever ständigt i skuggan av sitt dåliga rykte, förknippat med våld och extremism. Sedan kriget i Syrien bröt ut 2011 har staden bevittnat temporära strider mellan två fattiga områden: Bab al-Tabbaneh, där majoriteten av befolkningen är sunni-muslimer och stödjer det syriska motståndet mot president Bashar al-Assad. Det andra området, Jabal Mohsen, med en majoritet alawiter, stödjer istället den syriska presidenten. Få turister tar sig hit och många libaneser har aldrig satt sin fot här. Men gatuartisten har levt hela sitt liv i kuststaden. Oroligheterna har blivit en del av vardagen. En av Chaabans väggmålningar visar texten ”Salam”, fred på arabiska. En bar hand som bär ett armband av taggtråd gör fredstecknet och utgör de arabiska bokstäverna l och a. Väggmålningen är placerad i ett av stadens problemområden och responsen har till stor del varit positiv.

Hayats budskap handlar ofta om fred. Bild Christine Petré.

All Chaabans kalligrafi bär på ett starkt meddelande. Eftersom den kringliga stilen kan vara svårtydlig för det otränade ögat skriver hon alltid ut budskapet under målningen så att alla ska kunna förstå innebörden samtidigt som de beskådar verket. En av hennes väggmålning bär meddelandet, “Ömka nationen som är full av tro och tom på religion” En annan av hennes verk sticker ut, den bär ingen skriven text men meddelandet är tydligt, det visar en målning av ett uppspärrat öga där två händer drar ut ögonlocken.

– Meningen med den här är att få människor att öppna sina ögon och inte blunda för verkligheten så som landets korruption, säger Chaaban.

Efter en annan väggmålning med texten: ”Vad vore livet utan konst” placerad i en trappa i centrala Tripoli kom en imam fram till henne på gatan och ledde med henne till sin närliggande moské, där visade han henne en förfallen fasad intill moskén. Om han betalade för färgen vore Chaaban villig att transformera fasaden frågade han henne. I dag dekorerar en kufisk skrift (en av de äldsta arabiska skriftformerna) den förfallande väggen. Imamen har i efterhand uttryckt sin uppskattning för väggmålningen.

Hayat framför sin väggmålning för imamen i moskén intill. Bild Christine Petré.

En av väggmålningarna, en av Chaabans egna favoriter, är en målning vid Saeh-biblioteket som förra året förstördes till viss del då det sattes i brand av en okänd gärningsman. I dag står där skrivet: ”Jag trotsade döden och återuppstod från askan.”

När vi kommer till Chaabans hem, i Abu Samra som ligger på en kulle och överblickar staden, ser vi en affisch som hedrar en av områdets unga män som stupat i Syrien medan han krigade under Islamska Statens flagga. Idag hedras han som martyr i området. Tripoli har blivit ökänt för att vara hem till ett antal IS-anhängare och vissa supportrar som hyllat IS-flaggan har arresterats.

– Det är en väldigt liten klick, men det existerar, säger Chaaban.

Det är viktigt för Chaaban att försöka visa en annan sida av staden. Hon tycker inte att den klicken av människor eller de två problemområdena i staden är representativ för staden i stort. Därför handlar Chaabans arbete inte bara om att öppna människors ögon och tänka till utan även om att sätta färg på stadens förfallande fasader. I dag pryder hennes kalligrafi omkring 30 platser omkring kuststaden. Hennes väggmålningar har blivit välkända.

Men den unga studenten är medveten om att inte alla kommer uppskatta hennes arbete. Chaaban bär på mycket mod. Hon är aldrig rädd, säger hon, inte ens den gången då en man kom upp till henne och bad henne sluta.

Hayat Chaban hemma i Tripoli 2015. Bild Christine Petré.

– Väggen tillhör inte mig, säger hon enkelt. Tycker någon inte om mitt arbete kan de alltid måla över den men jag har rätt att skriva eller måla vad jag vill.

Det har hänt ett par gånger att vissa väggmålningar fått sig en törn men det är inte något som bekymrar Chaaban. Istället skiner den lågmälda och ödmjuka studenten upp när hon berättar att hon får meddelanden från unga tjejer som försöker kopiera hennes stil.

– Det gör mig stolt, säger hon.